Mitt barn tyr sig till andra, vad göra..

[Halali]

Nån annan som har samma "problem"? Är inte det enda, sonen på snart 14 månader är väldigt sen i mycket, pratar inte, pekar inte, har noll aning om vem som är mamma eller pappa eller ja nåt ord alls.. kanske att han kan ordet nej men det är nog mer tonfallet och att han anar att han inte får fortsätta med det han håller på med som stör honom, men det är olika dag för dag. Jag oroade mig redan när han var mindre för att han inte verkade anknyta så bra till mig trots att jag tog hela ledigheten, popan verkade mer intressant trots att han ärligt talat inte brytt sig mkt alls om pojken, medan jag leker o försöker allt hela dagarna. Ändå bara pappa som gäller. Nu gäller väl inte pappa jättemycket heller förvisso även om han föredrar honom.

Lillen har aldrig varit gosig o egentligen inte verkat uppskatta kroppskontakt alls.. sov i egen säng direkt för han somnade inte med oss.. vill inte sitta i famnen mer än nån minut o det är bara om han e väldigt trött och man underhåller honom.. Frågat bvc för jag läser ju o hör att många barn i den åldern ska ha en viss ordförståelse o ofta kan några ord men de rycker bara på axlarna.

Nu har vi börjat med en kompis dotter som fått börja passa honom lite, han bryr sig inte ett dugg om att vi/jag åker. Börjat förskola nu med förra veckan och o han är mycket mer liksom burdus än de andra barnen, tippade omkull en osv.. kastar saker o jag märker att de andra föräldrarna blir lite nervösa när han är nära deras små. O jag fattar det, oroar mig för hur det ska gå när jag inte är där och kan rädda situationen när nån håller på att få en låda i huvudet, jag ser ju vad som är på gång.

Sen till det som fick mig att starta tråden, barnet tyr sig lika mycket till de vuxna som mej. Personal han aldrig sett förr, en annan förälder, alla går lika bra som jag o han ska fram o krama (han kramar typ aldrig mig!) om han tycker nåt barn är läskigt, han verkar inte ens registrera om jag är där två meter bort eller inte. Är rädd att de undrar hur han har det hemma, om vi är elaka mot honom, jag hade tyckt det varit jättekonstigt om nån annans barn lika gärna sökte sig till andra som föräldern. Jag är rädd att jag gjort nåt fel. Min son verkar fortfarande rätt obrydd om att jag ens existerar. Känns som att jag kämpat hela hans liv, så mycket själv dessutom, o liksom helt i onödan. För det har ju uppenbarligen inte funkat.
äsch förlåt lång text av gråtig mamma.. men jag känner
1. tror ni han kan ha nån diagnos eller är han kanske bara sen? jag försökte fråga på läkarkollen på bvc när han fyllde ett men de bara lyssnade på hjärtat o kollade ögonen o sen skulle vi ut.
2. är det kanske bättre att han får gå mycket på förskolan om han nu ändå trivs bättre med andra? de är en liten grupp och bra pedagoger tycker jag. Jag har tänkt jobba halvtid för att minska hans tid där så mycket som möjligt men det känns ju ganska meningslöst när han ändå tyr sig mer till dem, då har han ju det bättre där liksom. Jag kan inte göra ett bättre mammajobb, det går inte, jag har gjort allt jag kan.

 

[vallhund]

Kontakta BVC igen.

 

[westernsuzie]

Nån annan som har samma "problem"? Är inte det enda, sonen på snart 14 månader är väldigt sen i mycket, pratar inte, pekar inte, har noll aning om vem som är mamma eller pappa eller ja nåt ord alls.. kanske att han kan ordet nej men det är nog mer tonfallet och att han anar att han inte får fortsätta med det han håller på med som stör honom, men det är olika dag för dag. Jag oroade mig redan när han var mindre för att han inte verkade anknyta så bra till mig trots att jag tog hela ledigheten, popan verkade mer intressant trots att han ärligt talat inte brytt sig mkt alls om pojken, medan jag leker o försöker allt hela dagarna. Ändå bara pappa som gäller. Nu gäller väl inte pappa jättemycket heller förvisso även om han föredrar honom.

Lillen har aldrig varit gosig o egentligen inte verkat uppskatta kroppskontakt alls.. sov i egen säng direkt för han somnade inte med oss.. vill inte sitta i famnen mer än nån minut o det är bara om han e väldigt trött och man underhåller honom.. Frågat bvc för jag läser ju o hör att många barn i den åldern ska ha en viss ordförståelse o ofta kan några ord men de rycker bara på axlarna.

