Nålfobi (utbruten från Fortsättning på bildtråden II)

[Exile]

Att bara bestämma sig fungerar ju inte för vissa, de svimmar bara de ser sprutan, utan att hinna varva upp... varit med om att hästägare svimmat när hästarna vaccinerats/tagit blodprov i stallet....

Nej det funkar såklart inte för alla att "stålsätta sig", beror ju också på vilken nivå fobin ligger på så att säga. Däremot tror jag att det är en förutsättning att man är motiverad. Man måste vilja bli bättre. Så är det ju med allt egentligen

Jag har också haft nålfobi efter en traumatisk upplevelse på BVC när jag var barn. Blev fasthållen av en och fick spruta av en annan vid ett tillfälle när jag var rädd och grät på BVC innan jag skulle få spruta för något och de tyckte de tog för lång tid. Tycker inte det är konstigt att en sån upplevelse ger en oerhört negativ upplevelse som man bär med sig.

Jag avskyr fortfarande hela situationen men lyckades ta vaccinet idag. Blodprov däremot tycker jag är vidrigt och undviker helst men måste snart göra det. Borde tagit för några år sen och nu går det snart inte att skjuta upp längre. Men mår illa vid bara tanken på det. Vet inte egentligen varför det är så att blodprov är värre men det är det av någon ologisk anledning.

Och nej mig har det inte heller hjälpt ett dugg att bli matad med bilder på sprutor, folk som tar sprutor m.m.

Man måste inte använda bilder! Jag har som sagt kommit över min nålfobi men det var en hjälp för mig i början att inte titta. Det triggar mig mer om jag ser själva förloppet. Trots att jag nu varit "frisk" från min fobi i ja.. över två år tror jag? så har jag aldrig tittat igen då det varit ett vinnande koncept hittills.

Olika metoder fungerar bäst för olika personer, det gäller att hitta sin egen väg hur man tycker det är lättast att hantera. Vissa vill säkert se för att de liksom vill ha lite mer kontroll och inte bli överraskade kanske? Det finns inga fel sätt

 

[Exile]

Exakt samma här. Fattar inte hur de var funtade...
En sak som jag blev jävligt förbannad över var en sköterska nu i vuxen ålder som lurade mig med stick i fingret. Sa att hon bara skulle titta o absolut inte sticka men hon stack o jag drog åt mig handen o rev mig såklart. Sedan dess har det varit lögn i helvete att sticka i fingret. Jag kan inte på nåt vis hålla handen stilla.

Fattar inte vad de tror, ja de får blod en gång i bästa fall men aldrig igen... minns att när jag läste till uska fick man lära sig att Aldrig luras eller ljuga för patienten just för att fortroendet för vårdpersonal kan sabbas för lång tid. Men bevisligen har många missat det kapitlet i sin utbildning

Vilken jävla kärring, hoppas verkligen att du sa ifrån, så gör man fan inte.

Jag har som tur var inte tagit ett fingerstick på så länge att jag knappt minns? Tycker det är sjukt obehagligt. Jag är inte rädd men det gör ju så satans ont? Svider länge efter gör det också. Fattar verkligen inte hur många vårdpersonal liksom verkar tycka att det är ett "snällare" sätt än stick med nål, som ju inte ens känns om det görs rätt.

Det är smärtan ihop med överraskningen tror jag. Som det där festspelet när man liksom håller i en pinne som ger en en elstöt? Absolut värsta jag vet

 

[Görel]

När jag var yngre hade jag fruktansvärd sprutfobi. Jag jobbade bort det genom att bli blodgivare. För mig funkade det med att jag gjorde något för en god sak, det fick mig att till slut ta mig igenom fobin. Jag klarar fortfarande inte av att bli stucken i fingret för blodprov av en sån där förskräcklig maskin, men de kan ta hur mycket de vill från armvecket

 

[parellikusken]

Vilken jävla kärring, hoppas verkligen att du sa ifrån, så gör man fan inte.

