I många år har jag funderat på vad det egentligen är för fel på mina föräldrar. De beter sig liksom inte riktigt som normala människor, utan båda två är helknepiga, men var och en på sitt eget vis.
Jag har gått hos en rad psykologer genom åren för att få rätsida på mitt mående. Jag har pratat med vänner otaliga gånger. Läst självhjälpslitteratur. Och alltid mynnar det ut i att handla om hur mina föräldrar rör om i mitt liv och skapar kaos på de mest ologiska vis. Och jag har aldrig fått någon rätsida på varför de gör som de gör, för mig oftast helt ologiska grejer.
Så jag har tänkt att det väl då är jag som är rätt konstig, helt enkelt, då till och med psykologer sitter och skakar på huvudet, inte verkar tro mig, och säger att de aldrig hört något liknande. Har också fått en massa råd, som jag genast känt att nej, men sådär fungerar det inte i min familj. Eller, föräldrarna hade blivit skvatt galna om jag sagt eller gjort så.
Nu är jag vuxen sedan länge, har inte bott hemma hos dem på över 25 år, sköter mig och mitt utan att behöva deras hjälp, men fortfarande ska det styras och ställas med mig. Därför har jag minskat på kontakten allt mer, tar väldigt sällan kontakt själv, och försöker vara så ointressant som möjligt, för att skydda mig och få vara ifred.
Då har tydligen de här utbrotten av raseri, styrandet och ställandet, predikandet, osv mest blivit riktade mot andra i familjen. Däribland att min pappa nu också blir utsatt för mammas helvrickade idéer, då jag inte är så tillgänglig.
Och då blev det mitt i allt fart på familjen, och de sökte sig till en psykolog. Efter samtal med psykologen, som specialiserat sig på personlighetsstörningar, så fick jag höra vad hon kommit fram till. Att mamma har en narcissistisk personlighetsstörning.
Först var jag lite tveksam, visst hade någon vän sagt til mig att mamma måste vara narcissist, som hon beter sig. Men jag hade inte bilden riktigt klar för mig, och då jag läste om det hette det att narcissism är ovanlig och att lekmän inte ska tro att folk är narcissister bara för att någon beter sig märkligt. Och jag fick bilden av att grandiositet handlar om människor som slår sig för bröstet och deklarerar att de är bäst i världen.
Men riktigt så är det ju inte. Och ju mer jag läser om ämnet, och googlar på beskrivningar av konstiga händelser hon orsakat, så är ju allt hon hållit på med genom åren helt totalt typiskt för narcissister.
Konstigt nog är det här en väldig lättnad. Då finns det något slags orsak, och där med lite rim och reson i allt som hänt. Det är inte jag som varit så dålig och misslyckad, utan det har handlat om att hon behövt göda sin störda personlighet. Och det har hon gjort bland annat genom att på något vis antagligen tro att jag är någon slags förlängning av henne, och därför försöka styra mitt liv i detalj.
Då man ser det från det perspektivet kan jag mitt i allt förstå varför hon blev galet arg tillexempel då jag träffade min första pojkvän. Han var ju inte en person hon skulle ha valt, och därmed fel. Varför hon försöker tvinga mig att äta mat jag inte kan äta. För hon tycker ju om just den maten. Varför hon alltid köpte skor i storlek 39 åt mig trots att jag använde 37. Hennes skostorkek är ju 39. Varför hon många gånger pratat som om mina barn varit hennes. Varför hon var så nöjd och snäll mot mig under de år jag lyckades tävla nationellt, mot alla odds, på min smått skruttiga ponny, och därmed delta i att skapa ett namn för familjen, som det hette. Varför hon ständigt måste ha stenkoll på var jag befann mig, under en tid då andras barn fick driva omkring lite fritt i byn och leka var de ville. Varför hon blivit galen om jag ens tänkte på att köpa bil av fel märke. Alla ska ju ha bil av det märket hon bestämt är bäst. Varför hon inte brydde sig om att jag blev utfryst och mobbad. För då var hon ju min enda vän, så hon fick sin narcissistic supply. Varför jag fått pengar och presenter då jag stått ut med psykisk tortyr. Men jag har blivit utan julklapp i många år då jag nu blivit ointressant. Varför hon, genom hästarna, blev vän med diverse lite vilsna och ensamna tonårstjejer efter att jag flyttat hemifrån, och inte längre var där för att göda hennes ego. Och en miljon andra små och stora grejer genom åren.
Det handlade aldrig om mig. Det handlade hela tiden om henne.
Jag har gått hos en rad psykologer genom åren för att få rätsida på mitt mående. Jag har pratat med vänner otaliga gånger. Läst självhjälpslitteratur. Och alltid mynnar det ut i att handla om hur mina föräldrar rör om i mitt liv och skapar kaos på de mest ologiska vis. Och jag har aldrig fått någon rätsida på varför de gör som de gör, för mig oftast helt ologiska grejer.
Så jag har tänkt att det väl då är jag som är rätt konstig, helt enkelt, då till och med psykologer sitter och skakar på huvudet, inte verkar tro mig, och säger att de aldrig hört något liknande. Har också fått en massa råd, som jag genast känt att nej, men sådär fungerar det inte i min familj. Eller, föräldrarna hade blivit skvatt galna om jag sagt eller gjort så.
Nu är jag vuxen sedan länge, har inte bott hemma hos dem på över 25 år, sköter mig och mitt utan att behöva deras hjälp, men fortfarande ska det styras och ställas med mig. Därför har jag minskat på kontakten allt mer, tar väldigt sällan kontakt själv, och försöker vara så ointressant som möjligt, för att skydda mig och få vara ifred.
Då har tydligen de här utbrotten av raseri, styrandet och ställandet, predikandet, osv mest blivit riktade mot andra i familjen. Däribland att min pappa nu också blir utsatt för mammas helvrickade idéer, då jag inte är så tillgänglig.
Och då blev det mitt i allt fart på familjen, och de sökte sig till en psykolog. Efter samtal med psykologen, som specialiserat sig på personlighetsstörningar, så fick jag höra vad hon kommit fram till. Att mamma har en narcissistisk personlighetsstörning.
Först var jag lite tveksam, visst hade någon vän sagt til mig att mamma måste vara narcissist, som hon beter sig. Men jag hade inte bilden riktigt klar för mig, och då jag läste om det hette det att narcissism är ovanlig och att lekmän inte ska tro att folk är narcissister bara för att någon beter sig märkligt. Och jag fick bilden av att grandiositet handlar om människor som slår sig för bröstet och deklarerar att de är bäst i världen.
Men riktigt så är det ju inte. Och ju mer jag läser om ämnet, och googlar på beskrivningar av konstiga händelser hon orsakat, så är ju allt hon hållit på med genom åren helt totalt typiskt för narcissister.
Konstigt nog är det här en väldig lättnad. Då finns det något slags orsak, och där med lite rim och reson i allt som hänt. Det är inte jag som varit så dålig och misslyckad, utan det har handlat om att hon behövt göda sin störda personlighet. Och det har hon gjort bland annat genom att på något vis antagligen tro att jag är någon slags förlängning av henne, och därför försöka styra mitt liv i detalj.
Då man ser det från det perspektivet kan jag mitt i allt förstå varför hon blev galet arg tillexempel då jag träffade min första pojkvän. Han var ju inte en person hon skulle ha valt, och därmed fel. Varför hon försöker tvinga mig att äta mat jag inte kan äta. För hon tycker ju om just den maten. Varför hon alltid köpte skor i storlek 39 åt mig trots att jag använde 37. Hennes skostorkek är ju 39. Varför hon många gånger pratat som om mina barn varit hennes. Varför hon var så nöjd och snäll mot mig under de år jag lyckades tävla nationellt, mot alla odds, på min smått skruttiga ponny, och därmed delta i att skapa ett namn för familjen, som det hette. Varför hon ständigt måste ha stenkoll på var jag befann mig, under en tid då andras barn fick driva omkring lite fritt i byn och leka var de ville. Varför hon blivit galen om jag ens tänkte på att köpa bil av fel märke. Alla ska ju ha bil av det märket hon bestämt är bäst. Varför hon inte brydde sig om att jag blev utfryst och mobbad. För då var hon ju min enda vän, så hon fick sin narcissistic supply. Varför jag fått pengar och presenter då jag stått ut med psykisk tortyr. Men jag har blivit utan julklapp i många år då jag nu blivit ointressant. Varför hon, genom hästarna, blev vän med diverse lite vilsna och ensamna tonårstjejer efter att jag flyttat hemifrån, och inte längre var där för att göda hennes ego. Och en miljon andra små och stora grejer genom åren.
Det handlade aldrig om mig. Det handlade hela tiden om henne.