Nu har vi börjat med en kompis dotter som fått börja passa honom lite, han bryr sig inte ett dugg om att vi/jag åker. Börjat förskola nu med förra veckan och o han är mycket mer liksom burdus än de andra barnen, tippade omkull en osv.. kastar saker o jag märker att de andra föräldrarna blir lite nervösa när han är nära deras små. O jag fattar det, oroar mig för hur det ska gå när jag inte är där och kan rädda situationen när nån håller på att få en låda i huvudet, jag ser ju vad som är på gång.

Sen till det som fick mig att starta tråden, barnet tyr sig lika mycket till de vuxna som mej. Personal han aldrig sett förr, en annan förälder, alla går lika bra som jag o han ska fram o krama (han kramar typ aldrig mig!) om han tycker nåt barn är läskigt, han verkar inte ens registrera om jag är där två meter bort eller inte. Är rädd att de undrar hur han har det hemma, om vi är elaka mot honom, jag hade tyckt det varit jättekonstigt om nån annans barn lika gärna sökte sig till andra som föräldern. Jag är rädd att jag gjort nåt fel. Min son verkar fortfarande rätt obrydd om att jag ens existerar. Känns som att jag kämpat hela hans liv, så mycket själv dessutom, o liksom helt i onödan. För det har ju uppenbarligen inte funkat.
äsch förlåt lång text av gråtig mamma.. men jag känner
1. tror ni han kan ha nån diagnos eller är han kanske bara sen? jag försökte fråga på läkarkollen på bvc när han fyllde ett men de bara lyssnade på hjärtat o kollade ögonen o sen skulle vi ut.
2. är det kanske bättre att han får gå mycket på förskolan om han nu ändå trivs bättre med andra? de är en liten grupp och bra pedagoger tycker jag. Jag har tänkt jobba halvtid för att minska hans tid där så mycket som möjligt men det känns ju ganska meningslöst när han ändå tyr sig mer till dem, då har han ju det bättre där liksom. Jag kan inte göra ett bättre mammajobb, det går inte, jag har gjort allt jag kan.

Jag tänker spontant att barn är olika och vissa mer kramiga än andra. Att han inte håller koll på dig kan ju helt enkelt betyda att han är väldigt trygg med dig och vet att du finns där och alltid kommer tillbaka. Då satsar han på att få uppmärksamhet från andra, t.ex. pappan som han kanske inte är lika trygg med?

Vad gäller språket tror jag många barn i den åldern börjat ana vad nej betyder, men de kan helt enkelt inte behärska sig utan fortsätter med vad det nu var ändå. Det är först nu när min son är tre som jag märkt att han faktiskt kan lägga band på sig och låta bli att göra något jag sagt nej om (även om det är svååååårt för honom). Sen är barn i ettårsåldern (och bra mycket äldre än så) hårdhänta och klumpiga av sig, de har helt enkelt inte kroppskontrollen och finmotoriken än utan välter saker, ramlar, kastar grejer och klappar hårdhänt. Pedagogerna behöver ju helt enkelt vara med när så små barn umgås.

Hur som helst låter det som ni har det tufft! Om jag var du skulle jag göra ett nytt försök att få en separat tid på BVC, för att bara diskutera allt det här. På vårt BVC är det ofta lite ”löpande band” när det är läkarbesök eftersom läkaren är där vissa dagar men det brukar inte va några problem att få en extratid om det är något särskilt.

 

[KattenKorven]

Det kan ju såklart vara något åt diagnoshållet, men det kan ju lika gärna vara inom spannet för normala variationer när barnet är såpass litet. Först vid 18-månaderskontrollen börjar de ställa lite mer krav på ordförståelse och förmåga att förstå instruktioner, men jag tycker absolut att du kan ringa BVC och be att få en extra koll av läkare och prata om din oro.

Förstår han instruktioner, t.ex. om du ber honom hämta bollen eller liknande?

 

[Coop]

Ni kan även begära att få prata med en psykolog om ni inte får nått vettigt stöd från BVC. Vi hade visserligen bra stöd från BVC men hade många frågor kring barnets beteende som vi kände lutade åt Autism. Vi kände oss mycket lugnare efter besöket med psykologen. Dock var vi mycket observanta kring barnet beteende och senare gjordes andra utredningar. Därmed inte sagt att just ert barn har någon diagnos, för alla barn är olika! Men det kan vara väldigt skönt att få "kvitto" på att det man ser är inom "normalen" så att säga och att man även får lite bekräftelse på att det man gör inte är helt galet.