Jag har som tur var inte tagit ett fingerstick på så länge att jag knappt minns? Tycker det är sjukt obehagligt. Jag är inte rädd men det gör ju så satans ont? Svider länge efter gör det också. Fattar verkligen inte hur många vårdpersonal liksom verkar tycka att det är ett "snällare" sätt än stick med nål, som ju inte ens känns om det görs rätt.

Det är smärtan ihop med överraskningen tror jag. Som det där festspelet när man liksom håller i en pinne som ger en en elstöt? Absolut värsta jag vet

Min anhörig som efter en lång sjukdomstid i barndomen med en massa sprutor haft sprutfobi (dock inte längre efter terapi i våras inför vaccinet) klarade av stick i fingret, men inte annat stick. Hen fick göra sticket i fingret själv och hade därmed kontroll över situationen, vilket hjälpte.

Det är så skönt för mig som anhörig att hen kommit över fobin nu så hen kunnat få vaccin och dessutom underlättar för vården att ta hand om hens underliggande sjukdom som kräver blodprover. ❤

 

[Stinaelin]

Det som kännetecknar en fobi är just att den är ologisk. Att jag inte vill gå in hos lejonen på kolmården är ju inte för att jag har någon sorts lejonfobi utan det är logisk rädsla för att bli skadad.

Din åskfobi är inte heller logisk såvida du inte bara är rädd på öppet hav eller under ett ensamt träd med åskan över dig i princip. Sitter du inne i ditt hus och hör åska ute är det inte farligt, det är inte en logisk rädsla.

Jag har spindelfobi och jag tycker också det är intressant vad som orsakar det. Jag har inte råkat ut för någon särskild incident utan jag är nog född så. Min mamma säger att jag var livrädd för spindlar även när jag var liten, sådant jag inte minns själv. Jag har ingen aning om exakt vad det är som triggar det utan det är nog spindlar i helhet.

Snarare är det så att fobin kan spilla över i annat, jag kan t.ex tycka att vissa torkade blomknoppar osv är äckliga och vill inte ta i dem för de liksom ser lite för spindellika ut, även om jag vet att det är något annat.

Tanken är att gå i KBT för detta någon gång för att se om det funkar. Jag var också spruträdd (det utlöstes genom en incident hos tandläkaren när jag var yngre) förut men det har jag kommit över då jag fick en sjukdom som innebar många stick, det tog dock många år att känna mig helt säker med det.

Om du tror du klarar av det rekommenderar jag att du hor med i ”Spindelnätet”, en FB grupp om spindlar i Sverige, där en går en massa kunskap om spindlar. Många, inklusive jag, har blivit hjälpta i sin (kanske milda) fobi.
Dock handlar gruppen inte om fobi, och det är inte tillåtet att skriva något negativt om spindlar där.
I början hade jag svårt att titta på bilderna som dök upp i min facebookfeed hela tiden. Nu kan jag peta på stora spindlar och funderar på om det är hona eller hane eller vilken sorts vargspindel det är.

 

[Kilauea]

Var livrädd att bli stucken som liten. Inte en nål i sig, men en nål i mig. Minns när vi skulle ta nåt i skinkan innan nån utlandsresa, jag var 6-7 år och mamma mutade med att jag skulle få välja vad jag ville i hela leksaksaffären efter. Jag blåvägrade, minns än idag ångesten i mig och hur jag skrek och grät. Det gör ont i mig än idag när jag tänker på det .
Fortsatte vara livrädd för sprutor efter det.

Sen blev jag sjuk i Mb Crohns, med massa prover titt som tätt (bland annat ett blodprov i veckan i åtta veckor) och nu för tiden har jag inget emot att studenter övar på mig. Första året var sambon med och höll handen. Nån gång fick de avbryta och ta paus för jag mådde så dåligt. Så för mig har det verkligen hjälpt att vara tvungen att ta prover och medicin (dropp var 8:e vecka).

Nån gång nu har jag berättat för min mamma att det varit en stackars student som försökte två gånger innan en sköterska till sist fick sätta pvk'n. "Men det ska du säga ifrån till" sa mamma. Hon har nog inte insett helt att jag inte är speciellt rädd för det längre.
Även om det gör ont ibland vet jag att jag måste. Och bättre en student övar på mig än på nån rädd.

