- Svar: 4
- Visningar: 1 172
Funderingar kring tvåsamhet fortsätter att ockupera min hjärna till och från.
Och det är väl inte så konstigt, för det tar väl ett tag att ställa om från att ha varit en del av en tvåsamhet i ca 20 år till att leva själv…
Egentligen tror jag att jag är en person som trivs bäst med att leva i ett förhållande. Men nu blev det som det blev och nu ser förutsättningarna ut som de gör, så nu behöver jag skapa mig bra förutsättningar för att leva resten av mitt liv som ensamstående.
Ibland är det dock tungt, och jag behöver hitta ett bra förhållningssätt till ensamheten. Det är inte utan att jag är lite rädd för den. För ibland känns det som att ensamheten är min mentala husbock - att ensamhetens larver gnager och gnager i mitt psyke tills det bara är mjöl kvar och allt vettigt faller sönder…
Måste hitta nåt som kan funka som ohyremedel.
En lustig grej är att jag på något sätt känner det som att tvåsamhet är “ute”. Att det känns “1900-tal” över det och är något som hör det förgångna till och att vi nu går mot en tid där vi kommer att leva ensamma i bara allt större utsträckning… Och jag tycker plötsligt att det är ovanligt många människor som väljer att leva ensamma (hej bias!
). Jo jag vet, hjärnan funkar ju så - att man ser det man själv fokuserar på. Tex när man köper en bil av en viss modell eller färg så ser man plötsligt såna bilar överallt. Och nu när jag är ensamstående så ser jag plötsligt hur människor väljer att leva själva överallt.
Men det känns som att jag har sett något som är svårt att göra osett, dvs hur dåligt ett förhållande kan bli och hur svårt (omöjligt) det kan bli att lösa problem. Och nu kan jag inte se på ett förhållande utan de glasögonen på mig. Ett jättetråkigt synfel.
Innan jag skilde mig tänkte jag länge på om det här med att vara ett “vi” kunde vara mer värdefullt än min sinnesfrid och trivsel. För jag har konstaterat att det ändå ligger ett enormt värde i att vara ett “vi”. På ett sätt är man väldigt stark i en tvåsamhet, och jag har inte lyckats klura ut hur jag ska ersätta det i en ensamhet. Men personligen kan jag inte gå emot det jag känner och tycker utan att bli fysiskt sjuk, så jag insåg att det inte fanns nåt att välja på - så länge jag mådde skit och vantrivdes i förhållandet så spelade det ingen roll hur starkt det här “vi:et” är och hur ont det gjorde att lämna det, för jag hade gått helt och totalt sönder och samman om jag hade försökt stanna kvar i vantrivseln längre än jag gjorde.
Men jag kan inte låta bli att känna en sorg över om det nu är så att det här “vi:et” hör det förgångna till. För det fanns som sagt en väldig styrka i det - ÄVEN om det bestod av två människor som bara var elaka mot varandra.
Ibland leker jag med tanken på om jag skulle råka träffa någon. Problemet är att jag inte kommer så långt med de tankarna förrän jag bara spottar och fräser och blir jätteanti!
Det känns verkligen varken lockande eller ens genomförbart att träffa nån ny människa som jag skulle lära känna och släppa in i mitt liv. Nu är det nog noll procents risk/chans att jag skulle träffa någon, så jag behöver verkligen inte oroa mig. Men om jag nu skulle oroa mig litegrann ändå för sakens skull, så är jag orolig för narcissism och psykopati. Tycker att var och varannan råkar ut för såna partners nuförtiden, och jag skulle överreagera på allt som skulle kunna vara ett tecken åt det hållet. Eller för all del alla tecken som tyder på känslomässig dysfunktionalitet överhuvudtaget. (ha ha - sten i glashus-varning på den eller?... )
Sen är det också hela grejen med att försöka mecka ihop två människors olika personligheter, krav och vanor… Blä. Inte lockad.
Jag saknar styrkan i “vi:et” och jag saknar att ha någon att skratta tillsammans med. Och jag saknar verkligen förmågan att känna kärlek. Men kanske får jag bara ordna en begravning och inse att de sakerna är döda och förbi, och bära med mig den sorgen i mitt hjärta tillsammans med alla andra sorger jag samlat på mig under livets gång. Livet får helt enkelt gå vidare ändå, utan de ingredienserna.
Tugga i sig, acceptera, släpp och gå vidare...
Och det är väl inte så konstigt, för det tar väl ett tag att ställa om från att ha varit en del av en tvåsamhet i ca 20 år till att leva själv…
Egentligen tror jag att jag är en person som trivs bäst med att leva i ett förhållande. Men nu blev det som det blev och nu ser förutsättningarna ut som de gör, så nu behöver jag skapa mig bra förutsättningar för att leva resten av mitt liv som ensamstående.
Ibland är det dock tungt, och jag behöver hitta ett bra förhållningssätt till ensamheten. Det är inte utan att jag är lite rädd för den. För ibland känns det som att ensamheten är min mentala husbock - att ensamhetens larver gnager och gnager i mitt psyke tills det bara är mjöl kvar och allt vettigt faller sönder…
Måste hitta nåt som kan funka som ohyremedel.
En lustig grej är att jag på något sätt känner det som att tvåsamhet är “ute”. Att det känns “1900-tal” över det och är något som hör det förgångna till och att vi nu går mot en tid där vi kommer att leva ensamma i bara allt större utsträckning… Och jag tycker plötsligt att det är ovanligt många människor som väljer att leva ensamma (hej bias!
). Jo jag vet, hjärnan funkar ju så - att man ser det man själv fokuserar på. Tex när man köper en bil av en viss modell eller färg så ser man plötsligt såna bilar överallt. Och nu när jag är ensamstående så ser jag plötsligt hur människor väljer att leva själva överallt. Men det känns som att jag har sett något som är svårt att göra osett, dvs hur dåligt ett förhållande kan bli och hur svårt (omöjligt) det kan bli att lösa problem. Och nu kan jag inte se på ett förhållande utan de glasögonen på mig. Ett jättetråkigt synfel.
Innan jag skilde mig tänkte jag länge på om det här med att vara ett “vi” kunde vara mer värdefullt än min sinnesfrid och trivsel. För jag har konstaterat att det ändå ligger ett enormt värde i att vara ett “vi”. På ett sätt är man väldigt stark i en tvåsamhet, och jag har inte lyckats klura ut hur jag ska ersätta det i en ensamhet. Men personligen kan jag inte gå emot det jag känner och tycker utan att bli fysiskt sjuk, så jag insåg att det inte fanns nåt att välja på - så länge jag mådde skit och vantrivdes i förhållandet så spelade det ingen roll hur starkt det här “vi:et” är och hur ont det gjorde att lämna det, för jag hade gått helt och totalt sönder och samman om jag hade försökt stanna kvar i vantrivseln längre än jag gjorde.
Men jag kan inte låta bli att känna en sorg över om det nu är så att det här “vi:et” hör det förgångna till. För det fanns som sagt en väldig styrka i det - ÄVEN om det bestod av två människor som bara var elaka mot varandra.
Ibland leker jag med tanken på om jag skulle råka träffa någon. Problemet är att jag inte kommer så långt med de tankarna förrän jag bara spottar och fräser och blir jätteanti!
Det känns verkligen varken lockande eller ens genomförbart att träffa nån ny människa som jag skulle lära känna och släppa in i mitt liv. Nu är det nog noll procents risk/chans att jag skulle träffa någon, så jag behöver verkligen inte oroa mig. Men om jag nu skulle oroa mig litegrann ändå för sakens skull, så är jag orolig för narcissism och psykopati. Tycker att var och varannan råkar ut för såna partners nuförtiden, och jag skulle överreagera på allt som skulle kunna vara ett tecken åt det hållet. Eller för all del alla tecken som tyder på känslomässig dysfunktionalitet överhuvudtaget. (ha ha - sten i glashus-varning på den eller?... )Sen är det också hela grejen med att försöka mecka ihop två människors olika personligheter, krav och vanor… Blä. Inte lockad.
Jag saknar styrkan i “vi:et” och jag saknar att ha någon att skratta tillsammans med. Och jag saknar verkligen förmågan att känna kärlek. Men kanske får jag bara ordna en begravning och inse att de sakerna är döda och förbi, och bära med mig den sorgen i mitt hjärta tillsammans med alla andra sorger jag samlat på mig under livets gång. Livet får helt enkelt gå vidare ändå, utan de ingredienserna.
Tugga i sig, acceptera, släpp och gå vidare...
