Marvin
Trådstartare
Lägger tråden här, då problemet för mig inte är hästrelaterat.
Jag har haft lite otur med skador på mig själv senaste åren. Har ridit i över 30 år och aldrig skadat mig allvarligt förrän för 2,5 år sedan då jag efter en omkullridning på terränghinder på träning fick en rejäl hjärnskakning och en ful högersidig nyckelbensfraktur som opererades med platta. 2,5 månader senare gick samma häst omkull igen på ett banhoppninghinder (hon kollades och hade en rejäl låsning fram som hon troligen fått i första fallet och som orsakade det andra fallet) och då bröt jag höger handled. Kris och panik eftersom jag råkar vara kirurg och dessutom väldigt högerhänt. Opererades även den. Jag köpte aldrig den hästen (lånade den på prov) utan den såldes till någon annan och jag köpte min nuvarande häst istället.
Mina kollegor har varit väldigt kritiska till att jag fortsätter rida, nån hotade till och med att skriva ett vårdintyg (för psykiatrisk tvångsvård) på mig. Visserligen på skämt, men med en del allvar i förstås. Det är inte så att jag inte förstår dem. hästar och ridning verkar vara en omotiverat farlig sysselsättning, och farmförallt kirurger på en traumaenhet har ju sett mycket otäcka skador.
Nu har olyckan varit framme igen, och jag har en fotledsfraktur som eventuellt behöver opereras och som ska var gipsad i 6 veckor.
Hände i samband med banhoppning, troligen har jag fått en smäll av en bakhov på foten.
Nu har jag 2 jobbiga problem:
1. Tävlingssäsongen är uppfuckad och jag kan inte träna. Det suger, men jag räknar med att komma tillbaka så småningom.
Men
2. Nu är det fritt fram för hela världen att kritisera mitt livsval att ha hästar och rida, och jag vet inte hur jag ska orka. Ridningen är min stora passion, det som jag verkligen brinner för, det som är JAG. Jobbet är sekundärt för mig, det är svårt och tungt, men oftast intressant och givande och ibland roligt, men jag längtar alltid till stallet och till nästa träning och tävling.
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna nöja mig med att bara rida ut lite i skogen på någon annans häst, det hade varit super för min karriär. Men jag ÄLSKAR att planera, sätta upp mål, träna och utvecklas och det råkar vara just fälttävlan som är allra roligast.
Så, efter allt detta kommer min egentliga fråga: Hur ska jag bemöta kritik från kollegor och andra icke-hästmänniskor att jag fortfarande håller på med det här, och tänker fortsätta. (Helst utan att börja gråta på morgonmöte inför hela kliniken för att jag vet att jag skulle gå under utan mitt andningshål).
Min sambo är inte heller hästmänniska, men känner ju mig och han säger inget, för han VET att jag måste göra det här. (Och han vet hur jag blir efter att hästen har vilat en vecka bara och jag är retlig och klättrar på väggarna i frustration här hemma.)
Jag har haft lite otur med skador på mig själv senaste åren. Har ridit i över 30 år och aldrig skadat mig allvarligt förrän för 2,5 år sedan då jag efter en omkullridning på terränghinder på träning fick en rejäl hjärnskakning och en ful högersidig nyckelbensfraktur som opererades med platta. 2,5 månader senare gick samma häst omkull igen på ett banhoppninghinder (hon kollades och hade en rejäl låsning fram som hon troligen fått i första fallet och som orsakade det andra fallet) och då bröt jag höger handled. Kris och panik eftersom jag råkar vara kirurg och dessutom väldigt högerhänt. Opererades även den. Jag köpte aldrig den hästen (lånade den på prov) utan den såldes till någon annan och jag köpte min nuvarande häst istället.
Mina kollegor har varit väldigt kritiska till att jag fortsätter rida, nån hotade till och med att skriva ett vårdintyg (för psykiatrisk tvångsvård) på mig. Visserligen på skämt, men med en del allvar i förstås. Det är inte så att jag inte förstår dem. hästar och ridning verkar vara en omotiverat farlig sysselsättning, och farmförallt kirurger på en traumaenhet har ju sett mycket otäcka skador.
Nu har olyckan varit framme igen, och jag har en fotledsfraktur som eventuellt behöver opereras och som ska var gipsad i 6 veckor.
Hände i samband med banhoppning, troligen har jag fått en smäll av en bakhov på foten. Nu har jag 2 jobbiga problem:
1. Tävlingssäsongen är uppfuckad och jag kan inte träna. Det suger, men jag räknar med att komma tillbaka så småningom.
Men
2. Nu är det fritt fram för hela världen att kritisera mitt livsval att ha hästar och rida, och jag vet inte hur jag ska orka. Ridningen är min stora passion, det som jag verkligen brinner för, det som är JAG. Jobbet är sekundärt för mig, det är svårt och tungt, men oftast intressant och givande och ibland roligt, men jag längtar alltid till stallet och till nästa träning och tävling.
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna nöja mig med att bara rida ut lite i skogen på någon annans häst, det hade varit super för min karriär.
Men jag ÄLSKAR att planera, sätta upp mål, träna och utvecklas och det råkar vara just fälttävlan som är allra roligast. Så, efter allt detta kommer min egentliga fråga: Hur ska jag bemöta kritik från kollegor och andra icke-hästmänniskor att jag fortfarande håller på med det här, och tänker fortsätta. (Helst utan att börja gråta på morgonmöte inför hela kliniken för att jag vet att jag skulle gå under utan mitt andningshål).
Min sambo är inte heller hästmänniska, men känner ju mig och han säger inget, för han VET att jag måste göra det här. (Och han vet hur jag blir efter att hästen har vilat en vecka bara och jag är retlig och klättrar på väggarna i frustration här hemma.
)