 

[Sel]

Jag klarar inte av sprutor, att läsa i den här tråden får mig att trumma med handen mot nyckelbenet (en ofrivillig stressgrej jag knappt gör numera) , det gör mig rätt sned att det alltid ska dras upp att "jamen jag låter bara bli att titta". Riktigt så funkar det inte. Jag har aldrig hört något i stil med att slänga in en klaustrofob i en garderob, stänga dörren och klämkäckt säga "Jamen det är bara att tänka att det är ett större utrymme! Tramsa inte nu!"

 

[Sel]

Men ja, jag läser ju fortfarande i tråden i alla fall. Mest för att det är högaktuellt just nu. Jag har dock fortfarande inte klarat av att titta efter nya tider för vaccination.

 

[athena_arabians]

Var livrädd att bli stucken som liten. Inte en nål i sig, men en nål i mig. Minns när vi skulle ta nåt i skinkan innan nån utlandsresa, jag var 6-7 år och mamma mutade med att jag skulle få välja vad jag ville i hela leksaksaffären efter. Jag blåvägrade, minns än idag ångesten i mig och hur jag skrek och grät. Det gör ont i mig än idag när jag tänker på det .
Fortsatte vara livrädd för sprutor efter det.

Sen blev jag sjuk i Mb Crohns, med massa prover titt som tätt (bland annat ett blodprov i veckan i åtta veckor) och nu för tiden har jag inget emot att studenter övar på mig. Första året var sambon med och höll handen. Nån gång fick de avbryta och ta paus för jag mådde så dåligt. Så för mig har det verkligen hjälpt att vara tvungen att ta prover och medicin (dropp var 8:e vecka).

Nån gång nu har jag berättat för min mamma att det varit en stackars student som försökte två gånger innan en sköterska till sist fick sätta pvk'n. "Men det ska du säga ifrån till" sa mamma. Hon har nog inte insett helt att jag inte är speciellt rädd för det längre.
Även om det gör ont ibland vet jag att jag måste. Och bättre en student övar på mig än på nån rädd.

Jag låter också studenterna öva på mig

 

[athena_arabians]

Njae? Till att börja med bygger det ju på en ganska luddig teori om att vi skulle ha något sorts kollektivt minne som då dessutom skulle vara globalt? Jag är "pursvensk" och det finns ju ingen anledning till att vi nordbor skulle vara rädda för spindlar, de är inte farliga här.

Det är också skillnad på en fobi och att vara rädd. När jag gick i lågstadiet blev jag biten av en skolkamrats schäfer, sedan dess kan jag fortfarande tycka det är lite obehagligt med stora hundar som ska hoppa upp på en när de hälsar t.ex. Jag älskar hundar och är generellt inte rädd men jag har liksom den här erfarenheten som ibland gör mig lite osäker.

Spindelfobin är annorlunda, jag blir liksom inte rädd på samma sätt utan det är reptilhjärnan som kickar in direkt, är en spindel plötsligt på eller väldigt nära mig så handlar jag liksom på ren instinkt och bara flyr, jag kan inte ens kontrollera det.

Jag följer ju spindeltråden här och kollar även lite på youtube och så, det har dock hittills inte haft någon effekt i "skarpt läge" så att säga. Det svåra med just fobier som innehåller djur är ju att de är omöjliga att kontrollera till viss del. Jag kan ju liksom inte öva på att t.ex peta på en spindel för den kan ju springa upp på mig, eller bita mig eller vad som. Troligtvis inte då men du fattar, det går liksom inte att göra under kontrollerade former på samma sätt som om jag var rädd för golfbollar

