Min älskade vän... *ledsentråd*

[whitetrash]

Måste skriva av mej bara... Min katt har inte långt kvar

Min älskade fina, duktiga katt. Sexton år gammal är han, han har varit hos mig sen han bara var några veckor, jag var bara knappt ett år gammal när vi fick hem honom... Nu... Är han snart borta.

Förstår inte vad jag ska göra... Jag vill inte vänta ut honom men samtidigt är han pigg i skallen och har inte ont, men njurarna är helt slut. Han är en sån där som alltid varit kärnfrisk, tills han operererades för att han hade en fettknöl som satt illa till i vintras, då tunnade han ur och kom aldrig upp i normalvikt. Veterinären sa att det var normalt med tanke på hans ålder...

Nu har jag så dåligt samvete katten är hos min pappa där jag inte bor av olika anledningar... Om jag hade varit där kanske jag kunnat ge honom all vård han behövde för att komma upp i "sin" nivå igen. Tankarna snurrar... !

Jag känner att det minsta jag kan göra är att ge honom ett värdigt slut. Jag vill inte att han ska gå ut genom dörren en sista gång och sen ser jag aldrig till honom igen... Jag vill vara med honom, till slutet. Och jag vill att det ska vara värdigt, hemma.

Hur går sånt till? Är det vanligt? Har aldrig hört om någon som tagit bort sin katt hemma? Vad gör man med kroppen? Om man vill begrava hemma, inte kan man väl bara "gräva ner" honom som han är så att säga?

Min älskade fina kille... Åh, det gör så ont . Och då är han ändå inte borta ännu...

 

[Lillemim]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Hej,
Stackars dig, sänder massa tröstekramar !!
Fint att du vill ge din gamle trogne vän ett bra slut, de förtjänar han. Visst kan en veterinär komma hem och ge insomningsspruta där - inte alla gör det och det är inte heller vanligt. Men det är även fint att göra det på klinik (har gjort det flera gånger). De har oftast små speciella rum som är lite mindre kliniska där man kan sitta med sin kisse i famnen när de givit sprutan och invänta den sista vilan -tryggt för honom att vila i din famn... Man ringer innan och säger att man skall avliva katt så får man komma direkt in dit oftast. Sedan kan man ta med sig honom hem igen efteråt (eller lämna kvar kvatten för begravning in någon fin minneslund). Det går också fint att bara gräva ner katten hemma, det får man (i egen trädgård t ex).

 

[Rebecka83]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

underbart att läsa va du vill göra för honom...

här finns flera veterinärer som kan komma hem och ge sprutan om man vill det så fråga runt så kanske du hittar någon hos dig också....

du kan väl skaffa en fin trälåda som du kan bädda mjukt där han kan få sin sista vila... annars gräver du gropen och bäbbdar i den innan du lägger ner honom... kanske har han någon favorit filt eller leksak som han älskar som du kan lägga med honom...

kan också vara skönt att ha en gravsten att gå till... det går bra med vanlig hobbyfärg att måla på sten... visst bleknar det med tiden men då kan man ju välja på att måla på nytt eller bestämma sig för att gå vidare o inte göra det... du vet ju ändå alltid var han finns...

stora tröstekramar

 

[Shenzi]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Jag lider med dig I höstas förlorade jag min katt som blev 17 år gammal. Vi hade fått många fina år tillsammans, större delen av mitt liv har vi tillbringat ihop. Långt innan han var borta visste jag att snart kom dagen då han inte skulle orka mer och jag var tvungen att ta beslutet om att han skulle få fara till himlen. Han var rädd för bilar, så det sista jag ville ge honom var en skräckfärd till veterinären. Jag ringde till vanliga distriktsveterinären och bad dem komma hem på eftermiddagen. Någon vanlig skoldag orkade jag inte igenom.

Han fick somna i mitt knä, hemma på köksgolvet. Där kunde jag sitta och gråta hur mycket jag ville. Efter att veterinären åkt så satt jag med honom en stund. Senare begravde jag honom i vår vackra fårhage bland björkarna. Det var värdigt för mig.

