Mitt livs värsta år är över.

[Pancakes]

2013 var ett fruktansvärt år, men det var ingenting i jämförelse med 2014. Aldrig har jag upplevt världen som så ond och utan framtidsutsikter. Sorgen och saknaden är enorm, och de ändrade siffrorna i almanackan förändrar inget. Det gör ont i själen. I natt somnade jag gråtandes i fosterställning medan pojkvännen försökte trösta. Jag känner mig otröstlig. Nu är det drygt fyra månader sedan min mamma somnade in efter lång kamp mot cancer. Jag blir fortfarande chockad varje gång jag tänker att hon är borta, varje gång jag ser gravstenen. Det kan inte vara sant.

Vi som är kvar fortsätter kämpa, men varför? Det känns som att det alltid kommer mer bekymmer, mer oro och mer smärta. Samtidigt är familjens klippa inte kvar längre. Ändå fortsätter världen som om ingenting har hänt, dagar kommer och går. En värkande klump i bröstet gör mig påmind om att världen inte är som den ska. Det känns som en svart sörja som äter mig inifrån. Trots det fungerar jag på något sätt. Hur kan jag fungera, det är ju kaos? Hur kan jag skratta, le, se fram emot saker när en av de viktigaste människorna i hela världen inte är här längre? De tillfällen där sorgen trängs undan av glädje kan snabbt bli fyllda av skuld och dåligt samvete för att saknaden inte alltid är störst. Jag tycker inte att det behöver vara så men jag känner det inte.

Jag trodde inte på någon Gud innan, hade jag gjort det skulle det här året definitivt ha dödat all tro och hopp. Det verkar inte finnas något slut på eländet. Ändå fungerar jag...


(Jag har ingen egentlig avsikt med tråden, behövde få sätta ord, skriva ner. Det känns inte bättre nu, men ändå)

 

[Lovisaleonora]

Sorg ändrar skepnad. Men det krävs mod att låta den förändras. När du levt i chocken av sorg som slår hårt, blir till slut sorgen i sig ett trygghetstillstånd. För du vet att det kan alltid kan bli värre. Bättre då det du vet du kan överleva i - d v s det du känner precis just nu.

Mitt enda råd är att låta sorgen förändras. Den växer, ändrar karaktär. Den blir värre innan den blir bättre. Min erfarenhet är att riktigt förlamande, tung, grå och energislukande sorg måste ha sin gång, måste växa, sprida sig för att sedan kunna dra sig tillbaka och bli något mer... hanterbart?

Men låt dig inte luras att stanna i den stora, tunga, förlamningen. Den förändras om du tillåter den. Den blir lättare att bära när du hittar ett förhållningssätt.

Livet blir aldrig mer detsamma, men om du vågar kan det bli rikt och färgstarkt. Och glädjen finns där, bakom molnen. Men just är det bara vetskapen du kan stödja dig mot, det tar ett tag innan den grå massan skingrar sig.

Häng i. Håll ut. Fortsätt andas.

 

[sassiball]

Du har inte sörjt din mamma klart. Förstår att det känns hemskt jobbigt.

Min mamma dog för 10 år sedan och vi stod inte ens varandra nära, ändå kändes det så orättvist att hon aldrig fick se sina barnbarn.. ush jag har gråtit mycket över det. Har egentligen inte mycket tröst att komma med, mer än att du är inte ensam.

 

[tanten]

Det enda man vet är att alla dör. Tidigare eller senare. Sorg kommer till oss alla.

Sorg är underligt. Den drabbar så olika hårt.
Människor har olika sätt och olika strategier att klara sorgearbetet.

@Lovisaleonora är klok, lyssna på henne.

Det blir bättre. Det blir annorlunda.

 

[Tassetass]

Fy vad det du skriver väcker gamla minnen, både från när mamma och när pappa dog.

Det finns inte mycket jag kan säga som lindrar din smärta, men några saker vill jag ändå dela med mig av.

För det första är det bra att känslor av glädje smyger sig in bland allt det mörka. Vi människor kan känna många saker samtidigt och den ena känslan förtar inte "värdet" av den andra. När min pappa dog för drygt tre år sedan hade jag precis träffat min make och var så kär och lycklig att jag knappt visste vad jag skulle göra med mig själv. Samtidigt gick jag mitt itu, min andra och sista förälder hade dött och det gjorde så ont. Att känna alla de där känslorna samtidigt, känslor som dessutom är på var sin ände av skalan, var väldigt konstigt. Men vet du, när helst jag kände att en skugga av skam eller skuld smög sig på gav jag mig en bildlig eller bokstavlig smäll. Pappa hade inte velat att jag hade låtit hans död förta lyckan över kärleken, och jag fann att det faktiskt funkade att vara i sorg och krig och vara nykär och lycklig samtidigt. Vi har plats för allt det där inuti oss.

