EmmaW
Trådstartare
Orkar inte vara anonym....
I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med min långvariga smärta i kroppen. Jag tog chansen och tänkte att i bästa fall får jag hjälp med nåt som hjälper annars står jag där jag står.
Jag fick träffa en psykolog i min hemstad och även en sjukgymnast vid ett tillfälle. Psykologen erbjöd mig efter några gånger att göra en traumabearbetning av min PTSD. Jag blev tveksam, jag mådde ganska bra bra, min PTSD störde mig inte egentligen mer än att jag kunde hantera och han varnade mig för att jag kunde må dåligt under några veckor men att jag sen skulle må bra igen. Att min smärta kanske var knuten till dessa händelser och triggades igång av dessa minnen. Jag tvekade igen eftersom jag inte ville må dåligt. Jag mådde för första gången på länge ganska bra och allt var lugnt, stallet var bra, hemmet var bra, jobbet var bra och ekonomin på rätt väg. Men till slut tog jag chansen för vad var väl några veckors dåligt mående om det kunde hjälpa mig att bli av med smärtan i kroppen?
Så vi började och jag var förundrad över att han inte gick mer in på djupet, allt hölls så ytligt. Han sa att jag nog bearbetat mycket själv och att det märktes på sättet jag berättade. Jag berättade saker jag inte berättat för någon annan tidigare och ibland fick jag känslan av att han mest var nyfiken på "nästa historia" jag skulle berätta. Han la även i personliga värderingar som i ordagrant " din mamma verkar inte riktigt klok", "din familj är livsfarligt, du ska vara rädd", "du borde flytta härifrån för du kommer aldrig bli fri ifrån din familj" varpå jag sa att jag reda är fri ifrån dom, byggt upp mitt liv här och jag är inte mer fri från dom om jag flyttar till Kiruna tex. Jag tror inte på att fly från sina problem.
Jag började må väldigt dåligt, jag fick mardrömmar varje natt, inte av mina minnen eller det som händer i min vardag utan om hemska brutala våldsamma saker.....tänk er typ skräckfilmen Hostel......gemensamt är att jag antingen är delaktig i drömmarna eller står brevid det som händer utan att kunna ingripa. Jag vaknar varje natt sen i våras i ren panik, gråtandes och skrikande. Jag minns inte när jag sov en hel natt utan mardrömmar sist. Dom är där, nya varenda natt utan uppehåll....
Jag lyfte detta med psykologen som sa att det skulle gå över......det blev värre och jag blev sämre även dagtid och i början av sommaren började jag vakna upp med en känsla av att vilja dö. Jag lyfte även detta , med psykologen men han sa att det skulle gå över, vi hade några tätare träffar och sen säger han plötsligt att han inte kan hjälpa mig men att jag kan skicka en egenremiss till psykiatripartners. Jag ber honom om hjälp men han kan inte för det blir för krångligt eftersom jag inte är inskriven på smärtkliniken han jobbar på utan bara är med i en studie. Jag bryter ihop men han hävdar att han inte kan göra mer. Dagen efter ringer han mig och ber om ursäkt för att det har blivit som det har blivit och att jag mår så dåligt. Han vägrar fortfarande hjälpa mig med en remiss.
Jag får till slut iväg en remiss, får ett utvärderingsbesök efter en månad, blir lovad en tid inom fyra veckor. Efter 7 veckor får jag reda på att väntetiden är ytterligare 3-5 månader.....Jag ber psykologen om hjälp men får till svar av ansvarig på örebros universitet att om det är något ska jag kontakta henne men hon gör sig icke kontaktbar och vägrar svara eller ringa tillbaka. Min läkare på vc vill sjukskriva mig, jag vägrar pga av att jobbrutinerna håller mig på mattan och för ekonomin. Jag ber min arbetsgivare om underlättningar i schemat men denna vägrar, min frånvaro på jobbet blir större. Jag ber igen om hjälp hos arbetsgivare, vc, psykiatripartners men ingen kan hjälpa mig. Jag bryter ihop, ångesten äter upp mig i kombination med sömnbristen och min kropp befinner sig ett konstant beredskap om att fly mest hela tiden och jag kan inte längre kontrollera det eller lugna ner.
Ringer min läkare som sjukskriver mig 50%. Pratar med arbetsgivaren igen. Får nej. Går hem efter 3 dagar och blir helt sjukskriven. Försöker komma tillbaka igen till jobbet. Pratar med arbetsgivaren igen och får nej. Inga underlättningar på jobbet trots intyg från läkare om att jag behöver det för att komma tillbaka. Ingen på jobbet vet vad som händer, dom tror det är pga av en skada i handen som jag är hemma.