Jag tror det är bra för alla att ta tag i sina rädslor och fobier. För det första är det stärkande när man känner att man gör framsteg, för det andra kan det ju vara rejält handikappande i vardagen. Jag tror inte på triggerwarnings av den anledningen, ges man hela tiden möjligheten att undvika det man tycker är läskigt så kommer det bara bli värre och man målar liksom sakta in sig i ett hörn. Jag märker själv t.ex hur mycket värre min spindelfobi blivit sedan jag flyttade hemifrån (till lägenhet från hus där man ändå såg dem då och då). På nyårsafton för tre år sedan hittade jag en STOR spindel på mitt badrumsgolv. Jag typ grät och hyperventilerade i en halvtimme innan jag ens vågade släppa den med blicken och gå och hämta dammsugaren. Jag minns fortfarande det är blixtklart i huvudet, hela förloppet, och hela typ 1,5 år jag sedan bodde där så mindes jag det varje gång jag gick in där och det var alltid till det stället på golvet blicken gick först - varje.gång.

Ja du hör ju såhär kan man ju inte ha det Jag jobbar som sagt på lite egenterapi för tillfället och har som sagt planer på KBT i framtiden. Men jag tänker att jag tar det när jag eventuellt flyttar till hus eller så där jag får chansen att "nyttja" det mer så att säga, annars tror jag tyvärr inte att jag kommer kunna hålla mig till det nya reformerade jag eller vad man ska kalla det..

Fast det där stämmer inte, det finns flera studier som visar att vår rädsla för tex ormar är medfödd. Det är en del av vårt biologiska arv som gjorde att vi överlevde i primitivare tider. Vi behövde en lagom dos rädsla för att överleva (väldigt häftigt enligt mig). Vi skakar inte av oss miljontals år av evolution bara så där...

https://svenska.yle.fi/artikel/2015/08/10/din-fobi-har-en-djupare-forklaring

https://www.sverigesnatur.org/arkiv/skracken-sitter-i-generna/

https://www.uu.se/nyheter/artikel/?id=190&na=1

https://www.vice.com/amp/sv/article...t-din-radsla-for-spindlar-och-ormar-ar-logisk

 

[tuaphua]

Jag hade sprut/nålfobi som yngre. Jag skadade mig illa då jag var tonåring och minns hur jag grät och vägrade ta sprutor i början. Vägrade också bedövning hos tandläkaren. Efter år av prover, akupunktur etc så tycker jag mest det är intressant. Det var ingen räkmacka dit. Men jag är glad att det vänt!
För sambon blev det omvänt. Han har jobbat i ambulans, på operation(stora operationer tex öppen hjärtop etc) etc och både gett sprutor, sytt, assisterat etc. Det var noll problem. Men numer så tycker han sprutor är obehagliga. När han varit med mig har han gått ut. Och att ta vaccinet nu var sådär kul tyckte han.

En kompis är låååång och har mkt lågt blodtryck. Han är väldigt spruträdd. Det ihop med längd/blodtryck gjorde att han svimmade på sjukan då han skulle ta ngt blodprov. Det var en kull elever där som skulle lära sig. De fick lära sig mer än förväntat då de spände fast honom på någon vippbräda som kunde fällas ned så blodet kom upp till huvudet. Han var ju iaf på rätt plats.

 

[sthu]

Jag skulle inte säga att jag har fobi för sprutor. Jag tycker bara inte om dem. Har inga problem att se bilder, film är värre, men jag vill inte ha dem nära mig.
Jag utsätts för sprutor på månadsbasis. Min katt ska ha spruta varje månad men jag fixar inte att ge dem själv utan det får maken göra. Jag håller katten och tittar åt ett annat håll.

Jag har dock gett min ponny penicillin i sprutform. Jag blundade och högg in nålen i princip. Tur att han är så otroligt snäll och tålmodig (och lat, han rör sig kanske om hans liv är i fara).

Det har inte hjälpt att det gått bra varenda gång jag fått spruta/blodprov. Jag har inte varit med om något traumatiskt, jag tycker bara inte om det. Tydligen är jag svårstucken också och det gör det ju inte lättare för någon inblandad.