För det andra är fyra månader ingenting. Att du inte förstått vad som hänt än och är otröstlig är inget konstigt och det är inget som säger att det alltid kommer att kännas som det gör nu. Som tidigare sagts förändras sorgen med tiden, den blir till saknad, ilska, sorg igen, mer saknad, uppgivenhet, och så vidare tills de flesta i regel landar i att kunna leva med smärtan och saknaden. När mamma dog, det är 13 år sedan i maj, så tog den processen väldigt lång tid för mig, jag hade nog inte funnit fotfästet riktigt förrän efter en 5-6 år. När pappa dog var jag äldre och mer självständig (var bara 18 år när mamma dog, var tio år äldre när pappa dog) och mitt eget liv hade mer momentum som liksom drev processen framåt.

När mamma dog upplevde jag det också som att familjens klippa försvann och jag var orolig för pappa. Men relationer förändras, alla förändras av sorg, nya klippor bildas när gamla försvinner. Pappa klarade sig bra, för han fick andra klippor än mamma. Vi barn och barnbarn klarade oss bra för vi fick pappa som klippa. När han dog blev vi varandras klippor. Vår familj har inte splittrats eller farit illa på det sättet utan om något så uppskattar vi varandra mer. Och vi har blivit väldigt bra på att vara alldeles egna klippor, framförallt jag har nog utvecklats väldigt mycket på den fronten.

Du säger att du på något sätt ändå fungerar och det är det som kommer att göra att du en dag känner att sorgen ändrat form. Låt den göra det och en dag kommer du tänka på din mamma och skratta och vara glad över alla fina minnen och kunna känna saknad utan att slås ner i skorna av sorgen.

Stor kram på dig!

 

[Lejonelle]

Nu är det drygt fyra månader sedan

.. och en stor stor kram till dig... vad du kämpar!

Sorg tar tid. Sorg tar plats. Dagarna smälter ihop till en äcklig klump av smärta och man ser inget hopp eller någon väg ut.


Och ändå kommer det att komma andra dagar. Trots att ingen kan ta din mammas plats och trots att du alltid kommer sakna henne.


Hopp, glädje, mening, kärlek kommer komma tillbaka i ditt liv och finnas där samtidigt som saknaden. Känslorna ryms tillsammans, precis som @Tassetass skriver så fint. Du ser det inte nu men det är dit du är på väg.

Du vet var jag finns

 

[Pancakes]

Tack för alla svaren. Har läst dem flera gånger. Det ni skriver låter så sant och så osannolikt på samma gång. Det går liksom ett tag och sedan gör sorgen att jag blir helt lamslagen och kan inte tänka på något annat. Jag har tyckt att sorg och saknad har varit oövervinnerligt förut men det har hittills inte känts som det gör just nu.

Just precis nu tvivlar jag på om livet är värt det. Rent filosofiskt.

Delar av min familj har börjat säga "med det som hänt". Jag blev alldeles paff första gången. Det känns så fel, så distanserat. Men ingen har givetvis fel, det var bara min reaktion men jag höll den för mig själv. Det känns bara konstigare ju mer jag tänker på det.

 

[Kilauea]

Min pappa gick bort i april förra året. Smärtan av förlusten har varit enorm. Ja, den är enorm. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vissa dagar är bättre, andra är sämre. Vissa stunder är nästan outhärdliga.

Jag gick i höstas i en sorgegrupp, är det något som finns där du bor och nåt du funderat på? Det gav mig jättemycket att se att det är andra i samma situation och att livet faktiskt går vidare.
Ibland förstår jag fortfarande inte hur. Men det gör det, vare sig vi vill eller ej. Att välja att inte gå vidare är inte ett alternativ för mig.

Vill du prata av dig mer så får du gärna PMa.
Kram

 

[Sonic76]

livet går vidare oavsett, sorgen förändrar sig, men saknaden kommer alltid finnas.
På söndag är det tre år!!!!!! Sen mamma dog.
Det blir fyra år i år sen syrran dog i sin olycka och det är 7 år sen pappa dog.
Jag känner enorm saknad speciellt kring årsdagarna och storhelger, men sorgen har lagt sig.
Hoppas att du kan få hjälp att gå vidare

 

[_saga_]

2013 var ett fruktansvärt år, men det var ingenting i jämförelse med 2014. Aldrig har jag upplevt världen som så ond och utan framtidsutsikter. Sorgen och saknaden är enorm, och de ändrade siffrorna i almanackan förändrar inget. Det gör ont i själen. I natt somnade jag gråtandes i fosterställning medan pojkvännen försökte trösta. Jag känner mig otröstlig. Nu är det drygt fyra månader sedan min mamma somnade in efter lång kamp mot cancer. Jag blir fortfarande chockad varje gång jag tänker att hon är borta, varje gång jag ser gravstenen. Det kan inte vara sant.

Vi som är kvar fortsätter kämpa, men varför? Det känns som att det alltid kommer mer bekymmer, mer oro och mer smärta. Samtidigt är familjens klippa inte kvar längre. Ändå fortsätter världen som om ingenting har hänt, dagar kommer och går. En värkande klump i bröstet gör mig påmind om att världen inte är som den ska. Det känns som en svart sörja som äter mig inifrån. Trots det fungerar jag på något sätt. Hur kan jag fungera, det är ju kaos? Hur kan jag skratta, le, se fram emot saker när en av de viktigaste människorna i hela världen inte är här längre? De tillfällen där sorgen trängs undan av glädje kan snabbt bli fyllda av skuld och dåligt samvete för att saknaden inte alltid är störst. Jag tycker inte att det behöver vara så men jag känner det inte.

Jag trodde inte på någon Gud innan, hade jag gjort det skulle det här året definitivt ha dödat all tro och hopp. Det verkar inte finnas något slut på eländet. Ändå fungerar jag...


(Jag har ingen egentlig avsikt med tråden, behövde få sätta ord, skriva ner. Det känns inte bättre nu, men ändå)

Jag har varit i samma sorg som du.
När min dotter var 6 månader i oktober 2010 ringde min pappa mig, han var upprörd eftersom min lillebror inte svarat i telefon på två dagar, och vi åkte dit.
Jag fann min 23 åriga lillebror död i sängen.
Han var inte sjuk, han bara dog i sömnen.

Den sorgen han lämnade efter sig höll på att äta upp mig. Jag kunde inte sova på månader, inte äta, jag tänkte på hur jag ville köra bilen in i bergsväggen (när jag körde själv)
Jag var väldigt självdestruktiv i min sorg under ganska lång tid, nästan psykotisk i hur jag tänkte "om jag offrar min lycka, bor i en koja i skogen så kommer han tillbaka"
Jag har i princip, gråtit nästan varje dag i 3 år, med längre mellanrum efter det.

Det har gått 4 år, och jag känner för första gången att jag kan tänka på honom på andra sätt än sorg nu. Till och med att vi kan sälja hans bil nu, vilket varit otänkbart innan.

Sorgen utvecklas och förändras med tiden, men när du är så ny i din sorg som 4 månader så måste du ge dig själv tid. Ha tilltro att det faktiskt blir bättre med tiden, att du en dag kan tänka på din mamma och känna glädje över den hon var och allt inte bara är smärta.
Det är bra att prata om sorgen, du kanske ska fundera på att prata med någon utomstående som kan lyssna och finnas där proffesionellt?

För mig känns det bra att gå till hans grav, för andra känns det jobbigt.
Man får hitta sina egna vägar till att hantera sorgen

Ge inte upp, men sorgbearbetning tar tid och är tufft!

 

[aprilmaj]

2013 var ett fruktansvärt år, men det var ingenting i jämförelse med 2014. Aldrig har jag upplevt världen som så ond och utan framtidsutsikter. Sorgen och saknaden är enorm, och de ändrade siffrorna i almanackan förändrar inget. Det gör ont i själen. I natt somnade jag gråtandes i fosterställning medan pojkvännen försökte trösta. Jag känner mig otröstlig. Nu är det drygt fyra månader sedan min mamma somnade in efter lång kamp mot cancer. Jag blir fortfarande chockad varje gång jag tänker att hon är borta, varje gång jag ser gravstenen. Det kan inte vara sant.

Vi som är kvar fortsätter kämpa, men varför? Det känns som att det alltid kommer mer bekymmer, mer oro och mer smärta. Samtidigt är familjens klippa inte kvar längre. Ändå fortsätter världen som om ingenting har hänt, dagar kommer och går. En värkande klump i bröstet gör mig påmind om att världen inte är som den ska. Det känns som en svart sörja som äter mig inifrån. Trots det fungerar jag på något sätt. Hur kan jag fungera, det är ju kaos? Hur kan jag skratta, le, se fram emot saker när en av de viktigaste människorna i hela världen inte är här längre? De tillfällen där sorgen trängs undan av glädje kan snabbt bli fyllda av skuld och dåligt samvete för att saknaden inte alltid är störst. Jag tycker inte att det behöver vara så men jag känner det inte.

Jag trodde inte på någon Gud innan, hade jag gjort det skulle det här året definitivt ha dödat all tro och hopp. Det verkar inte finnas något slut på eländet. Ändå fungerar jag...


(Jag har ingen egentlig avsikt med tråden, behövde få sätta ord, skriva ner. Det känns inte bättre nu, men ändå)

Så svårt. Man förlorar fotfästet.

Jag är ingen kyrklig person egentligen, men jag tycker att kyrkan "kan" det här med sorg. Min erfarenhet är att diakoner och präster har så mycket att ge i de här skedena i livet. Om du vill prata med en utomstående, så kan jag rekommendera kyrkans personal.

 

[Pancakes]

Jag trodde att jag svarat i tråden, men mitt minne lurar mig visst. Tack för era svar. Jag läser dem igen och igen.

Inatt vaknade jag av att åskan dundrade utanför. På telefonen fanns ett meddelande från en gammal vän. "Hur mår du?" Jag kan inte undvika att känna efter och sorgen slår till med full kraft. Jag har gråtit hysteriskt i nån timme, har svårt att andas. Just den frågan kan jag inte slingra mig från. Något med just de orden gör att jag inte kan komma undan. "Hur är läget?" kan jag ljuga mig förbi.

Jag har så dåligt samvete över att jag så sällan är på kyrkogården. Ett tag var jag där i princip varje dag. Nu har jag inte varit där sen julafton. Jag orkar inte. Efter att ha varit där blir jag som handlingsförlamad, blir en grå klump som bara väntar på att få sova och slippa känna.

Jag har lekt med tanken på att prata med någon professionellt, men jag kan inte i min vildaste fantasi komma på vad någon ska säga för att lindra smärtan. Jag har goda erfarenheter av en diakon, det har jag. Prästen som höll i begravningen däremot förmedlade något som för mig kändes nästan föraktfullt och totalt främmande. Samma präst höll i min farmors begravning. Då kändes det ok. På mammas begravning stod han och sa att mammas död var ett misstag. Va? Vadå misstag? Hade han sagt något om att jag som människa inte kan förstå Guds plan och liknande hade jag tänkt att det är kyrkans sätt att försöka trösta, men det här? Jag blir illamående när jag tänker på det. Jag vet inte varför det har etsat sig fast så. Jag minns inte orden exakt, men det var typ att skapelsen är inte ofelbar utan ibland sker misstag som Gud inte hade för avsikt. På något vis känns det bara mer orättvist. MEN FIXA MISSTAGET DÅ?! Fast jag har ingen att skrika det till.

Jag kan inte heller sluta tänka på att jag nog gav mamma för lite av min tid. Jag skrev ner exakt hur jag menade, men det kändes för personligt att lämna ut i tråden av någon anledning. Men det kanske är så för alla oavsett hur mycket tid man har spenderat tillsammans, att det känns otillräckligt.

 

[Tassetass]

@Pancakes

Jag är aldrig vid mina föräldrars grav. I början hade jag också lite dåligt samvete över det, men alla sörjer olika och för mig har graven ingenting med mina föräldrar att göra. Deras kroppar ligger där och det finns en sten, men om jag vill känna mig när dem åker jag hem till gården istället.

Att prata med någon i det läge du är nu handlar inte om att lindra smärtan utan om att ge smärtan ett utlopp. Det kan ge lindring, men framförallt kan det ge bara en liten andningspaus, en liten stund av lättnad. Till slut blir de där stunderna av pauser och lättnad längre och längre och då kommer och smärtan att börja klinga av något.

Otillräckligheten tror jag många känner igen sig i. När mamma dog var vi konstant i luven på varandra (jag var 18 år när hon dog) och antalet snälla ord jag yttrat under en femårsperiod var väldigt få. Jag mådde väldigt dåligt över det och det tog lång tid och mycket hjälp innan jag kunde känna att man faktiskt inte kan leva som om någon snart ska dö, då skulle ju livet inte funka alls.

Kram på dig!

 

[sommar]

Jag förlorade min älskade mamma i en bilolycka. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva sådan sorg. Vi stod varann väldigt nära och hon betydde så mycket. Jag ser det så här, sorg och saknad! Sorgen är värst och det tar lång tid innan den rinner av, saknaden är konstant. Man kan leva med saknad, den döde vävs in i minnesbanken och kommer upp i tankar och konversationer och på så sätt fortsätter personen att vara en del i ens vardag. Sorgen sjunker undan sakta och gradvis och till slut så får man acceptera att vi alla kommer att dö det är bara en fråga om när!