- Svar: 4
- Visningar: 2 554
På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal.
Det känns som att jag plötsligt har blivit medveten om hur kategorisk jag är och hur destruktiva mina självkritiska tankar har varit. Som att jag har tagit ett steg ut ur mig själv och plötsligt ser mig som på avstånd och tänker ”men oj, vad håller jag på med?”…
Skilsmässa, pandemi, plötslig ensamhet och otäcka händelser har påverkat mig starkt de senaste åren, och det är klart att jag förstår att jag kan ha färgats av det.
Jag vet att jag tidigare lite förvånat har konstaterat att mitt intresse för personlig utveckling, andlighet och tro, som jag hade innan allt elände började, helt verkade ha försvunnit.
Ska inte tro och andlighet vara såna saker som man vänder sig till i svåra stunder? För mig verkar det ha varit tvärtom – jag har vänt mig bort från dem och mest bara badat runt i en seg, svart och bitter mental sörja och önskat livet ur mig och spottat på kärlek och allt andligt skit.
Vågar jag hoppas på att jag kan ha tagit ett kliv upp ur sörjan nu? Jag har fått en helt annan, mycket bättre, känsla inombords. Snälla låt den inte bara vara på tillfälligt besök!
Så vad hände?
För det första dök det plötsligt upp ett minne av en person som jag har träffat tidigare men som jag glömt. Som en gubbe i lådan bara ploppade upp i huvudet.
Minnet av den personen skapade en glad energi hos mig.
Sen hittade jag en hög med gamla papper och brev från mitt första längre förhållande (jo jag sitter fortfarande och rensar kartonger…). Det fanns många problem och var extremt tungt att läsa. Väldigt väldigt tungt. Men också insiktsfullt. Jag inser hur lika den killen och min exman var. Inser att jag har hamnat i liknande situation – med samma typ av man med samma typ av grundproblematik – två gånger.
Hej tjejen – det är kanske något du behöver lära dig här!?... 
Jag hittade även mina gamla dagböcker tidigare i år, vilka gav mig en helt annan bild av mig själv. Det visade sig att mina minnen tydligen hade blivit lite skeva… Dels hade jag blandat ihop vissa händelseförlopp i minnet, men framförallt blev jag väldigt imponerad av den roliga, starka, smarta, finurliga, kreativa och egensinniga person som skrivit böckerna. Fylldes som av en stolthet över mig själv. Fan, jag är ju en rätt kul typ egentligen…
Sen började jag även grubbla på min mansbild. Jag backade och tänkte tillbaks på vad som har byggt min bild av män. När jag var ung så förstod jag inte riktigt hur det här med förhållanden fungerade, för jag upplevde att vad folk sa och vad folk faktiskt gjorde inte alltid stämde överens… Kvinnorna jag träffade bedyrade att just deras män minsann var skötsamma änglar som aldrig kastade så mycket som ett öga efter andra kvinnor, medans männen jag mötte knullade runt hej vilt på varenda fest. Här fanns en diskrepans… På äkta cassiopejanskt maner bestämde jag mig för att med öppet sinne gå till botten med saken och göra en undersökning och en djupanalys för att försöka förstå.
Jag jobbade som ung på flera olika mansdominerade arbetsplatser, så jag hade “turen” att få sitta med bland ocensurerat snack grabbar emellan. Jag kunde själv glida in i rollen som lite frispråkig, kaxig, glimten i ögat, slängd i käften, fräck och framförallt öppensinnad och icke-fördömande, så jag kunde ofta hamna i rätt raka och öppna konversationer. Det som dök upp var en manlighet som var helt styrd av sin sexdrift. Allt handlade om när nästa tillfälle till sex skulle dyka upp.
Män berättade för mig att de aldrig hade kunnat koncentrera sig på skolan eftersom de bara satt och var kåta och väntade på att det skulle ringa ut så att de kunde springa in på toa och runka. Att de bara tänkte på hur det skulle vara att ha sex med varenda kvinna de mötte. Och att de såg sig tvungna att försöka dölja den här delen av sig själva inför sina tjejer och spela ett spel och låtsas att de var trogna och ansvarstagande och inte gillade porr, trots att det egentligen var helt tvärt om. För att tjejerna bara blev arga om de så mycket som andades nånting om denna sida av sig själva - och av arga tjejer fick de inget sex… Därför ljög de hela tiden om vad de tyckte, tänkte och gjorde, och spelade upp den bild som de trodde att deras tjejer ville ha av dem.