Om detta med just anknytning känns svårt och jobbigt så finns det något som heter Marte Meo. Finns info på nätet. Vi gjorde det också då vi inte trodde att barnet knöt an som det skulle. Barnet kom till oss när hen var bebis så därför var vi lite extra observanta men det är bättre att fråga en gång för mycket än att gå och fundera för det kan man bli lite lätt knäpp av .

 

[saint__anger]

Äldsta dottern pratade inte förrän hon var 2 år när hon började på dagis. Hon hade vissa egna ord som man lärde sig att förstå. Stundvis blev till mycket frustration för henne när jag inte förstod vad hon menade.
Språket kom igång snabbt på dagis! Nu är hon 5 år och pratar riktigt bra.

Men om jag var du skulle jag ändå ta upp din oro med BVC angående dina funderingar om språk/ordförståelse/kroppskontakt osv. Viktigt att du kan få svar på dina frågor och slippa må dåligt.

 

[Teilani]

Min unge älskade sin förskola från dag 1, brydde sig inte ett smack om att mamma försvann, och var helt trygg med personal och andra föräldrar. Jag fick höra att det var för att han var trygg, och så var det bra med det.

Det som jag tycker är viktigt i det du skriver är att han söker kontakt med andra människor, surt att känna sig bortvald, men det kommer att ändra sig.

Pratade enstaka ord gjorde min vid 2,5 och jag noterar att en del av hans vänner fortfarande har problem ett år senare, men de verkar komma ikapp nu.

Svårt att veta i det enskilda fallet och ibland får man ge det tid och försöka att inte analysera sönder sig själv. Ta hand om dig!

 

[Halali]

Det kan ju såklart vara något åt diagnoshållet, men det kan ju lika gärna vara inom spannet för normala variationer när barnet är såpass litet. Först vid 18-månaderskontrollen börjar de ställa lite mer krav på ordförståelse och förmåga att förstå instruktioner, men jag tycker absolut att du kan ringa BVC och be att få en extra koll av läkare och prata om din oro.

Förstår han instruktioner, t.ex. om du ber honom hämta bollen eller liknande?

Jaa jag läste det idag att de kollar det då. Han får skynda sig om han ska passera.. Gud nej han förstår inte instruktioner alls. Han vet inte vad nåt alls är. Vi har övat substantiv sen han var tre månader kanske bara lite på kul, men varje dag, som mamma pappa lampa boll bil. Typ de orden dagligen o så annat när det kommer upp efter hand. Men han vet inte vad det betyder. Man kan lika gärna säga mamma som ägg som golvmopp, det är kvitt lika. Han älskar ändå bilar så det trodde jag skulle komma bland första orden men han vet inte vad bil är heller. Kanske är inbillning men jag tyckte att han verkade fatta vissa ord när han var mindre men det är bortblåst nu så kanske var önsketänkande.

 

[Halali]

Ni kan även begära att få prata med en psykolog om ni inte får nått vettigt stöd från BVC. Vi hade visserligen bra stöd från BVC men hade många frågor kring barnets beteende som vi kände lutade åt Autism. Vi kände oss mycket lugnare efter besöket med psykologen. Dock var vi mycket observanta kring barnet beteende och senare gjordes andra utredningar. Därmed inte sagt att just ert barn har någon diagnos, för alla barn är olika! Men det kan vara väldigt skönt att få "kvitto" på att det man ser är inom "normalen" så att säga och att man även får lite bekräftelse på att det man gör inte är helt galet.

Om detta med just anknytning känns svårt och jobbigt så finns det något som heter Marte Meo. Finns info på nätet. Vi gjorde det också då vi inte trodde att barnet knöt an som det skulle. Barnet kom till oss när hen var bebis så därför var vi lite extra observanta men det är bättre att fråga en gång för mycket än att gå och fundera för det kan man bli lite lätt knäpp av .

Ja det har du nog rätt i, man blir lite knäpp av att gå och tänka och oroa sig för mycket. Och jag blir mest ledsen och känner att jag misslyckats. Det här marte meo, fick ni det via psykologen?

