Tassetass
Trådstartare
Jag har inte vågat skriva någon glad tråd om det här med rädsla att det ska slå fel, men nu har hon varit feberfri i 12 dagar och jag börjar våga andas ut.
Jag hade bara hunnit ha lilla Isola i 6 dagar när hon blev sjuk, onsdagen den 21:a december. Hon blev hängig och matvägrade och rörde sig knappt. Märkte det när jag var hemma på lunchen på onsdagen, hon hade inte rört sig eller varit på lådan eller rört maten och var varm som en kamin. Ringde direkt till veterinären eftersom en tjej på katthemmet hade ringt på måndagen och sagt att det gick en infektion där och att jag skulle hålla koll på Isola. Eftersom jag ringde bara en halvtimme innan djurkliniken stängde fick jag tid på torsdagen. Precis när jag la på så ringde de från katthemmet igen och då hade det brutit ut rejält där, och de misstänkte kattpest. Frågan var nu om vi skulle klara oss till torsdagens veterinärbesök, för kattpest fick jag veta bryter ut fort som fan med kräkningar och diaree och katten dör snabbt. Nervöst värre, milt sagt.
Vi klarade oss dock till torsdagen, då en kompis körde oss till veterinären. Hon var fortfarande lika hängig, men inga kräkningar eller diaree *peppar peppar*. Vi fick komma in "bakvägen" på kliniken eftersom hon kom från katthemmet, och veteinären var inte helt optimistisk. Hennes temp var 41.2 C, hon hade magsmärtor och hon var hyfsat uttorkad. Isola fick vätska och antibiotika och sen var det bara att hoppas. Jag fick order om att trycka i henne vätska och fick även specialmat att ge henne.
Jag var vaken i stort sett hela natten mellan torsdag och fredag och hon blev inte ett dugg bättre, snarare sämre. Så jag ringde igen på fredagmorgon och sa att jag inte fått i henne varesig vätska eller mat. Fick beskedet att det enda de kunde göra är att ta in henne och lägga henne på dropp och sen hoppas. Sagt och gjort; tog en taxi in på stört.
Isola protesterade knappt när de rakade och satte kanylen, och febern var nu uppe i 41.4 C. Sköterskan som gjorde det sa att det verkade inte vara kattpest eftersom hon nu hade haft feber i nästan 3 dygn, vilket gjorde mig lite lugnare. Så jag åkte hem med instruktioner om att ringa efter lunch och kolla läget.
Men när jag ringde efter lunch fick jag inte tag på dem, fick bara ett talsvar om att de skulle ha stängt under julhelgen. Så jag satte mig på bussen ut dit, och precis när jag klivit på bussen ringde de. Isola hade blivit sämre, mycket sämre... Hon hade börjat vingla, pupillerna var förstorade och reagerade inte på ljus och hon hade rossel i lungorna. Då var jag säker på att jag skulle få åka hem utan katt.
En knapp halvtimme anlände jag till djurkliniken med gråten i halsen, och fick då prata med den veterinär som tagit hand om Isola (en betydligt bättre veterinär än dagen innan, skall sägas). Han sa att hon på något sätt repat sig som sjutton bara på den halvtimme som gått sen de ringde, men hon var fortfarande väldigt vinglig. Febern hade de fått bort, likaså smärtan i magen, men veterinären var inte helt optimistisk. Han var rädd att det var kattpest hon fått, för tydligen får inte alla den där våldsamma varianten utan det finns en som "bara" dödar med hög feber, och att risken var att det hade satt sig på hjärnan eftersom hon vinglade så mycket. Men, sa han, vinglandet kan ju bero på att hon haft hög feber i tre dagar, det är bara att hoppas.
Så jag åkte hem med henne och direkt märktes en skillnad; hon hoppade upp i knäet på mig när jag satte mig i soffan. I tre dygn hade hon bara gått undan och lagt sig fåtöljen och inte sökt kontakt alls, men nu satte hon sig i mitt knä och stirrade mig i ögonen. Det var som att hon sa "Mamma, vi ska klara det här".
Det syntes att hon blev bättre för var timme som gick, och på lördagen började hon prata lite och åt lite skinka. Veterinären sa att jag inte behövde bry mig om att tvinga i henne vatten eller näring på ett par-tre dagar eftersom hon legat med dropp, och redan på söndag förmiddag började hon äta och dricka på egen hand.
Nu, efter att ha varit feberfri i 12 dagar, är hon som vanligt igen. Nästan i alla fall, höger bakben är inte med till hundra procent (vilket märks t.ex. när hon legat länge och ska hoppa upp/ner nånstans då hon kan vingla till litegrann), men hon lider absolut inte av det då hon busar runt och springer och hoppar som vanligt. Hon är pigg och glad och äter som en häst och har gått upp en hel del i vikt - vilket behövdes.
*puh* Lång historia... Men jag ville berätta, dels för att sprida lite solsken (lite av ett mirakel är det, med tanke på hur många katter som dött på katthemmet) och dels för att höra av er kattexperter om ni har någon teori om vad det kan ha varit. Kan veterinären ha haft rätt, att det var kattpest, eller finns det något annat virus som beter sig så här?