Han betydde väldigt mycket för mig, så jag kan fortfarande gråta för att han är borta. Ge dig själv tid att gråta och vara ledsen, för det är helt okej. Bevara alla minnen du har av honom, det är det finaste du kan ha efter det att han lämnat den här jorden.

Det är jobbigt att förlora en kompis, lustigt vore väl annars. Att sörja är ett tecken på att man älskat. Det är starkt gjort att ta beslutet, som djurägare vet man nog inombords när det är dags att ta adjö och då är beslutet rätt. Önskar dig lycka till och skickar massor med tröstkramar!

 

[whitetrash]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

tack allihopa för stödet... ni anar inte hur mkt det värmer!

ska prata med "min" veterinär och höra om hon kan göra det. underbar och lugn.

tack ännu en gång!!!

 

[YlvaG]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Det är fint att ta bort hemma. Om möjligheten finns. Vi har dock tagit bort på klinik då det varit akuta ärenden. Och tagit hem kroppen. Med avlivningsvätska i kroppen måste man vara noga med att spika en ordentlig kista så att inga djur kan gräva upp kroppen och få i sig avlivningsvätskan. Annars är det bara att begrava på en fin plats. Ena katten ligger bredvid sin kattkompis i en ordentligt spikad kista med ett litet kors. Andra katten ligger uppe i hälsingland vid en glänta i skogen. En liten sten som märker ut platsen. Han vart dock påkörd och begravdes bara i en filt. Ingen avlivningsvätska i kroppen. Det är nog det viktigaste att tänka på.

 

[whitetrash]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Nu är han borta, han drog sitt sista andetag för ca 15 minuter sen...

Det blev på klinik, dock privatklinik hemma hos Gunnel Andersson, en kanonveterinär som ni säkert har sett på TV någon gång i "Veterinärerna". Både hon och hennes man var underbart bra.

Jag var med hela tiden, han blev aldrig orolig över att inte vara hemma, mest förbannad när han blev instängd i transportburen, men det var på ett sätt samtidigt befriande att han fortfarande hade humör...

Han har ätit Gourmet Guld och druckit vispgrädde i en veckas tid nu, legat och solat på altanen och inte behövt bli borstad, vilket han hatade...

Nu väntar kremering och sen ska vi hitta en fin plats på tomten där han ska få ligga.

Men det är så hemskt, att gå igenom det här önskar jag inte ens min värsta fiende!!!

 

[Pepinos matte]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Usch, vår katt är 20år och jättesmal, ålderssmal säger veterinären. Jag har ständigt dåligt samvete, ska hon avlivas eller inte. Men de sa att hon inte lider utan att det är normalt att vara mager i hennes ålder. Vi får se hur vi gör när vi ska flytta i vinter, en omställning att flytta kanske är för mycket för henne men samtidigt är hon pigg och gosig...

 

[Athenalover]

Sv: Min älskade vän... *ledsentråd*

Får blinka bort en tår själv när jag läser detta..
Min mamma fick åka in till djursjukhuset och avliva min morfars katt förra året hon var 17 år gammal.. det är sorligt hon har alltid funnits hos mig och honom framör allt. Hon hade någon sjukdom vi vet inte vad men betedde sig konstigt i allafall. hon kissade på sig och blev rädd av det sen virrade hon bort sig och gick och satte sig i skogen, (hon höll sig alltid runt huset.) Magrat hade hon också gjort och var inte pigg. Hon hade virrat i väg natten innan mamma åkte med henne, grannen hittade henne i skogen och visste att det var våran. Min morfar var inte hemma den dagen, men han hade sagt att om hon kom tillbaka eller att vi hittade henne skulle hon få sluta sina dagar.

Krummelina
* Oktober 1988
+ 29/5-06

Begraven utmed stenmuren hemma, precis när vi hade begravit henne kom det en blixt och ett pang sen inget mer började regna lite när vi kom ner till huset igen sken solen och det var en regnbåge över stenmuren..