Det känns helt overkligt, jag har nog inte förstått det än. Sent i onsdags kväll försvann hon i mina armar, hon fick det lugnt den sista stunden och behövde inte vara ensam. Men jag är så fruktansvärt ledsen
Jag kände på mig sedan flera veckor tillbaka att hon inte hade länge kvar, men fortsatte ändå som vanligt, umgicks med henne som vanligt, men jag vet inte om jag kanske inte förstod det för jag tog det ändå med ro, tyckte att det inte var så mycket kattliv för henne så trött som hon var nu, inte den levnadsglada katten som jag kom ihåg. Men nu när det verkligen är över på riktigt ångrar jag mig så otroligt att jag tog ut det i förskott och ändå var så lugn med det.
Denna katt var mitt liv, min andra halva, utan henne hade jag aldrig klarat igenom skolgången, hon har alltid funnits där när jag känt mig så ensam, allt blev bra när jag fick krama om henne, känna hennes lukt, hon var min stora trygghet och nu känner jag mig så ensam ingen kompis eller familjemedlem kan någonsin betyda lika mycket som hon gjorde. Vad är det för mening med allt nu..
Jag är också så otroligt ledsen för att jag inte kände mer inför tanken att hon inte hade länge kvar, jag borde ha fått panikkänslor och sådant som att nu går livet under. Men det kom inget. I dödsögonblicket och de sista minutrarna satt jag bara där med henne och kände fridfullhet, tomhet och ledsamhet och när det var över en stor lättnad, har aldrig känt det så "lugnt" innan, när det var över. Lättnad över att nu är hon inte dendär trötta gamla katten längre som inte ville äta, nu är hon någon annanstans, bara borta, nu finns hon inter mer och våran tid tillsammans är över. Men jag borde ju ha varit mer ledsen dedär sista minutrarna, inte känt ett sådant lugn. Jag tror jag var chockad över och inte fullt ut förstod att det var det sista jag såg av henne, det var så svårt att ta in, önskar jag hade kunnat ta in det och verkligen känt nuet, hennes sista minutrar, men jag satt bara och grät och ville det skulle vara klart så hon slapp dedär sista fick inte alls de hemska känslor av maktlöshet som jag hade då det hände förra gånget med ett annat djur, borde och trodde jag skulle känna så och nu gör det ont att jag inte gjorde det utan bara tog det med ro vill få tillbaka onsdagen igen och gör om, men det går ju inte vara med henne hela dagen, verkligen försöka ta in hennes sista tid. Det gör ont att jag så "lätt" accepterade att hon höll på att dö just då och försvinna ifrån mig och bara satt där med henne, utan att känna smärtan som jag alltid trott jag skulle känna..
Saknar min älskade kisse så otroligt mycket, inget är som innan, det är så tomt, inte minst när mamma redan plockat bort hennes låda och matskålar. Idag måste jag begrava henne. Men hur gör man? hur tar man ett sista farväl av henne? för mig är det inte så mycket av henne där i, det är bara en kropp så det är svårt att ta farväl av en katt som inte finns därinne längre, men samtidigt kommer jag ångra mig om jag bara gräver ner henne snabbt utan för mycket tanke Det är lättare att tänka tillbaka på henne i huvudet och ta farväl så istället.. Men jag vet att jag kommer ångra att jag inte lyfta upp henne och kramade om henne en sista gång, satt med den mer. Men det ger mig inte de känslor jag vill, det är inte så fridfullt att sitta och klappa på henne, varför känner jag såhär?? Jag vet att jag borde passa på för sen får jag aldrig mer känna henne igen, men det är så svårt när känslorna jag vill ska komma inte kommer.. det är bara helt tomt i mig, hon är ändå inte där, känslorna kommer istället när jag tänker tillbaka på henne i huvudet..när jag märker att hon inte tassar omkring i huset, när hon inte sover jämte mig i sängen, när hon inte sitter på sin stol vid matbordet och tigger mat när vi äter. när jag luktar på hennes pälstuss jag sparat. när jag tittar på gamla klipp på henne. men så borde det inte vara.. jag vill kunna ta "farväl" av hennes kropp också men hur gör man? finns det fler som känner igen sig i detta? jag blir så förvirrad och ledsen på mig själv..
Finns det några fler här som precis förlorat sin lilla kisse och vill utbyta tankar? Detta är inte det första djuret jag förlorar, men det är mer speciellt för hon var inte bara en katt, hon var verkligen min andra halva vi var bästa vänner och gjorde allt hemma tillsammans, hon var alltid med mig, som en hund. som en bästa vän..
Tack till er som har orkat läsa, jag kände att jag behövde skriva av mig, dela det med någon som kanske känner igen sig.. Jag har ingen att dela sorgen över henne med, livet verkar fortsätta som vanligt för de andra i familjen..nästan iallafall:'( förutom att de tycker det är tomt nu. Men så lätt kommer jag inte över det..
