- Svar: 16
- Visningar: 1 101
Egentligen önskar jag att jag inte ska skriva det här inlägget. Det hade varit så himla mycket bättre om det här innehållet inte fanns, så att jag inte hade kunnat skriva om det överhuvudtaget. Jag mår inte så bra inombords emellanåt, och jag skäms över det.
Min inre kritiker är inne i en hård period, och det blir väldigt tungt då.
Ett tag förut så tyckte jag att jag hade fått tyst på den inre kritikern och fått den att krympa till en liten försynt fågel, som möjligen kvittrade till ibland.
Nu är den inre kritikern mer som ett gigantiskt vrålande monster.
Den inre kritikern är så lurig. Varje gång jag tycker att jag har upptäckt den och huggit huvudet av den så dyker den upp på något annat sätt, i någon annan förklädnad, och lurar mig att tro att den är logisk objektiv sanning och att den bara vill mig väl.
Vilket jag har förstått att den egentligen vill, men på ett väldigt elakt och dysfunktionellt sätt som faktiskt gör mig illa.
Just nu går det på repeat i min hjärna att jag är oomtyckningsbar. Den inre kritikern ser helt oskyldig ut och rycker på axlarna och säger storögt att ”Men det är ju bara sant, det är så det är, se dig omkring så inser du att alla tycker illa om dig och att det är helt omöjligt att tycka om dig för du är ful och äcklig. Det är bara av ren omtanke jag vill att du vet om det, så att du inte går omkring och blir lurad och tror att andra människor gillar dig när de inte gör det. Det är för din egen skull som du behöver veta om det här, så att du kan anpassa ditt beteende efter att alla hatar dig, så att du inte gör bort dig och beter dig som att du vore omtyckningsbar nu när du inte är det. Det är av ren artighet mot dina medmänniskor som du behöver dra dig undan från dem!”
Och jag blir förvirrad och ser mig omkring och letar efter tecken på att det stämmer – att jag faktiskt är oomtyckningsbar – och den som letar skall finna såklart. Visst var det väl så att kollegan hellre pratade med någon annan än med mig, visst är det så att flera nya bekantskaper har slutat att svara på mina kontaktförsök och visst var det så att chefen föredrog att vända sig till en annan kollega istället för att ge mig uppgiften?.... Jo men nog verkar det vara så att alla äcklas av mig och avskyr mig? Oj, jag som bara vill alla väl – då kanske det är bäst att jag drar mig undan från dem så att de inte ska behöva utsättas för att exponeras för mig…
Och så fastnar jag i en loop där jag blir instängd bakom ett galler som vaktas av det inre kritikermonstret och tar ännu mer avstånd från medmänniskor, vilket får mig att känna mig ännu mer avskydd…
Jag tycker om att vara själv för då slipper jag dessa ständiga tankar på att jag inte ska störa andra människor med min blotta existens och slipper oroa mig för att andra tycker illa om mig. När jag är själv kan jag slappna av och bara vara som jag är utan att behöva skämmas. Det är så knasigt för det är ju något jag bygger upp i mitt eget huvud. Jag antar att man skulle kunna tänka på nåt annat sätt och se på sig själv på något annat sätt när man är bland andra människor… Men jag vet inte hur man gör. Och om jag någon gång försöker så hittar den inre kritikern på nåt sätt att snabbt ta ner mig i skammen igen.
Jag är verkligen extremt trött på självförakt.
Min inre kritiker är inne i en hård period, och det blir väldigt tungt då.
Ett tag förut så tyckte jag att jag hade fått tyst på den inre kritikern och fått den att krympa till en liten försynt fågel, som möjligen kvittrade till ibland.
Nu är den inre kritikern mer som ett gigantiskt vrålande monster.
Den inre kritikern är så lurig. Varje gång jag tycker att jag har upptäckt den och huggit huvudet av den så dyker den upp på något annat sätt, i någon annan förklädnad, och lurar mig att tro att den är logisk objektiv sanning och att den bara vill mig väl.
Vilket jag har förstått att den egentligen vill, men på ett väldigt elakt och dysfunktionellt sätt som faktiskt gör mig illa.
Just nu går det på repeat i min hjärna att jag är oomtyckningsbar. Den inre kritikern ser helt oskyldig ut och rycker på axlarna och säger storögt att ”Men det är ju bara sant, det är så det är, se dig omkring så inser du att alla tycker illa om dig och att det är helt omöjligt att tycka om dig för du är ful och äcklig. Det är bara av ren omtanke jag vill att du vet om det, så att du inte går omkring och blir lurad och tror att andra människor gillar dig när de inte gör det. Det är för din egen skull som du behöver veta om det här, så att du kan anpassa ditt beteende efter att alla hatar dig, så att du inte gör bort dig och beter dig som att du vore omtyckningsbar nu när du inte är det. Det är av ren artighet mot dina medmänniskor som du behöver dra dig undan från dem!”
Och jag blir förvirrad och ser mig omkring och letar efter tecken på att det stämmer – att jag faktiskt är oomtyckningsbar – och den som letar skall finna såklart. Visst var det väl så att kollegan hellre pratade med någon annan än med mig, visst är det så att flera nya bekantskaper har slutat att svara på mina kontaktförsök och visst var det så att chefen föredrog att vända sig till en annan kollega istället för att ge mig uppgiften?.... Jo men nog verkar det vara så att alla äcklas av mig och avskyr mig? Oj, jag som bara vill alla väl – då kanske det är bäst att jag drar mig undan från dem så att de inte ska behöva utsättas för att exponeras för mig…
Och så fastnar jag i en loop där jag blir instängd bakom ett galler som vaktas av det inre kritikermonstret och tar ännu mer avstånd från medmänniskor, vilket får mig att känna mig ännu mer avskydd…
Jag tycker om att vara själv för då slipper jag dessa ständiga tankar på att jag inte ska störa andra människor med min blotta existens och slipper oroa mig för att andra tycker illa om mig. När jag är själv kan jag slappna av och bara vara som jag är utan att behöva skämmas. Det är så knasigt för det är ju något jag bygger upp i mitt eget huvud. Jag antar att man skulle kunna tänka på nåt annat sätt och se på sig själv på något annat sätt när man är bland andra människor… Men jag vet inte hur man gör. Och om jag någon gång försöker så hittar den inre kritikern på nåt sätt att snabbt ta ner mig i skammen igen.
Jag är verkligen extremt trött på självförakt.
Tusen tack, jag är alldeles rörd! Tack, tack! 