 

[Is]

Visst skrev du om din oro för att barnet har en diagnos redan när han va väldigt liten?
Hur som så är det svårt att säga utifrån din text om ditt barn har en diagnos eller ej. Kontakta BVC och prata också med ansvarig förskollärare. Dom har ofta bredare erfarenhet än vad kanske du har och om du lyfter dina tankar med dom kan dom uppmärksamma ditt barn lite extra och om du ger som tillåtelse kan dom även föra en dialog med er BVC sköterska så att BVC får lite mer konkreta saker som förskolan sätt än bara "din känsla".

Men sedan tänker jag mer att det låter som du behöver få lite stöttning och bekräftelse som mamma. För som det du skriver att han söker sig till nya människor och trivs på förskola det tar ju jag som ett tecken på att han litar på dig fullständigt och totalt. Han vet att du alltid är där och älskar honom till månen och tillbaka. Varför ska han tigga om din uppmärksamhet när han är nyfiken på omvärlden och är trygg med att du finns där?

Även om din son ha en diagnos så kan jag slå vad om att han älskar dig oavsett. Att han kramar andra behöver inte alls betyda att han tycker bättre om andra det kanske bara betyder att han vill känna hur andra känns - av ren nyfikenhet? Förstår du va jag menar? Ja tänker att om du är inne på att han inte ens vet skillnad på boll och lampa ännu, varför skulle han då förstå att vi vuxna anser att kramar är ett tecken på tillgivenhet? (och hur konstigt är inte det om man inte ens är speciellt förtjust i beröring?)

Jag hoppas att du kan få mycket stöttning både från BVC och din förskola men kolla om kommunen erbjuder annat stöd också så som föräldragrupper eller annat där man kan få lufta sina tankar och höra andras tankar.
Lycka till

 

[Badger]

Nån annan som har samma "problem"? Är inte det enda, sonen på snart 14 månader är väldigt sen i mycket, pratar inte, pekar inte, har noll aning om vem som är mamma eller pappa eller ja nåt ord alls.. kanske att han kan ordet nej men det är nog mer tonfallet och att han anar att han inte får fortsätta med det han håller på med som stör honom, men det är olika dag för dag. Jag oroade mig redan när han var mindre för att han inte verkade anknyta så bra till mig trots att jag tog hela ledigheten, popan verkade mer intressant trots att han ärligt talat inte brytt sig mkt alls om pojken, medan jag leker o försöker allt hela dagarna. Ändå bara pappa som gäller. Nu gäller väl inte pappa jättemycket heller förvisso även om han föredrar honom.

Lillen har aldrig varit gosig o egentligen inte verkat uppskatta kroppskontakt alls.. sov i egen säng direkt för han somnade inte med oss.. vill inte sitta i famnen mer än nån minut o det är bara om han e väldigt trött och man underhåller honom.. Frågat bvc för jag läser ju o hör att många barn i den åldern ska ha en viss ordförståelse o ofta kan några ord men de rycker bara på axlarna.

Nu har vi börjat med en kompis dotter som fått börja passa honom lite, han bryr sig inte ett dugg om att vi/jag åker. Börjat förskola nu med förra veckan och o han är mycket mer liksom burdus än de andra barnen, tippade omkull en osv.. kastar saker o jag märker att de andra föräldrarna blir lite nervösa när han är nära deras små. O jag fattar det, oroar mig för hur det ska gå när jag inte är där och kan rädda situationen när nån håller på att få en låda i huvudet, jag ser ju vad som är på gång.

Sen till det som fick mig att starta tråden, barnet tyr sig lika mycket till de vuxna som mej. Personal han aldrig sett förr, en annan förälder, alla går lika bra som jag o han ska fram o krama (han kramar typ aldrig mig!) om han tycker nåt barn är läskigt, han verkar inte ens registrera om jag är där två meter bort eller inte. Är rädd att de undrar hur han har det hemma, om vi är elaka mot honom, jag hade tyckt det varit jättekonstigt om nån annans barn lika gärna sökte sig till andra som föräldern. Jag är rädd att jag gjort nåt fel. Min son verkar fortfarande rätt obrydd om att jag ens existerar. Känns som att jag kämpat hela hans liv, så mycket själv dessutom, o liksom helt i onödan. För det har ju uppenbarligen inte funkat.
äsch förlåt lång text av gråtig mamma.. men jag känner
1. tror ni han kan ha nån diagnos eller är han kanske bara sen? jag försökte fråga på läkarkollen på bvc när han fyllde ett men de bara lyssnade på hjärtat o kollade ögonen o sen skulle vi ut.
2. är det kanske bättre att han får gå mycket på förskolan om han nu ändå trivs bättre med andra? de är en liten grupp och bra pedagoger tycker jag. Jag har tänkt jobba halvtid för att minska hans tid där så mycket som möjligt men det känns ju ganska meningslöst när han ändå tyr sig mer till dem, då har han ju det bättre där liksom. Jag kan inte göra ett bättre mammajobb, det går inte, jag har gjort allt jag kan.

