När berättade ni för...

[Zaria]

Sv: När berättade ni för...

--------------------------------------------------------------------------------

jag tycker att den där "regeln" är ganska konstig. Jag undrar vad den kommer av? Var det pinsamt förr att erkänna att man hade fått missfall? Okej att man kanske inte berättar på jobbet förrän det är någorlunda säkert att det ska bli ett barn men att inte berätta för närmaste familjen och vännerna ganska tidigt av andledningen att "man kan ju få missfall" har jag svårt att förstå. Eller tänker ni att ni skulle hålla ett missfall hemligt

Jag tycker inte att det är så konstigt, oftast är ju barnet välkommet och efterlängtat, och även om man berättat och graviditeten för vännerna så är det endå en sak som brukar sprida sig som en löpeld.

Får man ett missfall och mår dåligt av det kan jag tänka mig att man tycker det kan vara väldigt jobbigt att "alla" vet om det, inte för att man skäms, men för att man inte ville att alla skulle veta.

Jag berättade för mina föräldrar i v 6, men inte ens de kunde knipa igen :smirk:

Nu blev det inget missfall, men de som mina föräldrar pratade med dvs deras vänner hade jag nog inte uppskattat om de fick veta att jag hade fått ett missfall.

Sedan tror jag alla är olika, en del vill ha tröst och stöd från alla när något jobbigt händer, medan en del väljer att bearbeta sin sorg själva eller bara med stöd av de allra närmsta.

 

[Björk]

Sv: När berättade ni för...

Menade bara att det känns naturligt att berätta för dem jag har nära kontakt med och som på något vis själva kommer att bli påverkade av min graviditet.

Jag håller med. Och just därför berättar jag egentligen inte för alla jag heller.... det lär ju ändå synas till slut om det nu är någon i "periferin" som inte fått veta. Och det är ju inte så många som egentligen påverkas av det i någon högre grad utanför vänkretsen, närmaste arbetskamrater och släkten.

 

[Timsetim]

Sv: När berättade ni för...

Vi var på middag hos mina föräldrar bara några dagar efter "pluset" och jag kunde helt enkelt inte vara tyst.

När sedan vul i ve 7-8 något visade att det var tvillingar vi väntade så var det ännu svårare att vara tyst. Då fick min bror och sambons familj och bröder också veta det.

Glömmer aldrig när jag ringde mina föräldrar och sa:

-Allt såg bra ut. Det är dock för tidigt att säga vad det blir för kön.

-Jo, men det är klart.

-Men man vet aldrig, det kanske blir en av varje.

Tyyyyyyyyyyyystnad.

-Va?? Är det sant, är det tvillingar??



De kunde nog inte riktigt förstå det! Det kan de nog inte ännu, trots att barnen är 13.5 månad.

/Timsetim

 

[Björk]

Sv: När berättade ni för...

-Va?? Är det sant, är det tvillingar??

Jag skulle faktiskt tycka det vore KANONKUL om det visar sig att vi väntar tvillingar! Jag har genom åren haft två (enäggs-)tvillingpar som jag umgåtts med nära och jag ser ju hur nära varandra de är. Och jag tycker det vore faktiskt lite "praktiskt" att få två på en gång.

 

[Miljah]

Sv: När berättade ni för...

Vi hade inte berättat före UL, men när vi kom hem därifrån så hade vi med en videofilm och pekade ut för mina föräldrar: "Där är nummer ett och där är nummer två". Vi fick upprepa ett par ggr innan det gick in...

 

[Miljah]

Sv: När berättade ni för...

Och jag tycker det vore faktiskt lite "praktiskt" att få två på en gång.

För oss har det varit otroligt praktiskt och vi har enbart positiv erfarenhet av att få två på en gång. Det gick tom. så lätt så vi planerade in en trea som föddes innan tjejerna var två år!

 

[lippan]

Sv: När berättade ni för...