 

[MiniLi]

Jag hade sprut/nålfobi som yngre. Jag skadade mig illa då jag var tonåring och minns hur jag grät och vägrade ta sprutor i början. Vägrade också bedövning hos tandläkaren. Efter år av prover, akupunktur etc så tycker jag mest det är intressant. Det var ingen räkmacka dit. Men jag är glad att det vänt!
För sambon blev det omvänt. Han har jobbat i ambulans, på operation(stora operationer tex öppen hjärtop etc) etc och både gett sprutor, sytt, assisterat etc. Det var noll problem. Men numer så tycker han sprutor är obehagliga. När han varit med mig har han gått ut. Och att ta vaccinet nu var sådär kul tyckte han.

En kompis är låååång och har mkt lågt blodtryck. Han är väldigt spruträdd. Det ihop med längd/blodtryck gjorde att han svimmade på sjukan då han skulle ta ngt blodprov. Det var en kull elever där som skulle lära sig. De fick lära sig mer än förväntat då de spände fast honom på någon vippbräda som kunde fällas ned så blodet kom upp till huvudet. Han var ju iaf på rätt plats.

Nålfobi och blodfobi skiljer sig från andra fobier/annan ångest då de alltid leder till lågt blodtryck. Det är ovanligt att man svimmar av ångest i andra fall (man får generellt förhöjt blodtryck när man har ångest) men väldigt vanligt vid just nålfobi och blodfobi, så att din vän svimmade hade kanske inget att göra med att han är lång

Delvis KL
Därför är behandlingen annorlunda vid dessa fobier, man har väldigt god effekt av tillämpad spänning vilket kort innebär att man spänner kroppen för att höja sitt eget blodtryck och på så vis kunna genomföra exponering utan att man svimmar eller blir jätteyr.

Jag har egenbehandlat mig själv! Har svimmat flera gånger av sprutor både när jag själv tar blidtryck eller om jag ser andra bli stuckna, bland annat en gång hos veterinären när de tog blodprov på hunden
Sen blev min häst dålig och behövde få sprutor i typ 10 dagar så jag lärde mig tillämpad spänning och började öva! Jag tycker fortfarande det är obehagligt och kan bli yr om det var länge sedan jag pvade sist men det funkar iaf

 

[_Taggis_]

Vilken jävla kärring, hoppas verkligen att du sa ifrån, så gör man fan inte.

Jag har som tur var inte tagit ett fingerstick på så länge att jag knappt minns? Tycker det är sjukt obehagligt. Jag är inte rädd men det gör ju så satans ont? Svider länge efter gör det också. Fattar verkligen inte hur många vårdpersonal liksom verkar tycka att det är ett "snällare" sätt än stick med nål, som ju inte ens känns om det görs rätt.

Det är smärtan ihop med överraskningen tror jag. Som det där festspelet när man liksom håller i en pinne som ger en en elstöt? Absolut värsta jag vet

Ärligt talat så minns jag inte. Jag blev så jävla paff. Hade det varit idag så skulle jag gett henne en smäll och en utskälllning och anmält det

 

[Cattis_E]

Jag är ett sånt elände som kan svimma efteråt om det inte "sköts rätt" .
Logiskt sett är jag inte alls rädd för sprutan eller nålen. Men det spelar tydligen ingen roll hur mycket min hjärna vet det.

Ingen tycker väl det är kul att få sprutor, men efter att ha svimmat rakt ned i golvet efter en spruta i skolan så blev det inte direkt bättre med obehaget jag antagligen kände som liten. Såvitt jag minns gav de den stående och "på löpande band" nästan och det funkade ju bra för mig, eller inte.

Tyvärr gäller detta också flera olika vårdsituationer där jag är "utlämnad".
Så numer får jag be att ligga ned, förvarna att jag måste resa mig sakta och försiktigt osv. Jag kan svimma så sent som några minuter efter (känns det som) om jag inte är försiktig....

Något irriterande att behöva ta upp extra tid och så. Men det blir ännu värre om jag svimmar.

Jag är väldigt logisk av mig, så jag lovar att om jag bara behövde förstå att det inte är farligt, kolla på bilder av nålstick osv vore det här problemet icke-existerande. Jag känner mig nog mer rädd för svimmandet, att vara besvärlig för personalen osv.