Jag gillar idén någon hade om att prata med personalen, de har sett väldigt många barn och lär veta om ditt barn kommunicerar helt normalt för sin ålder eller ligger lite utanför vad de är vana vid?

Som förstagångsföräldrar fick vi bara generat erkänna att de begrep bättre vad han sa vid 15 månaders än vad vi gjorde också. (och han var tidig på att prata, man kan lika gärna vara sen och plötslig, dvs finns barn, sägs det, som börjat prata rakt av på nivå för sin ålder, de bara lyssnade först.)

Kommuner brukar ha en föräldrautbildning som man kan hoppa på för att diskutera kommunikation med barn. Vår hade det och man behövde inte ha det minsta problem för att få komma på gruppträffar, bara anmäla och dyka upp. Iofs att det kräver barnvakt.

Vårt barn har haft ganska mycket tendens till att älska sin personal och vara väldigt vänligt inställd gentemot föräldrar till andra barn, lita på alla vuxna (för mycket enligt mig, alla vuxna vill inte ha så mycket kontakt med barn och alla vuxna är inte snälla). Men, han är ju mycket äldre nu 7, men jag måste säga att jag alltid fick en känsla av att han kommunicerade och förstod och hade åsikter om saker. Dock inte ordet nej förståelse av det ordet tror jag kanske kommer vid typ 20 för vissa barn? (Nej! varför? släpp! varför? Släpp nu och jag förklarar sen! varför?) Andra verkar begripa direkt.

 

[kryddelydd]

Förstår han instruktioner, t.ex. om du ber honom hämta bollen eller liknande?

det är också en 18-månaders-fråga. För tidigt för en 14 månaders.

Förstå enstaka ord, kunna säga enstaka ord är mer "normalt".
Vid ca ett års ålder brukar barn kunna 1-3 ord även om uttalet "får" vara väldigt kreativt. Typ, mamma och "dä" (där) eller "titt" eller något sådant.

Förstå instruktioner och fler-delade satser kommer senare.

 

[Halali]

det är också en 18-månaders-fråga. För tidigt för en 14 månaders.

Förstå enstaka ord, kunna säga enstaka ord är mer "normalt".
Vid ca ett års ålder brukar barn kunna 1-3 ord även om uttalet "får" vara väldigt kreativt. Typ, mamma och "dä" (där) eller "titt" eller något sådant.

Förstå instruktioner och fler-delade satser kommer senare.

Det kan han som sagt inte. Han visar egentligen inte förståelse för något ord alls. Tycker man kan märka på vissa att de ändå fattar en del eller har egna uttryck typ babblar speciellt om vissa saker fast det inte är riktiga ord, typ pekar på en traktor o babblar glatt, man fattar liksom att de babblar om traktorn.. om nån förstår hur jag menar? Här är det inte alls så. Han vet inte vad han heter heller tyvärr.

 

[Halali]

Visst skrev du om din oro för att barnet har en diagnos redan när han va väldigt liten?

Ja det stämmer, tror det var att han inte gillar ögonkontakt och att han har utbrott och ogillar kroppskontakt som jag funderade över då. Det stämmer än.

Tack för dina snälla ord, jag hoppas att han på något plan kanske har nåt utbyte av sin mamma även om det inte alls känns så Funderade på att prata med personalen på förskolan idag men kunde inte förmå mig, är så nära att börja gråta om jag ska blotta det här. Men jag ska skärpa mig o få det gjort.

Vad tror ni, ska jag sätta honom mer på förskolan än planerat? Han kanske behöver det o mår bättre där? Samtidigt är han helt slut nu bara vi varit där en stund, är iochförsig bara inskolning, men han sover i timmar efter.. men det kanske bara är i början.

 

[KattenKorven]

det är också en 18-månaders-fråga. För tidigt för en 14 månaders.

