A
Ammon
I tisdags hände det som inte fick ske. Min hund och allra bästa vän försvann ifrån mig. Han lämnde jorde livet.. 
I sommar skulle min prins fylla 9år, han var av den vackraste ras som finns, dobermann. Han passade inte in under dom "rätta linjerna", och skulle säkert blivit utstirrad på utställning. Men för mig, för mig var han den bästa!
Han kom till mig då han precis skulle fylla 6år. Utan regler, utan uppfostran, utan vänner och speciellt utan kärlek. En så kallad problem hund sas det. Men inget var ditt fel. Du hade bara hamnat i fel händer.
Nu snart 3år senare, hade du allt det där min vän. Och då speciellt kärlek, du var mitt allt!
Från att ha varit ett yrväder som försökte köra över allt och alla, inte litade på någon, ryckte och slet i kopplet, skällde och absolut inte kunde vara lös, vart du en underbar hund som alla tyckte om, du litade på mig till 100%, vaktade mig från faror. Du sov bredvid mig i sängen och höll alltid ett öga på mig. Du fick följa med mig vart jag än åkte. Vi badade och mös, och du var lös till 95%.
Du var som en valp till sättet, och älskade att leka. Lika väl som med andra hundar som med mig, och du hade en hel låda med leksaker som alltid låg utspridda över golven. Så fort jag städade och la dom i lådan var du där och hämtade dom och la ut dom på golvet igen, ungefär som att dom minsann skulle ligga där.
En lite kort gång i baksteget hade han min vän, men det berodde på hans fula höfter. Höftledsröntagde honom i december vilket visade D höfter. Men det spelade mig ingen roll, du hade inte ont, och du led inte av dom. Du sprang och lekte och busade precis som vanligt, antagligen i rörelsen inom dina ramar för vad du klarade. Men du slapp medicin.
Men ditt hjärta var tydligen inte detsamma som ditt goa och livliga sätt. I tisdags, den 11/3, skulle vi ta en promenad du och jag. När jag öppnar dörren ser du din lekkamrat i stallet, en människa dock, han ropar på dig och du springer dit. Ni leker med din favorit fotboll och du busar, hoppar, skuttar och far pecis som vanligt. Vi bölrjar prata och du fortsätter leka själv. Rätt vad det är stannar du till släpper bollen och går några steg, jag går fram till dig på en gång för du ser så annorlunda ut. Några sekunder senare faller du ihop i mina armar. Död... Du bara försvann.. Försvann bort ifrån mig..
Nu sitter jag här, som världens mest ensamaste, och undrar hur mitt liv ska kunna gå vidare.. Jag saknar dig så fruktansvärt!
Jag antar att det var DCM du hade, och att det var det som tog ditt liv. Det enda jag kan glädja mig åt just nu är att du slapp lida. Du slapp vara sjuk och äta mediciner. Du slapp bli gammal och stel. Du fick vara samma underbara Benetton som du alltid varit för mig.
Och ända in i det sista fick du göra det du älskade mest, att leka.....
Benetton
990717-080311
*R.I.P*
I sommar skulle min prins fylla 9år, han var av den vackraste ras som finns, dobermann. Han passade inte in under dom "rätta linjerna", och skulle säkert blivit utstirrad på utställning. Men för mig, för mig var han den bästa!
Han kom till mig då han precis skulle fylla 6år. Utan regler, utan uppfostran, utan vänner och speciellt utan kärlek. En så kallad problem hund sas det. Men inget var ditt fel. Du hade bara hamnat i fel händer.
Nu snart 3år senare, hade du allt det där min vän. Och då speciellt kärlek, du var mitt allt!
Från att ha varit ett yrväder som försökte köra över allt och alla, inte litade på någon, ryckte och slet i kopplet, skällde och absolut inte kunde vara lös, vart du en underbar hund som alla tyckte om, du litade på mig till 100%, vaktade mig från faror. Du sov bredvid mig i sängen och höll alltid ett öga på mig. Du fick följa med mig vart jag än åkte. Vi badade och mös, och du var lös till 95%.
Du var som en valp till sättet, och älskade att leka. Lika väl som med andra hundar som med mig, och du hade en hel låda med leksaker som alltid låg utspridda över golven. Så fort jag städade och la dom i lådan var du där och hämtade dom och la ut dom på golvet igen, ungefär som att dom minsann skulle ligga där.
En lite kort gång i baksteget hade han min vän, men det berodde på hans fula höfter. Höftledsröntagde honom i december vilket visade D höfter. Men det spelade mig ingen roll, du hade inte ont, och du led inte av dom. Du sprang och lekte och busade precis som vanligt, antagligen i rörelsen inom dina ramar för vad du klarade. Men du slapp medicin.
Men ditt hjärta var tydligen inte detsamma som ditt goa och livliga sätt. I tisdags, den 11/3, skulle vi ta en promenad du och jag. När jag öppnar dörren ser du din lekkamrat i stallet, en människa dock, han ropar på dig och du springer dit. Ni leker med din favorit fotboll och du busar, hoppar, skuttar och far pecis som vanligt. Vi bölrjar prata och du fortsätter leka själv. Rätt vad det är stannar du till släpper bollen och går några steg, jag går fram till dig på en gång för du ser så annorlunda ut. Några sekunder senare faller du ihop i mina armar. Död... Du bara försvann.. Försvann bort ifrån mig..
Nu sitter jag här, som världens mest ensamaste, och undrar hur mitt liv ska kunna gå vidare.. Jag saknar dig så fruktansvärt!
Jag antar att det var DCM du hade, och att det var det som tog ditt liv. Det enda jag kan glädja mig åt just nu är att du slapp lida. Du slapp vara sjuk och äta mediciner. Du slapp bli gammal och stel. Du fick vara samma underbara Benetton som du alltid varit för mig.
Och ända in i det sista fick du göra det du älskade mest, att leka.....
Benetton
990717-080311
*R.I.P*
