När ångesten river i min kropp.

Jag har inte haft ångest på så länge, de var länge sedan jag fick någon sån där stor panikattack, måste vart förra sommaren när hela världen rasade framför mina fötter. Men nu jag har mått hyfsat okej sedan i höstas och hoppades verkligen att denna sommar skulle bli bättre men mitt smarta klantarsel förstör ju bara för mig själv. De gör ont och ångesten har rivit i mig i en veckas tid nu. Funderar på att gå till apoteket och plocka ut lite medicin för att få sova iaf. Somnar utmattad fram åt klockan 6 på morgonen ungefär. Oftast efter ha vandrat hela natten fram och tillbaka. Jag vet vad jag behöver göra men jag är livrädd, kanske mest rädd för att bli förnedrad eller nej de är egentligen inte heller rätt ord men lite så känns de som att de kan bli. Att jag förnedrar mig själv för att de är vad jag behöver göra för att få frid i min stackars själ.
Nu fortsätta nattvandringen och lyssna på regnet.

 

[Nepenthe]

Varför känner du att du behöver förnedra dig själv?
Låter som att det inte är rätt sak att göra för din del om du upplever det så?
Eller så tänker du på det på fel sätt?

 

[MayGrace]

Varför känner du att du behöver förnedra dig själv?
Låter som att det inte är rätt sak att göra för din del om du upplever det så?
Eller så tänker du på det på fel sätt?

Känslan är sådan, men sanningen är väl att de inte är så eller jag vet inte. Jag får väl helt enkelt göra de här, verkligen försöka och går de inte så går de inte men de har jag iallafall försökt