Sv: Min treåring är ett monster!!
Är han smartare än de andra?
Kombinationen smart, lillgammal, envis och aggressiv låter väldigt bekant
Det kan vara ett slags frustration när man inte får som man vill.
Jag har haft liknande tendenser hos min femåring och ville inte att han skulle bli som sina föräldrar
Han var stentuff och uthållig och efter brandbilsbebisåret så visste man ju vilka krafter som kan finnas i en så liten person.
Så från början när han blev aggressiv så har jag fostrat honom som jag skulle gjort om jag var vilken annan flockledare som helst i mina djurgrupper.
Dvs satt gränsen för socialt oacceptabelt beteende och ramat in det stenhårt. Inte hårt som i slåss tillbaka men superkonsekvent.
Så fort något varit våld mot annan har jag lagt ner honom som en maremmavalp
? som behövde förstå vem som var flockledare. Inte våldsamt men konsekvent, kramat och hållit fast tills han lugnat sig samtidigt som jag lugnt upprepat att man inte får slåss. Och att man får vara arg, men att man inte alltid kan få som man vill. Och att man är älskad oavsett om man är arg eller snäll.
I övrigt har han haft en ganska "fri" tillvaro med få regler, men att inte göra livsfarliga grejor och inte slåss har varit nolltolerans på från början.
Egentligen vet han att han inte blir omtyckt om han slåss, och har alltid när man tagit sig igenom ett anfall där man på ett sätt har skyddat honom från att göra någon annan illa i ren frustration varit extremt glad och trygg efteråt.
Visst har jag känt att jag varit på hal is flera ggr (i början kunde det ta måååååånga timmar) men jag har hela tiden upplevt att han blivit tryggare av att begränsas.
Jag har inte märkt att han blivit bråkigare när det varit mycket runt om honom utan mer att han varit osedd, ostimulerad och byggt upp en frustration.