Förstå enstaka ord, kunna säga enstaka ord är mer "normalt".
Vid ca ett års ålder brukar barn kunna 1-3 ord även om uttalet "får" vara väldigt kreativt. Typ, mamma och "dä" (där) eller "titt" eller något sådant.

Förstå instruktioner och fler-delade satser kommer senare.

Jo, jag vet. Men många 14-månaders kan ju det, så jag tänkte att om pojken råkade kunna sånt så hade det varit en bra indikation på att ordförståelsen ändå finns där.

 

[KattenKorven]

Vad tror ni, ska jag sätta honom mer på förskolan än planerat? Han kanske behöver det o mår bättre där? Samtidigt är han helt slut nu bara vi varit där en stund, är iochförsig bara inskolning, men han sover i timmar efter.. men det kanske bara är i början.

Jag kan inte säga hur du ska göra, men tänkte bara flika in att min dotter var lika trött under inskolningen. Hon däckade direkt efter hemkomst och sov i flera timmar. Men det gav sig ganska snart.

 

[Amha]

Ja det stämmer, tror det var att han inte gillar ögonkontakt och att han har utbrott och ogillar kroppskontakt som jag funderade över då. Det stämmer än.

Tack för dina snälla ord, jag hoppas att han på något plan kanske har nåt utbyte av sin mamma även om det inte alls känns så Funderade på att prata med personalen på förskolan idag men kunde inte förmå mig, är så nära att börja gråta om jag ska blotta det här. Men jag ska skärpa mig o få det gjort.

Vad tror ni, ska jag sätta honom mer på förskolan än planerat? Han kanske behöver det o mår bättre där? Samtidigt är han helt slut nu bara vi varit där en stund, är iochförsig bara inskolning, men han sover i timmar efter.. men det kanske bara är i början.

Med båda mina barn har utvecklingen i språk och framförallt kommunikation generellt med andra människor exploderat när de började förskola. Eller den äldsta hade redan mycket bra språk med ganska avancerade ord på sin första förskola och placerades i en grupp med barn som inte kunde prata så där backade hon ju massor men när hon placerades i en förskola som var mån om hennes utveckling gick det mycket framåt. Hon fick verktyg som vi inte ens tänkt på.

Det är möjligt att det händer mycket med utvecklingen när ditt barn börjar förskola men jag skulle inte ta beslut om längre dagar än. Jag skulle låta det gå och känna efter. Det är ganska jobbigt för huvudet för dem att gå på förskola så känn efter. Funkar det bra kan du ju prata med personalen om hur de tycker att det fungerar. Tänk på att vara tydlig med att du i så fall ökar tiden för barnets skull och berätta om dina funderingar för förskolan är ju en tjänst där de får tänka till för att inte säga något dumt (då byter ju kunden förskola).

 

[Badger]

Det kan han som sagt inte. Han visar egentligen inte förståelse för något ord alls. Tycker man kan märka på vissa att de ändå fattar en del eller har egna uttryck typ babblar speciellt om vissa saker fast det inte är riktiga ord, typ pekar på en traktor o babblar glatt, man fattar liksom att de babblar om traktorn.. om nån förstår hur jag menar? Här är det inte alls så. Han vet inte vad han heter heller tyvärr.

Joo jag tycker att jag minns vagt att barn i 1,5 årsåldern tenderar räcka en bilen om man ber om den, eller i alla fall räcka en det hen har i handen om man ber om bilen, eller titta på pållen eller dyl? eller tänker jag fel nu?

 

[Hyacinth]

Nån annan som har samma "problem"? Är inte det enda, sonen på snart 14 månader är väldigt sen i mycket, pratar inte, pekar inte, har noll aning om vem som är mamma eller pappa eller ja nåt ord alls.. kanske att han kan ordet nej men det är nog mer tonfallet och att han anar att han inte får fortsätta med det han håller på med som stör honom, men det är olika dag för dag. Jag oroade mig redan när han var mindre för att han inte verkade anknyta så bra till mig trots att jag tog hela ledigheten, popan verkade mer intressant trots att han ärligt talat inte brytt sig mkt alls om pojken, medan jag leker o försöker allt hela dagarna. Ändå bara pappa som gäller. Nu gäller väl inte pappa jättemycket heller förvisso även om han föredrar honom.

Lillen har aldrig varit gosig o egentligen inte verkat uppskatta kroppskontakt alls.. sov i egen säng direkt för han somnade inte med oss.. vill inte sitta i famnen mer än nån minut o det är bara om han e väldigt trött och man underhåller honom.. Frågat bvc för jag läser ju o hör att många barn i den åldern ska ha en viss ordförståelse o ofta kan några ord men de rycker bara på axlarna.