RIP min älskade Lisa en ängel jag fick låna under de långa skol & tonårs åren 2002.07.30-2011.04.20
Nu är våran underbara tid tillsammans över, jag som ville hon skulle finnas med mig för alltid genom livet:'(
http://www.youtube.com/watch?v=JGWA7QXF0jo film från 07 eller 08. Så som jag kommer ihåg henne
Jag kände på mig sedan flera veckor tillbaka att hon inte hade länge kvar, men fortsatte ändå som vanligt, umgicks med henne som vanligt, men jag vet inte om jag kanske inte förstod det för jag tog det ändå med ro, tyckte att det inte var så mycket kattliv för henne så trött som hon var nu, inte den levnadsglada katten som jag kom ihåg. Men nu när det verkligen är över på riktigt ångrar jag mig så otroligt att jag tog ut det i förskott och ändå var så lugn med det.Denna katt var mitt liv, min andra halva, utan henne hade jag aldrig klarat igenom skolgången, hon har alltid funnits där när jag känt mig så ensam, allt blev bra när jag fick krama om henne, känna hennes lukt, hon var min stora trygghet och nu känner jag mig så ensam
ingen kompis eller familjemedlem kan någonsin betyda lika mycket som hon gjorde. Vad är det för mening med allt nu..Jag är också så otroligt ledsen för att jag inte kände mer inför tanken att hon inte hade länge kvar, jag borde ha fått panikkänslor och sådant som att nu går livet under. Men det kom inget. I dödsögonblicket och de sista minutrarna satt jag bara där med henne och kände fridfullhet, tomhet och ledsamhet och när det var över en stor lättnad, har aldrig känt det så "lugnt" innan, när det var över. Lättnad över att nu är hon inte dendär trötta gamla katten längre som inte ville äta, nu är hon någon annanstans, bara borta, nu finns hon inter mer och våran tid tillsammans är över. Men jag borde ju ha varit mer ledsen dedär sista minutrarna, inte känt ett sådant lugn. Jag tror jag var chockad över och inte fullt ut förstod att det var det sista jag såg av henne, det var så svårt att ta in, önskar jag hade kunnat ta in det och verkligen känt nuet, hennes sista minutrar, men jag satt bara och grät och ville det skulle vara klart så hon slapp dedär sista
fick inte alls de hemska känslor av maktlöshet som jag hade då det hände förra gånget med ett annat djur, borde och trodde jag skulle känna så och nu gör det ont att jag inte gjorde det utan bara tog det med ro vill få tillbaka onsdagen igen och gör om, men det går ju inte vara med henne hela dagen, verkligen försöka ta in hennes sista tid. Det gör ont att jag så "lätt" accepterade att hon höll på att dö just då och försvinna ifrån mig och bara satt där med henne, utan att känna smärtan som jag alltid trott jag skulle känna..Saknar min älskade kisse så otroligt mycket, inget är som innan, det är så tomt, inte minst när mamma redan plockat bort hennes låda och matskålar. Idag måste jag begrava henne. Men hur gör man? hur tar man ett sista farväl av henne? för mig är det inte så mycket av henne där i, det är bara en kropp så det är svårt att ta farväl av en katt som inte finns därinne längre, men samtidigt kommer jag ångra mig om jag bara gräver ner henne snabbt utan för mycket tanke
Det är lättare att tänka tillbaka på henne i huvudet och ta farväl så istället.. Men jag vet att jag kommer ångra att jag inte lyfta upp henne och kramade om henne en sista gång, satt med den mer. Men det ger mig inte de känslor jag vill, det är inte så fridfullt att sitta och klappa på henne, varför känner jag såhär?? Jag vet att jag borde passa på för sen får jag aldrig mer känna henne igen, men det är så svårt när känslorna jag vill ska komma inte kommer.. det är bara helt tomt i mig, hon är ändå inte där, känslorna kommer istället när jag tänker tillbaka på henne i huvudet..när jag märker att hon inte tassar omkring i huset, när hon inte sover jämte mig i sängen, när hon inte sitter på sin stol vid matbordet och tigger mat när vi äter. när jag luktar på hennes pälstuss jag sparat. när jag tittar på gamla klipp på henne. men så borde det inte vara.. jag vill kunna ta "farväl" av hennes kropp också men hur gör man? finns det fler som känner igen sig i detta? jag blir så förvirrad och ledsen på mig själv..Finns det några fler här som precis förlorat sin lilla kisse och vill utbyta tankar? Detta är inte det första djuret jag förlorar, men det är mer speciellt för hon var inte bara en katt, hon var verkligen min andra halva vi var bästa vänner och gjorde allt hemma tillsammans, hon var alltid med mig, som en hund. som en bästa vän..
Tack till er som har orkat läsa, jag kände att jag behövde skriva av mig, dela det med någon som kanske känner igen sig.. Jag har ingen att dela sorgen över henne med, livet verkar fortsätta som vanligt för de andra i familjen..nästan iallafall:'( förutom att de tycker det är tomt nu. Men så lätt kommer jag inte över det..
RIP min älskade Lisa
en ängel jag fick låna under de långa skol & tonårs åren 2002.07.30-2011.04.20 Nu är våran underbara tid tillsammans över, jag som ville hon skulle finnas med mig för alltid genom livet:'(
http://www.youtube.com/watch?v=JGWA7QXF0jo film från 07 eller 08. Så som jag kommer ihåg henne
Senast ändrad:
