hagel
Trådstartare
...har lämnat mig.
min mor ringde just till mig (bor långt ifrån föräldrahemmet) och berättade att de tagit bort min älskade rottistik
. nio år fick hon bli och det var långa, slitsamma år, men även fyllda av enorma mängder kärlek.
mina föräldrar har haft rottisuppfödning sedan urminnes tider, min pappa var med och startade rasklubben och var även ordförande under många år. vi har haft mååånga hundar i familjen, men ingen går ens att jämföra med lilla flisa.
hon kom till oss sommaren 1999 och redan från början märkte vi att något inte riktigt stämde i hennes till synes gulliga yttre. grava koncentrationssvårigheter och extrem hyperaktivitet, men också ett hjärta av renaste guld. ALLA människor och ALLA hundar förtjänade en galen glädjeyttring.
om jag ska vara ärlig så hatade jag henne de första åren, av hela mitt hjärta. aldrig har jag upplevt en mer krävande hund, mamma grät på väg hem från valpkurserna, huset tyranniserades av hundrackarn. kullsyskon efter kullsyskon avlivades (de hade samma störningar, men inte den gudomliga snällheten i kombination). gång på gång diskuterades det om hon skulle avlivas, men varje gång saken kom på tal så grät jag floder. och hon fick ännu en chans. hade hon varit människa och genomgått en psykisk undersökning så hade diagnoserna varit många.
men en sådan speciell hund knyter man också speciella band till. hon var MIN hund, på gott och ont. och trots sina störningar så var hon hyperintelligent och man kunde nästan prata med henne som till en jämlik.
med åldern blev hon nästan som en normal hund, när det bara var familjen i närheten. minsta ändring i vardagen (typ besök) ledde till hysteriska glädjeutbrott och hon kunde omöjligt slappna av och vintern 2005 fick hon sitt första epilepsianfall.
medicineringen är ju livslång och gjorde henne besatt av mat och vatten. trots sina dagliga piller blev anfallen fler och till slut kunde inte dosen höjas längre. för varje anfall har hennes hjärna skadats mer och mer och till slut blev det olidligt för mina föräldrar att ha henne som ett plåster på sig konstant. minsta störning/stress/glädje ledde till ett nytt anfall.
så idag fick hon vandra vidare, trots att hon i kroppen var som en unghund och i huvudet som en valp. en glädjespridare och en hustyrann. jag är så outhärdligt ledsen över att hon är borta, men samtidigt glad att hon fick komma till just min familj. hos någon annan hade hon troligen inte levt tills 1 års-dagen.
min älskade flisa
990505-080318
jag saknar dig...
min mor ringde just till mig (bor långt ifrån föräldrahemmet) och berättade att de tagit bort min älskade rottistik
. nio år fick hon bli och det var långa, slitsamma år, men även fyllda av enorma mängder kärlek. mina föräldrar har haft rottisuppfödning sedan urminnes tider, min pappa var med och startade rasklubben och var även ordförande under många år. vi har haft mååånga hundar i familjen, men ingen går ens att jämföra med lilla flisa.
hon kom till oss sommaren 1999 och redan från början märkte vi att något inte riktigt stämde i hennes till synes gulliga yttre
. grava koncentrationssvårigheter och extrem hyperaktivitet, men också ett hjärta av renaste guld. ALLA människor och ALLA hundar förtjänade en galen glädjeyttring. om jag ska vara ärlig så hatade jag henne de första åren, av hela mitt hjärta. aldrig har jag upplevt en mer krävande hund, mamma grät på väg hem från valpkurserna, huset tyranniserades av hundrackarn. kullsyskon efter kullsyskon avlivades (de hade samma störningar, men inte den gudomliga snällheten i kombination
). gång på gång diskuterades det om hon skulle avlivas, men varje gång saken kom på tal så grät jag floder. och hon fick ännu en chans. hade hon varit människa och genomgått en psykisk undersökning så hade diagnoserna varit många. men en sådan speciell hund knyter man också speciella band till. hon var MIN hund, på gott och ont. och trots sina störningar så var hon hyperintelligent och man kunde nästan prata med henne som till en jämlik.
med åldern blev hon nästan som en normal hund, när det bara var familjen i närheten. minsta ändring i vardagen (typ besök) ledde till hysteriska glädjeutbrott och hon kunde omöjligt slappna av och vintern 2005 fick hon sitt första epilepsianfall.
medicineringen är ju livslång och gjorde henne besatt av mat och vatten. trots sina dagliga piller blev anfallen fler och till slut kunde inte dosen höjas längre. för varje anfall har hennes hjärna skadats mer och mer och till slut blev det olidligt för mina föräldrar att ha henne som ett plåster på sig konstant. minsta störning/stress/glädje ledde till ett nytt anfall.
så idag fick hon vandra vidare
, trots att hon i kroppen var som en unghund och i huvudet som en valp. en glädjespridare och en hustyrann. jag är så outhärdligt ledsen över att hon är borta, men samtidigt glad att hon fick komma till just min familj. hos någon annan hade hon troligen inte levt tills 1 års-dagen. min älskade flisa
990505-080318
jag saknar dig...