Jag går hem igen. Helt sjukskriven. Jag bestämmer mig för att det är helt okej att dö. Jag blir vän med tanken, handlingen och att det är ett alternativ trots allt. Om det här är livet jag erbjuds att leva så vill jag inte. Det är inte värt det. Jag blir lugn. Stressen försvinner och jag blir ruskigt välfungerande på ett nästan läskigt vis. Jag har ett val och det det behöver inte nödvändigtvis heller innebära att leva och lida. Jag tappar rädslan för konsekvenserna. ska jag ändå dö så spelar dom inte längre nån roll ändå.
Jag vill ändå reda ut sista möjligheterna till hjälp och att någon tar ansvar. Jag kontaktar örebros universitet, får vända mig till en högre chef där som hänvisar till ansvarig för studien och psykakuten. När jag får tag i den ansvariga (äntligen! )Hänvisar även hon till psykakuten. Pratar med psykakuten som kan erbjuda medicinering och någon att prata med just där och då. Det hjälper inte mig att åter igen berätta en historia som ingen har kompetensen att reda ut och medicin har jag hemma att ta vid behov. Varken jag eller psyk ansåg det nödvändigt att åka in, dom kunde inte ge mig nån annan hjälp än lindring för stunden och det kunde jag lika gärna göra hemma.
Jag åker till smärt och rehab kliniken. Psykologen är inte där, jag kräver ut en högsta chefen från ett möte. Vi pratar en bra stund, han verkar ärlig och bra. Han ringer prykiatriparners och puschar på. Inget händer. Jag vill ha ett möte med honom och dom i örebro och han ska kontakta dom säger han.
Efter helgen går jag in till psykiatripartners och säger att jag måste tala med någon annars kommer jag gå hem och ta livet av mig och äntligen lyssnar dom. Jag får träffa en sköterska och inom några dagar en psykolog med komeptensen att reda ut allt.
En läkare sjukskriver mig, hjälper mig med medicin och pressar på min arbetsgivare som efter många om och men faktiskt går med på anpassning. Jag jobbar i dagsläget 50% av mina 90%.
Man har kommit fram till att psykologen agerat fel, att behandlingen slagit helt fel och det är anmält hos patientnämnden (?) och utreds. Smärt och rehab och örebros universitet är inte glada. Mig känns det om att det kvittar för det hjälper mig inte här och nu.
Vi hittar inget sätt eller mediciner som lyckas ta bort mardrömmarna och jag går under snart av sömnbristen. Ångesten är fruktansvärd imellanåt och panikkänslorna som uppstår ofta är svåra att hantera.
Mina djur är det som har hållit mig uppe, jag älskar dom, utan dom och deras rutiner som hållit mig på mattan hade jag inte orkat ända hit och dom får allt dom behöver men nu vill jag ändå dö. Jag har en tålmodig vän som lyssnat och stöttat i ur och skur vilket jag är tacksam för men det finns gränser för hur mycket jag vågar tynga med. Annars är jag dessvärre rätt ensam eftersom jag dragit mig undan pga av mitt mående. Jag berättar inte för någon, det här har på nåt vis blivit min tysta mörka hemlighet som jag inte visar utåt. Ibland tänker jag att det egentligen bara är att rycka upp sig, att jag bara ska skärpa till mig och återgå till livet som det var innan allt detta men så kommer paniken och ångesten och slår undan benen på mig med en smäll...
Fk krånglar, studierna krånglar, jobbet är ett enda stort ångestmoln. Jag äter inte när jag mår dåligt och rasar därför nu i vikt. Nu har jag knappast råd heller känns det som efter alla pengar jag lagt på ponnyn jag fick tillbaka halt och med obehandlad fång under hösten där fodervärden vägrar stå för ett skit hon orsakat. Jag känner att jag passar inte in någonstans. Jag har ingen väg att gå. Jag är vilse. Jag har under hösten rett upp det mesta annat, skrivit testamente och ordnat. Jag pendlar mellan panik och enstaka lugna stunder när döden känns rimlig. Någonstans vill jag väl ändå leva antar jag eftersom jag skriver detta, eftersom jag på ett sätt fortsätter leta efter lösningar till att få ordning på alla tankar och må bättre. Samtidigt känner jag en lättnad i tanken om att få dö, att sluta lida, sluta uppleva allt jag lever i just nu och vara fri.
Ursäkta långt och rörigt inlägg.