Tacksam för alla ideer, för jag vill ju givetvis undvika att det händer igen, om det finns något jag kan göra.
/Jenny
Jag hade bara hunnit ha lilla Isola i 6 dagar när hon blev sjuk, onsdagen den 21:a december. Hon blev hängig och matvägrade och rörde sig knappt. Märkte det när jag var hemma på lunchen på onsdagen, hon hade inte rört sig eller varit på lådan eller rört maten och var varm som en kamin. Ringde direkt till veterinären eftersom en tjej på katthemmet hade ringt på måndagen och sagt att det gick en infektion där och att jag skulle hålla koll på Isola. Eftersom jag ringde bara en halvtimme innan djurkliniken stängde fick jag tid på torsdagen. Precis när jag la på så ringde de från katthemmet igen och då hade det brutit ut rejält där, och de misstänkte kattpest. Frågan var nu om vi skulle klara oss till torsdagens veterinärbesök, för kattpest fick jag veta bryter ut fort som fan med kräkningar och diaree och katten dör snabbt. Nervöst värre, milt sagt.
Vi klarade oss dock till torsdagen, då en kompis körde oss till veterinären. Hon var fortfarande lika hängig, men inga kräkningar eller diaree *peppar peppar*. Vi fick komma in "bakvägen" på kliniken eftersom hon kom från katthemmet, och veteinären var inte helt optimistisk. Hennes temp var 41.2 C, hon hade magsmärtor och hon var hyfsat uttorkad. Isola fick vätska och antibiotika och sen var det bara att hoppas. Jag fick order om att trycka i henne vätska och fick även specialmat att ge henne.
Jag var vaken i stort sett hela natten mellan torsdag och fredag och hon blev inte ett dugg bättre, snarare sämre. Så jag ringde igen på fredagmorgon och sa att jag inte fått i henne varesig vätska eller mat. Fick beskedet att det enda de kunde göra är att ta in henne och lägga henne på dropp och sen hoppas. Sagt och gjort; tog en taxi in på stört.
Isola protesterade knappt när de rakade och satte kanylen, och febern var nu uppe i 41.4 C. Sköterskan som gjorde det sa att det verkade inte vara kattpest eftersom hon nu hade haft feber i nästan 3 dygn, vilket gjorde mig lite lugnare. Så jag åkte hem med instruktioner om att ringa efter lunch och kolla läget.
Men när jag ringde efter lunch fick jag inte tag på dem, fick bara ett talsvar om att de skulle ha stängt under julhelgen. Så jag satte mig på bussen ut dit, och precis när jag klivit på bussen ringde de. Isola hade blivit sämre, mycket sämre... Hon hade börjat vingla, pupillerna var förstorade och reagerade inte på ljus och hon hade rossel i lungorna. Då var jag säker på att jag skulle få åka hem utan katt.
En knapp halvtimme anlände jag till djurkliniken med gråten i halsen, och fick då prata med den veterinär som tagit hand om Isola (en betydligt bättre veterinär än dagen innan, skall sägas). Han sa att hon på något sätt repat sig som sjutton bara på den halvtimme som gått sen de ringde, men hon var fortfarande väldigt vinglig. Febern hade de fått bort, likaså smärtan i magen, men veterinären var inte helt optimistisk. Han var rädd att det var kattpest hon fått, för tydligen får inte alla den där våldsamma varianten utan det finns en som "bara" dödar med hög feber, och att risken var att det hade satt sig på hjärnan eftersom hon vinglade så mycket. Men, sa han, vinglandet kan ju bero på att hon haft hög feber i tre dagar, det är bara att hoppas.
Så jag åkte hem med henne och direkt märktes en skillnad; hon hoppade upp i knäet på mig när jag satte mig i soffan. I tre dygn hade hon bara gått undan och lagt sig fåtöljen och inte sökt kontakt alls, men nu satte hon sig i mitt knä och stirrade mig i ögonen. Det var som att hon sa "Mamma, vi ska klara det här".
Det syntes att hon blev bättre för var timme som gick, och på lördagen började hon prata lite och åt lite skinka. Veterinären sa att jag inte behövde bry mig om att tvinga i henne vatten eller näring på ett par-tre dagar eftersom hon legat med dropp, och redan på söndag förmiddag började hon äta och dricka på egen hand.
Nu, efter att ha varit feberfri i 12 dagar, är hon som vanligt igen. Nästan i alla fall, höger bakben är inte med till hundra procent (vilket märks t.ex. när hon legat länge och ska hoppa upp/ner nånstans då hon kan vingla till litegrann), men hon lider absolut inte av det då hon busar runt och springer och hoppar som vanligt. Hon är pigg och glad och äter som en häst och har gått upp en hel del i vikt - vilket behövdes.
*puh* Lång historia... Men jag ville berätta, dels för att sprida lite solsken (lite av ett mirakel är det, med tanke på hur många katter som dött på katthemmet) och dels för att höra av er kattexperter om ni har någon teori om vad det kan ha varit. Kan veterinären ha haft rätt, att det var kattpest, eller finns det något annat virus som beter sig så här?
Tacksam för alla ideer, för jag vill ju givetvis undvika att det händer igen, om det finns något jag kan göra.
/Jenny
Senast ändrad:
