C
Caidoz
I går red jag Simlångsritten 50 km och när jag skulle fylla i Gula Boken innan start insåg jag att den sista tävlingen jag hade ridit var Simlångsritten 80 km i fjol.. Vad har jag gjort detta år? Skulle iväg på en ritt i Danmark i sept förra året då var jag så trött att jag bara satt och grät i stallet när jag skulle packa.. Den tävlingen ställde jag in. Sedan fick jag ta bort min gamla trotjänare Zudden i Dec. Ännu mera trötthet och sorg.
Sen har jag tränat under vintern på min gamla farbror Gizzmo. Det har varit skönt att komma ut och rida men jag har inte känt någon som helst motivation att anmäla mej till någon tävling..
När jag upptäckte det så har jag bara blivit ännu mera stressad och ledsen för om jag inte vill tävla distans vad fasen skall jag göra då?
Jag har 2 st underbara unghästar som jag tror jättemycket på, vad skall det bli av dem då?
Till saken hör givetvis att jag jobbat massor under 2 år, har lång resväg till jobbet och att de 2 sista vintrarna i Skåne har varit avskyvärda, snö i massor och bara elände på jobbet (arbetar med tåg)
Jag började med distans 1994 och sedan har det bara lullat på och jag har alltid känt ett sug efter att packa bilen och transporten och komma iväg till något fin tävling med alla underbara människor man träffar på distanstävlingar. Men denna känsla har bara uteblivit under ett långt år!
Men igår lyckades jag komma iväg som sagt och jag kände mej laddad innan. Kändes kul att packa och planera.
Väl på plats var jag nervös men kände mej glad. Hemma liksom..
Tävling gick bra trots att jag tror jag måste ha svettas ut allt svett som fanns i kroppen.
Gizze var glad och underbar som nästan alltid, banorna var fina och välmarkerad,alla människor var trevliga, fisljummet vatten att dricka, skavsår i knävecken, nervositet, lycka, glömde startkortet när jag skulle förbesikta (ett år uppehåll försätter en i rookiemode tydligen) kort sagt allt som gör en tävlingsdag var där och nu går jag bara här hemma och småler och längtar till nästa tävling.
Vad skall man göra när man hamnar i sådana här dippar? Det måste ju hända alla mer eller mindre någon gång.. Man känner sej som en bortskämd unge med I lands problem som piper över sådant här men för mej som alltid haft ett mål så var det otroligt jobbigt att bli så vankelmodig..
Någon annan här i forumet som känner igen sej eller har bra ideer på vad man kan hitta på när det känns tungt?
Sen har jag tränat under vintern på min gamla farbror Gizzmo. Det har varit skönt att komma ut och rida men jag har inte känt någon som helst motivation att anmäla mej till någon tävling..
När jag upptäckte det så har jag bara blivit ännu mera stressad och ledsen för om jag inte vill tävla distans vad fasen skall jag göra då?
Jag har 2 st underbara unghästar som jag tror jättemycket på, vad skall det bli av dem då?
Till saken hör givetvis att jag jobbat massor under 2 år, har lång resväg till jobbet och att de 2 sista vintrarna i Skåne har varit avskyvärda, snö i massor och bara elände på jobbet (arbetar med tåg)
Jag började med distans 1994 och sedan har det bara lullat på och jag har alltid känt ett sug efter att packa bilen och transporten och komma iväg till något fin tävling med alla underbara människor man träffar på distanstävlingar. Men denna känsla har bara uteblivit under ett långt år!
Men igår lyckades jag komma iväg som sagt och jag kände mej laddad innan. Kändes kul att packa och planera.
Väl på plats var jag nervös men kände mej glad. Hemma liksom..
Tävling gick bra trots att jag tror jag måste ha svettas ut allt svett som fanns i kroppen.
Gizze var glad och underbar som nästan alltid, banorna var fina och välmarkerad,alla människor var trevliga, fisljummet vatten att dricka, skavsår i knävecken, nervositet, lycka, glömde startkortet när jag skulle förbesikta (ett år uppehåll försätter en i rookiemode tydligen) kort sagt allt som gör en tävlingsdag var där och nu går jag bara här hemma och småler och längtar till nästa tävling.
Vad skall man göra när man hamnar i sådana här dippar? Det måste ju hända alla mer eller mindre någon gång.. Man känner sej som en bortskämd unge med I lands problem som piper över sådant här men för mej som alltid haft ett mål så var det otroligt jobbigt att bli så vankelmodig..
Någon annan här i forumet som känner igen sej eller har bra ideer på vad man kan hitta på när det känns tungt?