I våras fick jag tillfälle att vara med i en smärtstudie gjord av Örebros universitet för att få hjälp med min långvariga smärta i kroppen. Jag tog chansen och tänkte att i bästa fall får jag hjälp med nåt som hjälper annars står jag där jag står.
Jag fick träffa en psykolog i min hemstad och även en sjukgymnast vid ett tillfälle. Psykologen erbjöd mig efter några gånger att göra en traumabearbetning av min PTSD. Jag blev tveksam, jag mådde ganska bra bra, min PTSD störde mig inte egentligen mer än att jag kunde hantera och han varnade mig för att jag kunde må dåligt under några veckor men att jag sen skulle må bra igen. Att min smärta kanske var knuten till dessa händelser och triggades igång av dessa minnen. Jag tvekade igen eftersom jag inte ville må dåligt. Jag mådde för första gången på länge ganska bra och allt var lugnt, stallet var bra, hemmet var bra, jobbet var bra och ekonomin på rätt väg. Men till slut tog jag chansen för vad var väl några veckors dåligt mående om det kunde hjälpa mig att bli av med smärtan i kroppen?
Så vi började och jag var förundrad över att han inte gick mer in på djupet, allt hölls så ytligt. Han sa att jag nog bearbetat mycket själv och att det märktes på sättet jag berättade. Jag berättade saker jag inte berättat för någon annan tidigare och ibland fick jag känslan av att han mest var nyfiken på "nästa historia" jag skulle berätta. Han la även i personliga värderingar som i ordagrant " din mamma verkar inte riktigt klok", "din familj är livsfarligt, du ska vara rädd", "du borde flytta härifrån för du kommer aldrig bli fri ifrån din familj" varpå jag sa att jag reda är fri ifrån dom, byggt upp mitt liv här och jag är inte mer fri från dom om jag flyttar till Kiruna tex. Jag tror inte på att fly från sina problem.
Jag började må väldigt dåligt, jag fick mardrömmar varje natt, inte av mina minnen eller det som händer i min vardag utan om hemska brutala våldsamma saker.....tänk er typ skräckfilmen Hostel......gemensamt är att jag antingen är delaktig i drömmarna eller står brevid det som händer utan att kunna ingripa. Jag vaknar varje natt sen i våras i ren panik, gråtandes och skrikande. Jag minns inte när jag sov en hel natt utan mardrömmar sist. Dom är där, nya varenda natt utan uppehåll....
Jag lyfte detta med psykologen som sa att det skulle gå över......det blev värre och jag blev sämre även dagtid och i början av sommaren började jag vakna upp med en känsla av att vilja dö. Jag lyfte även detta , med psykologen men han sa att det skulle gå över, vi hade några tätare träffar och sen säger han plötsligt att han inte kan hjälpa mig men att jag kan skicka en egenremiss till psykiatripartners. Jag ber honom om hjälp men han kan inte för det blir för krångligt eftersom jag inte är inskriven på smärtkliniken han jobbar på utan bara är med i en studie. Jag bryter ihop men han hävdar att han inte kan göra mer. Dagen efter ringer han mig och ber om ursäkt för att det har blivit som det har blivit och att jag mår så dåligt. Han vägrar fortfarande hjälpa mig med en remiss.
Jag får till slut iväg en remiss, får ett utvärderingsbesök efter en månad, blir lovad en tid inom fyra veckor. Efter 7 veckor får jag reda på att väntetiden är ytterligare 3-5 månader.....Jag ber psykologen om hjälp men får till svar av ansvarig på örebros universitet att om det är något ska jag kontakta henne men hon gör sig icke kontaktbar och vägrar svara eller ringa tillbaka. Min läkare på vc vill sjukskriva mig, jag vägrar pga av att jobbrutinerna håller mig på mattan och för ekonomin. Jag ber min arbetsgivare om underlättningar i schemat men denna vägrar, min frånvaro på jobbet blir större. Jag ber igen om hjälp hos arbetsgivare, vc, psykiatripartners men ingen kan hjälpa mig. Jag bryter ihop, ångesten äter upp mig i kombination med sömnbristen och min kropp befinner sig ett konstant beredskap om att fly mest hela tiden och jag kan inte längre kontrollera det eller lugna ner.
Ringer min läkare som sjukskriver mig 50%. Pratar med arbetsgivaren igen. Får nej. Går hem efter 3 dagar och blir helt sjukskriven. Försöker komma tillbaka igen till jobbet. Pratar med arbetsgivaren igen och får nej. Inga underlättningar på jobbet trots intyg från läkare om att jag behöver det för att komma tillbaka. Ingen på jobbet vet vad som händer, dom tror det är pga av en skada i handen som jag är hemma.
