Calazirya
Trådstartare
Sådär, nu har vi landat här hemma med våran lilla Groda och jag har äntligen kommit mig för att slita blicken från skruttan och plita ner hur jag upplevde min förlossning.
Som sagt så beviljades jag kejsarsnitt eftersom jag ( som ni alla säkert vet ) var med om en olycka för 3½ år sedan ..
Sista operationen av ryggen var allt annat än trevlig, väldigt traumatisk både fysisk och psykiskt.
Vaknade för tidigt = fortfarande intuberad och för dåligt smärtlindrad, drog på mig hjärnhinneinflamation och allt var allmänt nattsvart ( jag var riktigt riktigt dålig )
Pga av detta så har jag mått rätt dåligt inför studande kejsarsnitt eftersom jag skulle helsövas ( man får inte sticka mig i ryggen ).
På inskrivningen 30/3-09 (dagen innan snittet) gick vi igenom mina rädslor jättegrundligt, jag blev lovad att inte behöva vara ensam en enda sekund.
Jag lämnade mitt förlossningsbrev, fick träffa kirurgen och narkosläkaren och samtalade igenom allt och det kändes mycket bättre när jag hade full koll på hur allt skulle gå till.
Sedan åkte vi hem för att försöka varva ner och sova ( yeah right ).
31/3-2009 Grodans födelsedag
På fastande mage klev jag upp kl 6.00 och klev in i duschen för att återigen kleta in min kropp med DesCutan.
Klockan 06.30 satte vi oss i bilen : Jag och min sambo samt mina föräldrar och styrde mot Mölndals förlossning. Vid denna stund hade jag nog slutat prata helt ( ni som känner mig vet att det är högst ovanligt ) ..
Kom dit och blev hänvisade att vänta i ett allrum ( det hade kommit in ett akutsnitt ). När klockan slog 08.00 så kom äntligen barnmorskan som skulle göra mig iordning inför snittet.
Vi fick följa med in i ett rum, klä mig i vackra sjukhussärken och så tvättades magen återigen med DesCutan ..
Sedan emblade dom varenda infart jag hade på både händer och i armvecken, satte in en kateter
, fy fan vad hemskt och obehagligt det var och sedan rullades jag iväg mot förlossningen och op-salen.
Jag var fortfarande rätt lugn, kände enormt stöd från all personal som fanns kring mig och min sambo vek inte från min sida. Mina föräldrar fick vänta utanför op-salen..
När jag sedan låg inne på op-bordet och väntade på att kirurgteamet skulle samlas började jag bli rejält rädd, när jag sedan skulle andas i masken så trillade många tårar både av rädsla och av spänd förväntan..
Tillslut hade hela teamet samlats, nu var det dags att låta mig sova en stund. Klockan 09.01 fick jag sömnmedel via nålen i handen och 09.06 är våran älskade dotter född.
Lägger in den som länk eftersom Skruttan är lite geggig och så..
Hon bars ut till den väntande pappan och mina föräldrar fick tom komma in och träffa sitt barnbarn, dom filmade och knäppte massor av kort under den tid som jag fortfarande blev sydd/sov vilket betyder otroligt mycket då jag ändå kan känna mig delaktig i min dotters första tid utan för min mage.
Efter 30 min var dom klara och jag väcktes omgående.
Så fick jag träffa min älskade, underbara dotter direkt och det slår ALLT, tårarna trillar nu när jag skriver om det
Det är en obeskrivlig känsla, men ni som blivit mamma känner säkert igen er. Jag är så tacksam för att jag fick träffa henne så snabbt efter förlossningen, det betyder så otroligt mycket.
Hon var den allra finaste lilla bebis och jag är så stolt.
Sedan rullades jag iväg till uppvaket medan min sambo fick ta med sig våran dotter till vårat rum på BB.
Under denna tid fick mina föräldrar också delta och det betyder så otroligt mycket. Pappa följde med min sambo som stöd, medan mamma fick sitta med mig på uppvaket.
Jag mådde hur bra som helst efter narkosen, så tiden på uppvaket var otroligt tråkigt. Tillslut ( kändes som en evighet ) fick jag äntligen komma upp till vårat rum på BB.
Då trillade tårarna återigen när jag fick hålla min älskade underbara dotter.
Jag var ändå rätt smärtpåvärkad, inte bara av snittsåret utan i ryggen, så man kopplade in en morfinpump som jag kunde kontrollera själv. Den var guldvärd för då kunde jag koncentrera mig på mitt barn.
Vi stannade på BB två nätter, kände mig okej direkt från dag ett så det kändes helt ok.
Nu har Skruttungen redan blivit över en vecka gammal och dagarna bara försvinner.
Jag är så tacksam för att min förlossning blev till en positiv upplevelse, personalen på både förlossning och BB var helt underbara...
Att få barn, det är det största jag någonsin har och kommer uppleva och jag är så otroligt tacksam för att jag ( efter allt som hänt ) ändå fick chansen att bli mamma..