Till viss del kan jag förstå svårigheten att ha ett begär i kroppen som överröstar allt annat, och att vara helt styrd av sina hormoner. Jag har själv varit “kapad” av sexdrift när jag var yngre, och har varit tvungen att springa in på toaletten och onanera på dagarna på jobbet när lusten blev allt för stor. Det var rätt jobbigt att inte kunna tänka på nåt annat..
Jag såg hur väl inrotat detta ständiga ljugande var hos männen. Även de som benfast hävdade att otrohet var skit och helt emot deras principer, låg sedan ovanpå mig i ett mörkt rum på nån jobbfest… Och jag minns killen som knullade runt som aldrig förr medans hans tjej låg på BB och födde deras gemensamma barn, för som han sa “hon har ju blivit så jävla fet, grinig och ovillig nu när hon är på smällen, hö hö”. Och allt smusslande inför sina tjejer och fruar med sprit och porr och otrohet, och sedan tog de på sig glorian framför sina respektive och sa “nej men usch - sånt gör ju inte jag förstår du väl älskling!”.... Riktigt obehagligt tyckte jag att det var när jag mötte frun och dottern till den mycket äldre chefen på ett av mina första jobb - han som brukade sätta på mig lite då och då efter jobbet, betala för tjänsterna jag gav honom och prata om hur väl jag skulle passa in i hans djävulsdyrkande - och frun och dottern pratade så varmt och gott om deras fantastiska man och far som var den snällaste, ärligaste och mest plikttrogna man de visste…. Då mådde jag illa.
Jag blev ledsen över den bild jag upptäckte. Jag blev ledsen över bristen på respekt, ledsen över värderingarna, ledsen över ytligheten och sexfixeringen och framför allt ledsen över alla lögner och falskspel. Ledsen över att män och kvinnor inte nådde fram till varandra och uppskattade varandra för de som de var. Men själv fattade jag inte bättre än att ta på mig rollen som sexobjekt. Det var vad killarna ville ha av mig, så det var vad jag levererade. Min självkänsla var i botten och jag visste inte vad jag ville eller inte ville, så jag försökte bara vara duktig, vara någon som killarna kunde uppskatta… Jag hade aldrig utseendet för mig, men på nåt sätt tog jag mig fram ändå.
Och TROTS att jag ju egentligen visste allt detta ovan om allt falskspel - så var mitt första längre förhållande med en man som jag såg som världens snällaste nallebjörn. Han hävdade på ett väldigt övertygande sätt att han var feminist och avskydde porr och lögner. Och varför skulle jag inte tro honom? Jag var ju väldigt icke-fördömande och hade aldrig avkrävt honom de åsikterna. Men efter över 4 år tillsammans så upptäckte jag tillslut vilken sjuk snubbe det fanns bakom fasaden. Det han höll på med var grövre och värre än någon av de andra jag pratat med…
Jag blev så vansinnigt trött på allt detta falskspel och alla lögner, så jag drogs till de män som öppet deklarerade sin objektifierande kvinnosyn och villigt erkände att de absolut konsumerade porr och bara var ute efter sex. Jag tänkte att de är åtminstone ärliga med vilka de är. Så jag hamnade i det sällskapet.
En kille jag träffade ett tag satte upp som krav att vårt förhållande bara gick ut på att jag skulle komma hem till honom och ha sex och bli fotograferad medans. Han ville absolut inte bli sedd tillsammans med mig så vi kunde aldrig ens gå ut och ta en promenad tillsammans. Många år senare funderar jag över vad det gör med en ung tjejs självkänsla att ständigt bara värderas för de sexlekar hon ställer upp på, medans hon inser att killarna egentligen skäms över att umgås med henne….
Dessa killar snackade mest om tjejer som knullbara eller icke knullbara (eller knullbara med påse över huvudet). En tjej måste vara snygg och sexig, och ett förhållande har man bara för att ha någon nära tillhands att ha sex med. Nånstans kände jag en gigantisk tomhet och sorg över att det inte verkade som att den respektfulla, ärliga, inkännande och intellektuella man jag drömde om fanns i verkligheten överhuvudtaget… Men jag försökte intala mig att nu är det såhär manligheten ser ut i verkligheten, take it or leave it.
