Mer övning i känslohantering (mammografi)

När man är liten så samlar man ju på sig beteenden, reaktioner och strategier som formas efter den omgivning man växer upp med - sånt som sen kan bli så självklart och automatiserat att man inte ens tänker på att man har dom beteendena, även om dom kanske inte är så himla bra alla gånger.

När jag växte upp så lärde jag mig att inte visa känslor, speciellt inte negativa såna. Känslosamhet var något som endast var värt förakt. Jag har därför övat nästan hela mitt liv på att försöka vara cool, oberörd och inte agera på mina känslor eller ens låtsas om att dom finns överhuvudtaget. Jag kan ju inte påstå att jag har lyckats jämt, men jag har ganska många strategier för att inte visa några känslor.

I min jakt på hälsa så har jag nu fått lära mig att det kanske inte är så bra för kroppen och hälsan att trycka ner och stänga in känslor på det sättet, och därför så ska jag försöka lära mig att tänka om och tillåta känslorna att finnas och kanske även agera på dom.
Idag stötte jag på ett utmärkt tillfälle att öva.

Jag skulle gå på mammografi. Jag har varit på det två gånger tidigare, och det har varit ganska OK - inte trevligt men helt klart uthärdligt, ingen fara. Så jag var inte särskilt orolig. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången så verkade det inte finnas något stopp på maskinen, utan den klämde så hårt att smärtan blev så intensiv att den närmade sig gränsen till outhärdlig. Jag fick nästan smärre panik och tog till dom knep jag hade för att försöka överrösta känslan - jag bet/tuggade mig hårt i kinden så jag fick blodsmak i munnen, och borrade in naglarna så hårt jag kunde i händerna, i ett försök att själv framkalla så mycket smärta att det skulle överrösta den andra smärtan.

Tillslut tog undersökningen slut, och jag krängde snabbt på mig mina kläder igen, men jag kände att det var nånting som inte var OK. Det var inte OK alls. Det kändes som att jag skulle spy när som helst, och jag började desperat titta mig omkring efter en sopkorg. Det började sticka ovanpå huvudet som det gör när jag ska till att svimma, jag blev yr och allt blev dimmigt, och efter ett tag blev jag även medveten om att det fullkomligt rann kallsvett över hela min kropp.

Min första tanke var att försöka ta mig till min bil och låsa in mig i den för att vila ifred. Men det var en bit till bilen, och jag konstaterade att det fanns en stor risk att jag inte skulle hinna fram. Svimma eller spy i en sjukhuskorridor bland en massa folk ville jag inte göra, så när jag kom ut ur undersökningsrummet så försökte jag snabbt kolla om det fanns någon stol jag kunde sätta mig på lite ifred. I ett hörn precis vid utgången fanns det en, så jag satte mig där, men illamåendet och yrseln var så häftig att jag inte kunde sitta upprätt utan var tvungen att ta stöd mot väggen.

När jag mår dåligt försöker jag vanligtvis snabbt och obemärkt dra mig undan någonstans där jag kan vara ifred och där ingen ser mig. Jag vet att det mesta går över efter ett tag, det är bara att vänta ut. Men för att inte skämma ut mig, vara andra till last eller behöva lägga energi på att hantera andras reaktioner, så brukar jag vilja dra mig undan där ingen ser. Den här gången var det dock svårt. Jag hoppades på att ingen skulle märka mig.

Men den som hade kört undersökningsapparaten kom ut och gick förbi mig, stannade upp och frågade hur det var med mig. “Jag ser att du inte mår så bra - kom med här så får du lägga dig ner i vilrummet ett tag”. Sen kom det flera personer som visade mig tillrätta, hämtade vatten åt mig och frågade hur jag mådde. Jag drack lite och blev lämnad i vilrummet. Där beslöt jag mig för att försöka släppa fram känslorna istället för att fortsätta bita och nypa mig själv för att min vana trogen hålla undan dom, så jag snyftade till och lät tårarna rinna. Kanske inte så mycket som kroppen egentligen hade velat, men bara att jag lät tårarna komma i en sånhär situation var verkligen inte min vanliga stil.

Jag tyckte att det var obehagligt med den uppmärksamhet jag fick eftersom jag skämdes för min reaktion, men jag försökte istället tänka att dom ju var väldigt vänliga som brydde sig om mig och tog hand om mig. När jag hade vilat och snyftat ett tag så var den akuta spy-/svimkänslan borta, och jag kunde åka hem.

Så, det jag gjorde annorlunda idag mot hur jag annars skulle ha hanterat en sån situation var att jag dels lät andra se att jag mådde dåligt, dels försökte att inte skämmas över det, dels inte försökte tränga undan mina känslor och ta mig igenom situationen genom att tillfoga mig själv smärta, och dels lät jag tårarna komma.

Kanske inget jättestort kliv framåt, men vad fan - jag övar åtminstone!

Det som också slog mig var att jag genom att alltid spela oberörd inte riktigt vet när jag ska/kan/bör säga ifrån. Jag har ju alltid övat på att tränga undan alla mina reaktioner och att alltid i alla situationer verka oberörd, vilket gör att jag aldrig protesterar (man kan ju inte protestera om man är oberörd, då “röjer” man sig ju… ). Men kanske ska jag faktiskt nästa gång vägra genomgå mammografi om det gör så ont att jag nästan svimmar?

(När jag gick ut från sjukhuset kunde jag inte låta bli att unna mig själv en glass, trots att det inte är min “äta-onyttigheter-dag” på veckan. Sockret kändes fantastiskt trösterikt, oj så jag njöt! Vet dock inte om det var så smart att trösta mig med att äta onyttigheter, får fundera över vad jag ska ha för strategi kring det i fortsättningen… )

Nu har jag däremot jävligt ont i tutten.