Eller åtminstone topp 5
En historia om ett monster på en ö i skärgården. Han ser ut som du och jag, som en vanlig person, men skenet bedrar.
Jag vet från tidig ålder att han är livsfarlig. Och det är inte bara för att han dricker för mycket och vill massera mig helst innanför kläderna. Jag är kanske nio år då. Pappa har många kompisar som dricker för mycket men monstret spelar i en egen liga. Han är livsfarlig och jag bara vet det.
En dag kommer han hem till oss och pappa säger att vi ska åka båt till hans ö. Jag får fullständig panik, jag gråter och skriker men det hjälps inte. Jenny ska också följa med för pappa passar henne. Hon är ett år yngre än mig, så kanske åtta år då. Jag sitter hela bilresan iskall, hela båtresan med en klump i magen. Sammanbitet tyst och på min vakt. Väl framme får vi stiga på i monstrets hus, medan han ropar till sina fem söner att det har "kommit tjejer". Dom är stora och långa och tittar på oss med lystna ögon. En av dom är förresten dömd för våldtäkt för några år sedan.
Monstret försöker få oss att slappna av och låter oss prova hans frus parfymer. Jag glömmer nästan av att hålla andan ett litet tag, men så kommer såklart det stora fylleslaget. Det blir så mycket värre än jag någonsin anat. Min pappa kan typ inte gå, han bara vinglar runt. Det är så sorgligt att se honom, mitt ankare, min Humphrey Bogart, om jag blundar kan jag känna hans lila glittersjal vifta i mitt ansikte medan vi flyger fram genom stadens gator, jag på pakethållaren och han ivrigt trampande med sina långa getben. Men nu är han som ett skal, sprött och på drift i helt andra vindar.
Jag och Jenny gömmer oss i skogen. Det är som att vi vet att vi är tryggast där. Långt bort från alla folkmassor, musiken, monstren. Till slut måste vi ändå gå och lägga oss i huset, men vi ligger och håller varandra i handen hela natten. Jenny har en gång sagt "men din mamma är ju i alla fall normal", och det är sant. Men det gör inte att livet känns mindre orättvist, nästan tvärt om. Jag vet ju att det här inte är okej. Jag vet ju att såhär beter sig inte vuxna människor. Ändå... Och alla löften som bara smulas sönder.
Dagen därpå vill pappa ta en återställare på hamnkrogen innan vi tar färjan hem. Men då svartnar det totalt för mig. NEJ ryter jag och stirrar honom stint i ögonen. Vi måste bort från den här ön. Och han orkar inte ta striden, han låter mig vinna. Vi lämnar ön.
Jag har aldrig satt min fot där sen dess.
En historia om ett monster på en ö i skärgården. Han ser ut som du och jag, som en vanlig person, men skenet bedrar.
Jag vet från tidig ålder att han är livsfarlig. Och det är inte bara för att han dricker för mycket och vill massera mig helst innanför kläderna. Jag är kanske nio år då. Pappa har många kompisar som dricker för mycket men monstret spelar i en egen liga. Han är livsfarlig och jag bara vet det.
En dag kommer han hem till oss och pappa säger att vi ska åka båt till hans ö. Jag får fullständig panik, jag gråter och skriker men det hjälps inte. Jenny ska också följa med för pappa passar henne. Hon är ett år yngre än mig, så kanske åtta år då. Jag sitter hela bilresan iskall, hela båtresan med en klump i magen. Sammanbitet tyst och på min vakt. Väl framme får vi stiga på i monstrets hus, medan han ropar till sina fem söner att det har "kommit tjejer". Dom är stora och långa och tittar på oss med lystna ögon. En av dom är förresten dömd för våldtäkt för några år sedan.
Monstret försöker få oss att slappna av och låter oss prova hans frus parfymer. Jag glömmer nästan av att hålla andan ett litet tag, men så kommer såklart det stora fylleslaget. Det blir så mycket värre än jag någonsin anat. Min pappa kan typ inte gå, han bara vinglar runt. Det är så sorgligt att se honom, mitt ankare, min Humphrey Bogart, om jag blundar kan jag känna hans lila glittersjal vifta i mitt ansikte medan vi flyger fram genom stadens gator, jag på pakethållaren och han ivrigt trampande med sina långa getben. Men nu är han som ett skal, sprött och på drift i helt andra vindar.
Jag och Jenny gömmer oss i skogen. Det är som att vi vet att vi är tryggast där. Långt bort från alla folkmassor, musiken, monstren. Till slut måste vi ändå gå och lägga oss i huset, men vi ligger och håller varandra i handen hela natten. Jenny har en gång sagt "men din mamma är ju i alla fall normal", och det är sant. Men det gör inte att livet känns mindre orättvist, nästan tvärt om. Jag vet ju att det här inte är okej. Jag vet ju att såhär beter sig inte vuxna människor. Ändå... Och alla löften som bara smulas sönder.
Dagen därpå vill pappa ta en återställare på hamnkrogen innan vi tar färjan hem. Men då svartnar det totalt för mig. NEJ ryter jag och stirrar honom stint i ögonen. Vi måste bort från den här ön. Och han orkar inte ta striden, han låter mig vinna. Vi lämnar ön.
Jag har aldrig satt min fot där sen dess.
