Vi jagade storråttor här hemma men dom gick inte på något alls förutom Anticimex smakligaste gift. Mössen är lättare att lura och vi tog 3-5 om dagen på just dumle under ett par veckor.
Storråttan (som jag döpte till Ragnar) gick runt i huset som en hund, inte rädd alls för varken hund eller människa och stog 40 cm ifrån mig och stirrade när jag la in ved i kakelugnen. Kompisen tyckte tillslut att vi skulle fira hans namnsdag.
Jag fick hjälp att täta runt murstocken (där han klättrade) och då började han ta trappen upp. Mötte han en mörk morgon, hör hur jag möter något i trappen, jag bär då 2-åringen på armen, stelnar till och får panik när Ragnar närmar sig, tillslut skriker jag ett illvrål varpå Ragnar reagerar med att tvärvända, gör en bakåtkullerbytta ner för halva trappen, ungen kollar på mig med darrande underläpp och är alldeles stel innan han börjar hysterigråta, Ragnar försöker ta sig upp när han väl landat på parkettgolvet nedanför trappen men han står mest och spinner på samma ställe, när han tillslut får fäste och drar iväg. Dagen efter hittade mamma Ragnar död innanför ytterdörren när hon skulle lämna in sin hund.
Vet inte om upplevelsen i trappen blev för mycket för ett litet råtthjärta?
Resten som höll sig under diskbänken fick Anticimex som sagt ta tag i. Fyra stycken dog inomhus (ca 1 månads likdoft per råtta.
) och 2 gick i fälla som vi gömde under bänkskåpen. En small en dag när vi satt och åt i köket och den hade en riktig kamp där inne, skrek och dunkade, sen blev det tyst, både råtta och fälla borta, men peppar peppar så har jag varken hört eller sett nån mer sen i somras.