Även om det var roligt ett tag att försöka spela min sexobjektsroll så bra som möjligt och även om jag till en början hade en stark sexlust, så vissnade den sakta. Kanske omedvetet pga objektifieringen - vad vet jag? Själv såg jag tillslut sex som priset jag behövde betala för att få ha ett förhållande, och sen tog sexlusten slut helt och hållet och jag tröttnade totalt på att vara ett sexobjekt. Min kropp gick helt i baklås och jag kunde inte längre ha sex. Hela grundstenen till ett förhållande raserades.
Det var från männen i det här gänget jag fick höra att gamla kvinnors kroppar är omöjliga att tända på, för de är äckliga och motbjudande. Ingen av dem kunde tänka sig att vara ihop med eller ha sex med en gammal kvinna. Så jag har hela tiden tänkt att det är kört för mig - jag är både motbjudande och vägrar ställa upp på att vara ett sexobjekt längre, vilket gör att grunderna till varför en man skulle vilja vara ihop med mig är helt borta. För det är ju bara och enbart sex en man är ute efter.
(Ja jag vet att det är ett kategoriskt uttalande)
Och det var det jag började fundera över häromdagen. Vad har jag för syn på män egentligen? Finns det överhuvudtaget män som inte bara ser kvinnor som ett sexobjekt? Existerar de ens? Och hur påverkar min manssyn vilka män jag faktiskt möter?...
Problemet med de erfarenheter min manssyn vilar på är att om en kvinna skulle säga till mig att det finns män som inte bara är ute efter sex, så tänker jag att hon kan vara en av de lurade kvinnorna som männen lyckats dupera så bra att hon gått på hela spelet. Och om en man skulle hävda att han inte bara är ute efter sex så tänker jag att det kan vara en lögn för att spela “fin” och dölja sitt sanna jag… Det enda som jag inte kan värja mig mot är faktumet att naturen alltid skapar variation. Det borde gå emot naturens lagar att alla av ett visst kön skulle tänka exakt likadant.
Och kanske skulle jag rent av kunna vinna på att våga tro på att det finns män med andra värderingar än att kvinnor bara är sexobjekt?…
För är det nåt jag inte vill så är det att fastna i bitterhet!
Det känns som att jag plötsligt har blivit medveten om hur kategorisk jag är och hur destruktiva mina självkritiska tankar har varit. Som att jag har tagit ett steg ut ur mig själv och plötsligt ser mig som på avstånd och tänker ”men oj, vad håller jag på med?”…
Skilsmässa, pandemi, plötslig ensamhet och otäcka händelser har påverkat mig starkt de senaste åren, och det är klart att jag förstår att jag kan ha färgats av det.
Jag vet att jag tidigare lite förvånat har konstaterat att mitt intresse för personlig utveckling, andlighet och tro, som jag hade innan allt elände började, helt verkade ha försvunnit.
Ska inte tro och andlighet vara såna saker som man vänder sig till i svåra stunder? För mig verkar det ha varit tvärtom – jag har vänt mig bort från dem och mest bara badat runt i en seg, svart och bitter mental sörja och önskat livet ur mig och spottat på kärlek och allt andligt skit.
Vågar jag hoppas på att jag kan ha tagit ett kliv upp ur sörjan nu? Jag har fått en helt annan, mycket bättre, känsla inombords. Snälla låt den inte bara vara på tillfälligt besök!
Så vad hände?
För det första dök det plötsligt upp ett minne av en person som jag har träffat tidigare men som jag glömt. Som en gubbe i lådan bara ploppade upp i huvudet.
Minnet av den personen skapade en glad energi hos mig.Sen hittade jag en hög med gamla papper och brev från mitt första längre förhållande (jo jag sitter fortfarande och rensar kartonger…). Det fanns många problem och var extremt tungt att läsa. Väldigt väldigt tungt. Men också insiktsfullt. Jag inser hur lika den killen och min exman var. Inser att jag har hamnat i liknande situation – med samma typ av man med samma typ av grundproblematik – två gånger.