Nu blev det en lång förlossningsberättelse, men tack till er som ändå orkat läsa ända till slutet
Lilla Ella Emilia föddes den 31/3-2009 kl 09.06. Hon var 49 cm lång och vägde 3315 gram
Som sagt så beviljades jag kejsarsnitt eftersom jag ( som ni alla säkert vet ) var med om en olycka för 3½ år sedan ..
Sista operationen av ryggen var allt annat än trevlig, väldigt traumatisk både fysisk och psykiskt.
Vaknade för tidigt = fortfarande intuberad och för dåligt smärtlindrad, drog på mig hjärnhinneinflamation och allt var allmänt nattsvart ( jag var riktigt riktigt dålig )
Pga av detta så har jag mått rätt dåligt inför studande kejsarsnitt eftersom jag skulle helsövas ( man får inte sticka mig i ryggen ).
På inskrivningen 30/3-09 (dagen innan snittet) gick vi igenom mina rädslor jättegrundligt, jag blev lovad att inte behöva vara ensam en enda sekund.
Jag lämnade mitt förlossningsbrev, fick träffa kirurgen och narkosläkaren och samtalade igenom allt och det kändes mycket bättre när jag hade full koll på hur allt skulle gå till.
Sedan åkte vi hem för att försöka varva ner och sova ( yeah right ).
31/3-2009 Grodans födelsedag
På fastande mage klev jag upp kl 6.00 och klev in i duschen för att återigen kleta in min kropp med DesCutan.
Klockan 06.30 satte vi oss i bilen : Jag och min sambo samt mina föräldrar och styrde mot Mölndals förlossning. Vid denna stund hade jag nog slutat prata helt ( ni som känner mig vet att det är högst ovanligt ) ..
Kom dit och blev hänvisade att vänta i ett allrum ( det hade kommit in ett akutsnitt ). När klockan slog 08.00 så kom äntligen barnmorskan som skulle göra mig iordning inför snittet.
Vi fick följa med in i ett rum, klä mig i vackra sjukhussärken och så tvättades magen återigen med DesCutan ..
Sedan emblade dom varenda infart jag hade på både händer och i armvecken, satte in en kateter
, fy fan vad hemskt och obehagligt det var och sedan rullades jag iväg mot förlossningen och op-salen.Jag var fortfarande rätt lugn, kände enormt stöd från all personal som fanns kring mig och min sambo vek inte från min sida. Mina föräldrar fick vänta utanför op-salen..
När jag sedan låg inne på op-bordet och väntade på att kirurgteamet skulle samlas började jag bli rejält rädd, när jag sedan skulle andas i masken så trillade många tårar både av rädsla och av spänd förväntan..
Tillslut hade hela teamet samlats, nu var det dags att låta mig sova en stund. Klockan 09.01 fick jag sömnmedel via nålen i handen och 09.06 är våran älskade dotter född.
Lägger in den som länk eftersom Skruttan är lite geggig och så..
Hon bars ut till den väntande pappan och mina föräldrar fick tom komma in och träffa sitt barnbarn, dom filmade och knäppte massor av kort under den tid som jag fortfarande blev sydd/sov vilket betyder otroligt mycket då jag ändå kan känna mig delaktig i min dotters första tid utan för min mage.
Efter 30 min var dom klara och jag väcktes omgående.
Så fick jag träffa min älskade, underbara dotter direkt och det slår ALLT, tårarna trillar nu när jag skriver om det
Det är en obeskrivlig känsla, men ni som blivit mamma känner säkert igen er. Jag är så tacksam för att jag fick träffa henne så snabbt efter förlossningen, det betyder så otroligt mycket.
Hon var den allra finaste lilla bebis och jag är så stolt.
Sedan rullades jag iväg till uppvaket medan min sambo fick ta med sig våran dotter till vårat rum på BB.
Under denna tid fick mina föräldrar också delta och det betyder så otroligt mycket. Pappa följde med min sambo som stöd, medan mamma fick sitta med mig på uppvaket.
Jag mådde hur bra som helst efter narkosen, så tiden på uppvaket var otroligt tråkigt. Tillslut ( kändes som en evighet ) fick jag äntligen komma upp till vårat rum på BB.
Då trillade tårarna återigen när jag fick hålla min älskade underbara dotter.
Jag var ändå rätt smärtpåvärkad, inte bara av snittsåret utan i ryggen, så man kopplade in en morfinpump som jag kunde kontrollera själv. Den var guldvärd för då kunde jag koncentrera mig på mitt barn.
Vi stannade på BB två nätter, kände mig okej direkt från dag ett så det kändes helt ok.
Nu har Skruttungen redan blivit över en vecka gammal och dagarna bara försvinner.
Jag är så tacksam för att min förlossning blev till en positiv upplevelse, personalen på både förlossning och BB var helt underbara...
Att få barn, det är det största jag någonsin har och kommer uppleva och jag är så otroligt tacksam för att jag ( efter allt som hänt ) ändå fick chansen att bli mamma..
Nu blev det en lång förlossningsberättelse, men tack till er som ändå orkat läsa ända till slutet
Lilla Ella Emilia föddes den 31/3-2009 kl 09.06. Hon var 49 cm lång och vägde 3315 gram
