Lååångt om min krångliga mor-dotter relation.
Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att det fick räcka och ville inte ha någon kontakt på ett tag. Har försökt bena ut varför jag känner så och om jag överdriver. Det jag återkommer till är att när jag hör hennes bil köra upp på vår uppfart så får jag en nervös känsla. Kommer det bli ett trevligt besök eller blir det tjafs. Så ska det väl ändå inte kännas när ens mamma kommer och ska hälsa på.
Tjafs blir det för att jag börjat säga emot henne när hon kommer med en åsikt som gäller barnen, hemmet eller något annat personligt. Både jag och pappa har alltid varit rädd att säga emot henne för det blir ett jäkla liv följt av silent treatment i flera dagar. Nu är jag vuxen med egna barn och pappa och hon är skilda. Vi har nu båda börjat stå på oss mer och hon tycker då att vi är elaka och kalla när hon inte lyckas få sin vilja fram. Hon stormar då ofta iväg eller slänger på luren.
Hon pratar ofta om sjukdomar och är rädd för barnens förkylningar och är väldigt dramatisk runt det. Om någon hostar till, utan att vara sjuk, så ryggar hon genast tillbaka och håller för mun och "blåser bort luften" och frågar om denne är sjuk?! Hon är inte i någon riskgrupp så finns inget fog för rädslan. Det är tröttsamt att höra så ja, jag får väl räknas som kall på den fronten istället för att vilja förstå. Detta gör att hon inte träffar barnen så ofta även om hon vill (när hon har lust).
Det finns 2 händelser som rejält skadat förtroendet och tilliten till henne och det första var när jag som 9åring berättade om de övergrepp en anhörig utsatt mig för i flera år. Hon blev såklart upprörd men istf att själv prata med den anhörige så sa hon till mig att jag skulle säga åt denne att sluta annars skulle vi ringa polisen.... Inget mer pratades om det efter det...förrän 35 år senare när vi pratade ut om mycket en kväll. Hon blev då förvånad när jag igen berättade om övergreppen. Som att hon inte ens mindes vad jag en gång breättat....
Den 2a situation var när jag blivit dumpad av en kille. Hon tröstade mig då, för att några dagar senare skrika i telefonen att hon förstod att jag inte kunde behålla några killar så ohjälpsam som jag var! Jag ville då inte köpa cigaretter åt henne på ica....
Har en gått-in-väggen i bagaget och är inte så stresstålig. För mycket stress ger ångest och jag känner nu att jag mår bättre av att inte ha henne runt mig. Hon får gärna träffa barnen när hon vill och det har vi lyckats arrangera trots min paus från henne.
Nu vill hon att vi ska gå på familjerådgivning för att kunna reda ut relationen men jag vet ärligt inte om jag vill. Jag känner ingen saknad efter henne, bara att det mer förväntas av mig att ordna upp det hela med henne.
Jag förstår att hon vill att allt ska bli som vanligt igen och att hon mår dåligt men måste jag ta hänsyn till det?
Har någon orkat läsa hela så tar jag gärna emot åsikter och råd
Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att det fick räcka och ville inte ha någon kontakt på ett tag. Har försökt bena ut varför jag känner så och om jag överdriver. Det jag återkommer till är att när jag hör hennes bil köra upp på vår uppfart så får jag en nervös känsla. Kommer det bli ett trevligt besök eller blir det tjafs. Så ska det väl ändå inte kännas när ens mamma kommer och ska hälsa på.
Tjafs blir det för att jag börjat säga emot henne när hon kommer med en åsikt som gäller barnen, hemmet eller något annat personligt. Både jag och pappa har alltid varit rädd att säga emot henne för det blir ett jäkla liv följt av silent treatment i flera dagar. Nu är jag vuxen med egna barn och pappa och hon är skilda. Vi har nu båda börjat stå på oss mer och hon tycker då att vi är elaka och kalla när hon inte lyckas få sin vilja fram. Hon stormar då ofta iväg eller slänger på luren.
Hon pratar ofta om sjukdomar och är rädd för barnens förkylningar och är väldigt dramatisk runt det. Om någon hostar till, utan att vara sjuk, så ryggar hon genast tillbaka och håller för mun och "blåser bort luften" och frågar om denne är sjuk?! Hon är inte i någon riskgrupp så finns inget fog för rädslan. Det är tröttsamt att höra så ja, jag får väl räknas som kall på den fronten istället för att vilja förstå. Detta gör att hon inte träffar barnen så ofta även om hon vill (när hon har lust).
Det finns 2 händelser som rejält skadat förtroendet och tilliten till henne och det första var när jag som 9åring berättade om de övergrepp en anhörig utsatt mig för i flera år. Hon blev såklart upprörd men istf att själv prata med den anhörige så sa hon till mig att jag skulle säga åt denne att sluta annars skulle vi ringa polisen.... Inget mer pratades om det efter det...förrän 35 år senare när vi pratade ut om mycket en kväll. Hon blev då förvånad när jag igen berättade om övergreppen. Som att hon inte ens mindes vad jag en gång breättat....
Den 2a situation var när jag blivit dumpad av en kille. Hon tröstade mig då, för att några dagar senare skrika i telefonen att hon förstod att jag inte kunde behålla några killar så ohjälpsam som jag var! Jag ville då inte köpa cigaretter åt henne på ica....
Har en gått-in-väggen i bagaget och är inte så stresstålig. För mycket stress ger ångest och jag känner nu att jag mår bättre av att inte ha henne runt mig. Hon får gärna träffa barnen när hon vill och det har vi lyckats arrangera trots min paus från henne.
Nu vill hon att vi ska gå på familjerådgivning för att kunna reda ut relationen men jag vet ärligt inte om jag vill. Jag känner ingen saknad efter henne, bara att det mer förväntas av mig att ordna upp det hela med henne.
Jag förstår att hon vill att allt ska bli som vanligt igen och att hon mår dåligt men måste jag ta hänsyn till det?
Har någon orkat läsa hela så tar jag gärna emot åsikter och råd
) men jag har verkligen ingen lust. Visst saknar jag min mamma, men så tänker jag också på hur otroligt elak hon har varit mot mig. Hon kommer inte att ändra sig och jag orkar inte leva med risken och oron över att bli behandlad så, även om det betyder att jag inte har någon kontakt med henne alls.
