Prestationsdjävulen är tillbaka.
Min abonnemangshäst ”den omöjlige” var på gott humör den här gången. Han var snäll, bussig och trevlig och gjorde så gott han kunde. Han är rolig att sitta på.
Men det är något som inte står rätt till med ryttaren.
Jag har nu ridit 9 gånger på samma häst. Självklart hade jag förväntat mig någon form av framsteg – att jag skulle ha hittat knappar, kommit mer till arbete, upparbetat en viss kommunikation, förståelse, känsla eller relation.
Men näe.
Det är snarare tvärtom. Det känns som om jag har förlorat något väsentligt.
Jag kommer aldrig ens så långt att jag kan utföra ridlektionens övningar. Med en häst som spänner sig och går emot och som jag inte får till något samspel alls med mina hjälper, så är det ingen idé att försöka ge sig på bakdelsvändningar, öppna, skänkelvikningar eller vad som helst. Jag brukar tänka att man börjar med start och stopp – framåtdrivande och förhållande, och funkar inte dom grunderna så är det ingen idé att ge sig på några andra övningar förrän framåtdrivande och förhållande sitter. Men det finns inte riktigt utrymme på lektionen för att lalla runt och försöka hitta knapparna för start och stopp... Och jag vet inte riktigt hur länge jag tycker att det är OK att jag ska behöva lalla runt och leta efter grunderna heller!...
När ridläraren dessutom säger att hästen inte brukar ha såna problem att arbeta i skritten annars, utan att det måste vara något som ligger mellan just oss två, och jag även får feedbacken att det enda han såg riktigt trevlig ut i var i galoppen – där jag i stort sett inte jobbade honom alls för jag hade gett upp – då känns det ganska hopplöst. Nånting är det som inte stämmer. Jag får inte tillbaks ryttarkänslan. Jag kommer ingen vart.
I början av terminen var jag lite glad och nöjd över att få honom avslappnad några minuter här och var. Men nu börjar jag känna att jag måste komma VIDARE för att det ska vara någon mening. Och jag kommer verkligen inte vidare. Jag har helt tappat känslan och förmågan att arbeta en häst. Av de 9 gånger jag har suttit på honom har jag 6 av gångerna haft känslan av att jag inte kan rida. Jag får honom inte att komma fram i handen på mig, för jag får honom inte ens att reagera på min skänkel. Antingen struntar han i min skänkel eller så springer han iväg.
En gång i tiden hade jag uppfattningen att jag var bra på att rida såna hästar, men jag har insett att det tydligen har gått förlorat. Jag har tappat ALL form av känsla.
Jag funderar på vad det kan bero på. Kan ridkunskap försvinna med åldern? Är det så att min kropp är så ”trasig” nu att jag inte får till finliret eller kan få rätt muskler att arbeta? Kan känslan för vilka hjälper som ska ges när gå förlorad? Är det så att det kan ha med min värdelöshetskänsla på jobbet att göra? (det vacklar fortfarande lite fram och tillbaks, och just den här dagen så var det en sån dag på jobbet när jag kände mig så värdelös att jag helst av allt bara ville säga att jag är fel person på fel plats och gå ut och gömma mig i skogen för all framtid...)
När jag red förut så minns jag att jag hade en inre bild och en känsla i kroppen av hur det skulle kännas, redan innan jag satt upp på hästen. Och att jag liksom formade mig själv och hästen efter min inre bild av känslan av form, mjukhet, kommunikation och samarbete. Jag visste redan från början vad jag ville uppnå och min kropp kunde därför forma sig efter det och veta precis vilka pareringar den skulle göra för att nå mitt mål, och då blir det också tydligare för hästen vad den ska göra. Några enstaka gånger tidigare i höstas har jag lyckats få fram den bilden och känslan i kroppen innan jag har suttit upp på den omöjlige, och dom gångerna har det också gått bättre. Men jag får inte fram den bilden igen, hur jag än försöker. Och utan den bilden så fallerar allt - utan den bilden sitter jag bara och skakar runt på en hästrygg. Den bilden bara måste finnas i grunden.
Jag verkar ha tappat dom allra mest väsentliga grunderna för ridning, utan att jag begriper hur eller varför.
Min abonnemangshäst ”den omöjlige” var på gott humör den här gången. Han var snäll, bussig och trevlig och gjorde så gott han kunde. Han är rolig att sitta på.
Men det är något som inte står rätt till med ryttaren.
Jag har nu ridit 9 gånger på samma häst. Självklart hade jag förväntat mig någon form av framsteg – att jag skulle ha hittat knappar, kommit mer till arbete, upparbetat en viss kommunikation, förståelse, känsla eller relation.
Men näe.
Det är snarare tvärtom. Det känns som om jag har förlorat något väsentligt.
Jag kommer aldrig ens så långt att jag kan utföra ridlektionens övningar. Med en häst som spänner sig och går emot och som jag inte får till något samspel alls med mina hjälper, så är det ingen idé att försöka ge sig på bakdelsvändningar, öppna, skänkelvikningar eller vad som helst. Jag brukar tänka att man börjar med start och stopp – framåtdrivande och förhållande, och funkar inte dom grunderna så är det ingen idé att ge sig på några andra övningar förrän framåtdrivande och förhållande sitter. Men det finns inte riktigt utrymme på lektionen för att lalla runt och försöka hitta knapparna för start och stopp... Och jag vet inte riktigt hur länge jag tycker att det är OK att jag ska behöva lalla runt och leta efter grunderna heller!...
När ridläraren dessutom säger att hästen inte brukar ha såna problem att arbeta i skritten annars, utan att det måste vara något som ligger mellan just oss två, och jag även får feedbacken att det enda han såg riktigt trevlig ut i var i galoppen – där jag i stort sett inte jobbade honom alls för jag hade gett upp – då känns det ganska hopplöst. Nånting är det som inte stämmer. Jag får inte tillbaks ryttarkänslan. Jag kommer ingen vart.
I början av terminen var jag lite glad och nöjd över att få honom avslappnad några minuter här och var. Men nu börjar jag känna att jag måste komma VIDARE för att det ska vara någon mening. Och jag kommer verkligen inte vidare. Jag har helt tappat känslan och förmågan att arbeta en häst. Av de 9 gånger jag har suttit på honom har jag 6 av gångerna haft känslan av att jag inte kan rida. Jag får honom inte att komma fram i handen på mig, för jag får honom inte ens att reagera på min skänkel. Antingen struntar han i min skänkel eller så springer han iväg.
En gång i tiden hade jag uppfattningen att jag var bra på att rida såna hästar, men jag har insett att det tydligen har gått förlorat. Jag har tappat ALL form av känsla.
Jag funderar på vad det kan bero på. Kan ridkunskap försvinna med åldern? Är det så att min kropp är så ”trasig” nu att jag inte får till finliret eller kan få rätt muskler att arbeta? Kan känslan för vilka hjälper som ska ges när gå förlorad? Är det så att det kan ha med min värdelöshetskänsla på jobbet att göra? (det vacklar fortfarande lite fram och tillbaks, och just den här dagen så var det en sån dag på jobbet när jag kände mig så värdelös att jag helst av allt bara ville säga att jag är fel person på fel plats och gå ut och gömma mig i skogen för all framtid...)
När jag red förut så minns jag att jag hade en inre bild och en känsla i kroppen av hur det skulle kännas, redan innan jag satt upp på hästen. Och att jag liksom formade mig själv och hästen efter min inre bild av känslan av form, mjukhet, kommunikation och samarbete. Jag visste redan från början vad jag ville uppnå och min kropp kunde därför forma sig efter det och veta precis vilka pareringar den skulle göra för att nå mitt mål, och då blir det också tydligare för hästen vad den ska göra. Några enstaka gånger tidigare i höstas har jag lyckats få fram den bilden och känslan i kroppen innan jag har suttit upp på den omöjlige, och dom gångerna har det också gått bättre. Men jag får inte fram den bilden igen, hur jag än försöker. Och utan den bilden så fallerar allt - utan den bilden sitter jag bara och skakar runt på en hästrygg. Den bilden bara måste finnas i grunden.
Jag verkar ha tappat dom allra mest väsentliga grunderna för ridning, utan att jag begriper hur eller varför.