Nu har vi börjat med en kompis dotter som fått börja passa honom lite, han bryr sig inte ett dugg om att vi/jag åker. Börjat förskola nu med förra veckan och o han är mycket mer liksom burdus än de andra barnen, tippade omkull en osv.. kastar saker o jag märker att de andra föräldrarna blir lite nervösa när han är nära deras små. O jag fattar det, oroar mig för hur det ska gå när jag inte är där och kan rädda situationen när nån håller på att få en låda i huvudet, jag ser ju vad som är på gång.

Sen till det som fick mig att starta tråden, barnet tyr sig lika mycket till de vuxna som mej. Personal han aldrig sett förr, en annan förälder, alla går lika bra som jag o han ska fram o krama (han kramar typ aldrig mig!) om han tycker nåt barn är läskigt, han verkar inte ens registrera om jag är där två meter bort eller inte. Är rädd att de undrar hur han har det hemma, om vi är elaka mot honom, jag hade tyckt det varit jättekonstigt om nån annans barn lika gärna sökte sig till andra som föräldern. Jag är rädd att jag gjort nåt fel. Min son verkar fortfarande rätt obrydd om att jag ens existerar. Känns som att jag kämpat hela hans liv, så mycket själv dessutom, o liksom helt i onödan. För det har ju uppenbarligen inte funkat.
äsch förlåt lång text av gråtig mamma.. men jag känner
1. tror ni han kan ha nån diagnos eller är han kanske bara sen? jag försökte fråga på läkarkollen på bvc när han fyllde ett men de bara lyssnade på hjärtat o kollade ögonen o sen skulle vi ut.
2. är det kanske bättre att han får gå mycket på förskolan om han nu ändå trivs bättre med andra? de är en liten grupp och bra pedagoger tycker jag. Jag har tänkt jobba halvtid för att minska hans tid där så mycket som möjligt men det känns ju ganska meningslöst när han ändå tyr sig mer till dem, då har han ju det bättre där liksom. Jag kan inte göra ett bättre mammajobb, det går inte, jag har gjort allt jag kan.

Jag tycker att du skrivit så många förtvivlade trådar, kämpat och slitit. Vad säger bvc? De kan skicka vidare till läkare, terapeut, bup mm. Det kan ju finnas en problematik som inte upptäckts, eller så är han bara lite långsammare i sin utveckling.
jag tycker du ska lita på din magkänsla, är det något som du tycker känns fel, hojta. Personalen på förskolan kan också hjälpa till.
Finns du i Stockholm kan jag rekommendera en BRA bvc som kan ta emot med kort varsel.

 

[Is]

Ja det stämmer, tror det var att han inte gillar ögonkontakt och att han har utbrott och ogillar kroppskontakt som jag funderade över då. Det stämmer än.

Tack för dina snälla ord, jag hoppas att han på något plan kanske har nåt utbyte av sin mamma även om det inte alls känns så Funderade på att prata med personalen på förskolan idag men kunde inte förmå mig, är så nära att börja gråta om jag ska blotta det här. Men jag ska skärpa mig o få det gjort.

Vad tror ni, ska jag sätta honom mer på förskolan än planerat? Han kanske behöver det o mår bättre där? Samtidigt är han helt slut nu bara vi varit där en stund, är iochförsig bara inskolning, men han sover i timmar efter.. men det kanske bara är i början.

Jag skulle redan i morgon ta en första kontakt med förskolan och be om möte så du slipper prata i tamburen.

När det gäller att ha barnet mer på förskolan, alltså generellt är inte ett så litet barn i behov av förskolan.
Vad är det mer exakt du tror att förskola ska kunna ge sonen som så mycket bättre för honom än det ni som föräldrar kan erbjuda?

Om man som förälder av en eller annan anledningen känner att man inte räcker till som förälder så är det IFO man ska vända sig till för att få stöttning och hjälp. Förskola ska komplitera er som hem de timmar ni arbetar- dom kan inte ge ditt barn något som inte du kan ge i hemmet. Hade vi pratat om en 5åringen är situationen naturligtvis något annorlunda men grundtanken densamma.

Jag skulle så gärna vilja boosta ditt självförtroende för de här trådarna du skriver tyder på att du är en fantastisk mamma.