Jag går hem igen. Helt sjukskriven. Jag bestämmer mig för att det är helt okej att dö. Jag blir vän med tanken, handlingen och att det är ett alternativ trots allt. Om det här är livet jag erbjuds att leva så vill jag inte. Det är inte värt det. Jag blir lugn. Stressen försvinner och jag blir ruskigt välfungerande på ett nästan läskigt vis. Jag har ett val och det det behöver inte nödvändigtvis heller innebära att leva och lida. Jag tappar rädslan för konsekvenserna. ska jag ändå dö så spelar dom inte längre nån roll ändå.
Jag vill ändå reda ut sista möjligheterna till hjälp och att någon tar ansvar. Jag kontaktar örebros universitet, får vända mig till en högre chef där som hänvisar till ansvarig för studien och psykakuten. När jag får tag i den ansvariga (äntligen! )Hänvisar även hon till psykakuten. Pratar med psykakuten som kan erbjuda medicinering och någon att prata med just där och då. Det hjälper inte mig att åter igen berätta en historia som ingen har kompetensen att reda ut och medicin har jag hemma att ta vid behov. Varken jag eller psyk ansåg det nödvändigt att åka in, dom kunde inte ge mig nån annan hjälp än lindring för stunden och det kunde jag lika gärna göra hemma.
Jag åker till smärt och rehab kliniken. Psykologen är inte där, jag kräver ut en högsta chefen från ett möte. Vi pratar en bra stund, han verkar ärlig och bra. Han ringer prykiatriparners och puschar på. Inget händer. Jag vill ha ett möte med honom och dom i örebro och han ska kontakta dom säger han.
Efter helgen går jag in till psykiatripartners och säger att jag måste tala med någon annars kommer jag gå hem och ta livet av mig och äntligen lyssnar dom. Jag får träffa en sköterska och inom några dagar en psykolog med komeptensen att reda ut allt.
En läkare sjukskriver mig, hjälper mig med medicin och pressar på min arbetsgivare som efter många om och men faktiskt går med på anpassning. Jag jobbar i dagsläget 50% av mina 90%.
Man har kommit fram till att psykologen agerat fel, att behandlingen slagit helt fel och det är anmält hos patientnämnden (?) och utreds. Smärt och rehab och örebros universitet är inte glada. Mig känns det om att det kvittar för det hjälper mig inte här och nu.
Vi hittar inget sätt eller mediciner som lyckas ta bort mardrömmarna och jag går under snart av sömnbristen. Ångesten är fruktansvärd imellanåt och panikkänslorna som uppstår ofta är svåra att hantera.
Mina djur är det som har hållit mig uppe, jag älskar dom, utan dom och deras rutiner som hållit mig på mattan hade jag inte orkat ända hit och dom får allt dom behöver men nu vill jag ändå dö. Jag har en tålmodig vän som lyssnat och stöttat i ur och skur vilket jag är tacksam för men det finns gränser för hur mycket jag vågar tynga med. Annars är jag dessvärre rätt ensam eftersom jag dragit mig undan pga av mitt mående. Jag berättar inte för någon, det här har på nåt vis blivit min tysta mörka hemlighet som jag inte visar utåt. Ibland tänker jag att det egentligen bara är att rycka upp sig, att jag bara ska skärpa till mig och återgå till livet som det var innan allt detta men så kommer paniken och ångesten och slår undan benen på mig med en smäll...
Fk krånglar, studierna krånglar, jobbet är ett enda stort ångestmoln. Jag äter inte när jag mår dåligt och rasar därför nu i vikt. Nu har jag knappast råd heller känns det som efter alla pengar jag lagt på ponnyn jag fick tillbaka halt och med obehandlad fång under hösten där fodervärden vägrar stå för ett skit hon orsakat. Jag känner att jag passar inte in någonstans. Jag har ingen väg att gå. Jag är vilse. Jag har under hösten rett upp det mesta annat, skrivit testamente och ordnat. Jag pendlar mellan panik och enstaka lugna stunder när döden känns rimlig. Någonstans vill jag väl ändå leva antar jag eftersom jag skriver detta, eftersom jag på ett sätt fortsätter leta efter lösningar till att få ordning på alla tankar och må bättre. Samtidigt känner jag en lättnad i tanken om att få dö, att sluta lida, sluta uppleva allt jag lever i just nu och vara fri.
Ursäkta långt och rörigt inlägg.