Eftersom jag inte har tålt vare sig lukten av cigarettrök (jo, jag har rökt själv mellan de 5 barnen! ) eller kunnat dricka kaffe när jag varit gravid och vi dessutom bor granne med mina svärföräldrar, fick de veta väldigt tidigt!! Mina föräldrar och kompisar något senare, om de inte frågat rakt ut....då var det ju bara att svara!

 

[Timsetim]

Sv: När berättade ni för...

Jag skulle faktiskt tycka det vore KANONKUL om det visar sig att vi väntar tvillingar! Jag har genom åren haft två (enäggs-)tvillingpar som jag umgåtts med nära och jag ser ju hur nära varandra de är. Och jag tycker det vore faktiskt lite "praktiskt" att få två på en gång.

Det är jätteroligt och mycket praktiskt! Jag hoppas att de kommer att vara lika goda vänner när de blir större som de är nu. De "pratar", skrattar och leker ihop väldigt mycket. Roligast just nu är när de leker "titt-ut". Då sitter de på varsin sida om en dörr och öppnar och så säger båda titt-titt-titt och så skrattar de järnet! Gullungar!!!!!!!!

För oss har det varit otroligt praktiskt och vi har enbart positiv erfarenhet av att få två på en gång. Det gick tom. så lätt så vi planerade in en trea som föddes innan tjejerna var två år!

Det låter ju helt underbart!! Ibland när jag tycker de varit jobbiga en period så åker jag på mamma-träff med en massa "enlingar" och jisses vad lättskötta mina barn visar sig vara då!

Dock är jag för bekväm, så skulle det bli tal om fler barn så blir det när dessa är 3-4 år!

/Timsetim

 

[Björk]

Sv: När berättade ni för...

Det är jätteroligt och mycket praktiskt! Jag hoppas att de kommer att vara lika goda vänner när de blir större som de är nu.

Det kommer de säkert! De tvillingar jag känner står mycket nära varandra; på ett helt annat sätt än "vanliga" syskon. En relation som nog inte går att jämföra med någon annan relation alls. På gott och ont... för det är klart att på ett sätt blir man nog ofta som tvilling också väldigt "beroende" rent känslomässigt av den andra.

 

[Timsetim]

Sv: När berättade ni för...

På gott och ont... för det är klart att på ett sätt blir man nog ofta som tvilling också väldigt "beroende" rent känslomässigt av den andra.

De hänger ju ihop på ett annat sätt än "vanliga" syskon, följs åt i det mesta. Jag tror att det redan nu när de är små, är bra att ha dem var för sig, att bara ta med ena barnet när man åker till affären osv. De måste klara sig utan varandra.

/Timsetim

 

[gwennie]

Sv: När berättade ni för...

jag berättade för arbgivaren i v21 och mina föräldrar i v11

 

[Björk]

Sv: När berättade ni för...

De hänger ju ihop på ett annat sätt än "vanliga" syskon, följs åt i det mesta. Jag tror att det redan nu när de är små, är bra att ha dem var för sig, att bara ta med ena barnet när man åker till affären osv. De måste klara sig utan varandra.

/Timsetim

Det tror jag är ett sunt tänk!
De paren tvillingar jag känner är uppfostrade väldigt olika. Ena paret blev ordentligt sedda som individer och hade egna/olika intressen och uppmuntrades att vara den de själva är. Det andra paret blev kallade "tvillingen" hela sin uppväxt (de inser som vuxna hur tokigt, ja nästan sjukt det var) av alla vänner OCH familjen. De kallades alltså inte ens tvillingarna utan tvillingen. Om en kompis ringde sa de "får jag prata med tvillingen" och sen kvittade det vem som kom till telefon. Mamman ropade "tvillingen! Det är mat!" när det var dags att äta....
En del av detta har skapat problem i vuxen ålder... de verkar båda känna att det är väldigt jobbigt att bli "uttittade" eller "kända som tvilling". De älskar varandra och har liknande klädsmak och frisyrer osv, men de tycker det är väldigt jobbigt med omgivningens reaktioner på att de just är så lika.