Och just det, ska ta covid-spruta i eftermiddag.
Jag hade gärna sagt det innan men de skrev inte ens ett nummer man kunde ringa utan det var enbart onlinebokning .
Men de bör väl vara beredda på krångel-personer som jag.
Men krånglar jag inte innan blir det ju ännu krångligare sen.

 

[Fjordfrälst]

Nålfobi och blodfobi skiljer sig från andra fobier/annan ångest då de alltid leder till lågt blodtryck. Det är ovanligt att man svimmar av ångest i andra fall (man får generellt förhöjt blodtryck när man har ångest) men väldigt vanligt vid just nålfobi och blodfobi, så att din vän svimmade hade kanske inget att göra med att han är lång

Delvis KL
Därför är behandlingen annorlunda vid dessa fobier, man har väldigt god effekt av tillämpad spänning vilket kort innebär att man spänner kroppen för att höja sitt eget blodtryck och på så vis kunna genomföra exponering utan att man svimmar eller blir jätteyr.

Jag har egenbehandlat mig själv! Har svimmat flera gånger av sprutor både när jag själv tar blidtryck eller om jag ser andra bli stuckna, bland annat en gång hos veterinären när de tog blodprov på hunden
Sen blev min häst dålig och behövde få sprutor i typ 10 dagar så jag lärde mig tillämpad spänning och började öva! Jag tycker fortfarande det är obehagligt och kan bli yr om det var länge sedan jag pvade sist men det funkar iaf

Intressant!

 

[MiniLi]

Intressant!

Känns ju som något evolutionärt fördelaktigt. Typ att inte förblöda vid skada eller ngt

 

[Cattis_E]

Nålfobi och blodfobi skiljer sig från andra fobier/annan ångest då de alltid leder till lågt blodtryck. Det är ovanligt att man svimmar av ångest i andra fall (man får generellt förhöjt blodtryck när man har ångest) men väldigt vanligt vid just nålfobi och blodfobi, så att din vän svimmade hade kanske inget att göra med att han är lång

Intressant. Jag har blodfobi i vissa situationer. Stora mängder andras blod. Eller i vissa fall mindre mängder, som när min man prompt ville att jag skulle titta på hans operarationssår när de bytte kompress. I de fallen blir jag mest yr.
Tahitnhand om avfallning med små mängder blod, inga problem
Hästblod har hittills gått bra.

Mitt eget går bra, utom om jag tittar på det i vialerna när de tagit blodprov tex.
Skär jag mig (krävdes stygn) och får mindre sår annars går bra.
Däremot jobbigt när det väl skulle sys.
Näsblod funkar också, och jag kan blöda i åtskilliga minuter om det vill sig illa.

Så jag finner noll logik i det mer än att det är värst i situationer när jag är utlämnad till "vården". Och det är ju inte helt lätt att öva på om man inte är sjuk.

 

[Viva]

Kanske inte fobi men kraftig rädsla. Uppkom antagligen genom otaliga blodprov i ung ålder och en del obehagliga upplevelser. Lillebror är också spruträdd efter att ha blivit kortvarigt förlamad av en spruta.

Jag vet att det inte är farligt och oftast inte gör ont men får ändå panikkänslor och vill fly. Har blivit lite bättre och idag ska jag faktiskt ta en spruta, nästan frivilligt.

 

[Nordthor]

För min del är det inte synen av sprutor och kanyler som är obehaglig (jobbar som ssk och sticker patienter dagligen). Är däremot väldigt stickrädd själv. Har varit med om lite diverse när det kommer till provtagning och "nål"sättning som skaver. Bland annat när vårdpersonal "grävt" för att komma in i venen (sjukt obehagligt!). Har minnen från när jag var liten och trodde att stasbandet var till för att binda fast en i provtagningsstolen. Tycker även att det är jobbigt när stålkanylen åker in och ut vid rörbyte i samband med provtagning. Jag får liksom inte ihop min egen rädsla, men jag gissar att det handlar om att jag tappar kontrollen när jag själv blir stucken, men vet exakt vad jag gör när jag sticker mina patienter.