Hej tjejen – det är kanske något du behöver lära dig här!?... Jag hittade även mina gamla dagböcker tidigare i år, vilka gav mig en helt annan bild av mig själv. Det visade sig att mina minnen tydligen hade blivit lite skeva… Dels hade jag blandat ihop vissa händelseförlopp i minnet, men framförallt blev jag väldigt imponerad av den roliga, starka, smarta, finurliga, kreativa och egensinniga person som skrivit böckerna. Fylldes som av en stolthet över mig själv. Fan, jag är ju en rätt kul typ egentligen…
Sen började jag även grubbla på min mansbild. Jag backade och tänkte tillbaks på vad som har byggt min bild av män. När jag var ung så förstod jag inte riktigt hur det här med förhållanden fungerade, för jag upplevde att vad folk sa och vad folk faktiskt gjorde inte alltid stämde överens… Kvinnorna jag träffade bedyrade att just deras män minsann var skötsamma änglar som aldrig kastade så mycket som ett öga efter andra kvinnor, medans männen jag mötte knullade runt hej vilt på varenda fest. Här fanns en diskrepans… På äkta cassiopejanskt maner bestämde jag mig för att med öppet sinne gå till botten med saken och göra en undersökning och en djupanalys för att försöka förstå.
Jag jobbade som ung på flera olika mansdominerade arbetsplatser, så jag hade “turen” att få sitta med bland ocensurerat snack grabbar emellan. Jag kunde själv glida in i rollen som lite frispråkig, kaxig, glimten i ögat, slängd i käften, fräck och framförallt öppensinnad och icke-fördömande, så jag kunde ofta hamna i rätt raka och öppna konversationer. Det som dök upp var en manlighet som var helt styrd av sin sexdrift. Allt handlade om när nästa tillfälle till sex skulle dyka upp.
Män berättade för mig att de aldrig hade kunnat koncentrera sig på skolan eftersom de bara satt och var kåta och väntade på att det skulle ringa ut så att de kunde springa in på toa och runka. Att de bara tänkte på hur det skulle vara att ha sex med varenda kvinna de mötte. Och att de såg sig tvungna att försöka dölja den här delen av sig själva inför sina tjejer och spela ett spel och låtsas att de var trogna och ansvarstagande och inte gillade porr, trots att det egentligen var helt tvärt om. För att tjejerna bara blev arga om de så mycket som andades nånting om denna sida av sig själva - och av arga tjejer fick de inget sex… Därför ljög de hela tiden om vad de tyckte, tänkte och gjorde, och spelade upp den bild som de trodde att deras tjejer ville ha av dem.
Till viss del kan jag förstå svårigheten att ha ett begär i kroppen som överröstar allt annat, och att vara helt styrd av sina hormoner. Jag har själv varit “kapad” av sexdrift när jag var yngre, och har varit tvungen att springa in på toaletten och onanera på dagarna på jobbet när lusten blev allt för stor. Det var rätt jobbigt att inte kunna tänka på nåt annat..
Jag såg hur väl inrotat detta ständiga ljugande var hos männen. Även de som benfast hävdade att otrohet var skit och helt emot deras principer, låg sedan ovanpå mig i ett mörkt rum på nån jobbfest… Och jag minns killen som knullade runt som aldrig förr medans hans tjej låg på BB och födde deras gemensamma barn, för som han sa “hon har ju blivit så jävla fet, grinig och ovillig nu när hon är på smällen, hö hö”. Och allt smusslande inför sina tjejer och fruar med sprit och porr och otrohet, och sedan tog de på sig glorian framför sina respektive och sa “nej men usch - sånt gör ju inte jag förstår du väl älskling!”.... Riktigt obehagligt tyckte jag att det var när jag mötte frun och dottern till den mycket äldre chefen på ett av mina första jobb - han som brukade sätta på mig lite då och då efter jobbet, betala för tjänsterna jag gav honom och prata om hur väl jag skulle passa in i hans djävulsdyrkande - och frun och dottern pratade så varmt och gott om deras fantastiska man och far som var den snällaste, ärligaste och mest plikttrogna man de visste…. Då mådde jag illa.
Jag blev ledsen över den bild jag upptäckte. Jag blev ledsen över bristen på respekt, ledsen över värderingarna, ledsen över ytligheten och sexfixeringen och framför allt ledsen över alla lögner och falskspel. Ledsen över att män och kvinnor inte nådde fram till varandra och uppskattade varandra för de som de var. Men själv fattade jag inte bättre än att ta på mig rollen som sexobjekt. Det var vad killarna ville ha av mig, så det var vad jag levererade. Min självkänsla var i botten och jag visste inte vad jag ville eller inte ville, så jag försökte bara vara duktig, vara någon som killarna kunde uppskatta… Jag hade aldrig utseendet för mig, men på nåt sätt tog jag mig fram ändå.
Och TROTS att jag ju egentligen visste allt detta ovan om allt falskspel - så var mitt första längre förhållande med en man som jag såg som världens snällaste nallebjörn. Han hävdade på ett väldigt övertygande sätt att han var feminist och avskydde porr och lögner. Och varför skulle jag inte tro honom? Jag var ju väldigt icke-fördömande och hade aldrig avkrävt honom de åsikterna. Men efter över 4 år tillsammans så upptäckte jag tillslut vilken sjuk snubbe det fanns bakom fasaden. Det han höll på med var grövre och värre än någon av de andra jag pratat med…
Jag blev så vansinnigt trött på allt detta falskspel och alla lögner, så jag drogs till de män som öppet deklarerade sin objektifierande kvinnosyn och villigt erkände att de absolut konsumerade porr och bara var ute efter sex. Jag tänkte att de är åtminstone ärliga med vilka de är. Så jag hamnade i det sällskapet.
En kille jag träffade ett tag satte upp som krav att vårt förhållande bara gick ut på att jag skulle komma hem till honom och ha sex och bli fotograferad medans. Han ville absolut inte bli sedd tillsammans med mig så vi kunde aldrig ens gå ut och ta en promenad tillsammans. Många år senare funderar jag över vad det gör med en ung tjejs självkänsla att ständigt bara värderas för de sexlekar hon ställer upp på, medans hon inser att killarna egentligen skäms över att umgås med henne….
Dessa killar snackade mest om tjejer som knullbara eller icke knullbara (eller knullbara med påse över huvudet). En tjej måste vara snygg och sexig, och ett förhållande har man bara för att ha någon nära tillhands att ha sex med. Nånstans kände jag en gigantisk tomhet och sorg över att det inte verkade som att den respektfulla, ärliga, inkännande och intellektuella man jag drömde om fanns i verkligheten överhuvudtaget… Men jag försökte intala mig att nu är det såhär manligheten ser ut i verkligheten, take it or leave it.
Även om det var roligt ett tag att försöka spela min sexobjektsroll så bra som möjligt och även om jag till en början hade en stark sexlust, så vissnade den sakta. Kanske omedvetet pga objektifieringen - vad vet jag? Själv såg jag tillslut sex som priset jag behövde betala för att få ha ett förhållande, och sen tog sexlusten slut helt och hållet och jag tröttnade totalt på att vara ett sexobjekt. Min kropp gick helt i baklås och jag kunde inte längre ha sex. Hela grundstenen till ett förhållande raserades.
Det var från männen i det här gänget jag fick höra att gamla kvinnors kroppar är omöjliga att tända på, för de är äckliga och motbjudande. Ingen av dem kunde tänka sig att vara ihop med eller ha sex med en gammal kvinna. Så jag har hela tiden tänkt att det är kört för mig - jag är både motbjudande och vägrar ställa upp på att vara ett sexobjekt längre, vilket gör att grunderna till varför en man skulle vilja vara ihop med mig är helt borta. För det är ju bara och enbart sex en man är ute efter.
(Ja jag vet att det är ett kategoriskt uttalande)
Och det var det jag började fundera över häromdagen. Vad har jag för syn på män egentligen? Finns det överhuvudtaget män som inte bara ser kvinnor som ett sexobjekt? Existerar de ens? Och hur påverkar min manssyn vilka män jag faktiskt möter?...
Problemet med de erfarenheter min manssyn vilar på är att om en kvinna skulle säga till mig att det finns män som inte bara är ute efter sex, så tänker jag att hon kan vara en av de lurade kvinnorna som männen lyckats dupera så bra att hon gått på hela spelet. Och om en man skulle hävda att han inte bara är ute efter sex så tänker jag att det kan vara en lögn för att spela “fin” och dölja sitt sanna jag… Det enda som jag inte kan värja mig mot är faktumet att naturen alltid skapar variation. Det borde gå emot naturens lagar att alla av ett visst kön skulle tänka exakt likadant.
Och kanske skulle jag rent av kunna vinna på att våga tro på att det finns män med andra värderingar än att kvinnor bara är sexobjekt?…
För är det nåt jag inte vill så är det att fastna i bitterhet!
