Enya
Trådstartare
Jag har upptäckt att min hund, som inte alls är en vaktig ras, har börjat bete sig lite vaktigt mot/för mig.
Han vaktar mig mot barnen (tonåringar), inte alltid och inte kraftigt, men han gör det, vilket räcker för att jag ska tycka att vi behöver komma på hur vi ska hantera det.
Egentligen vill jag inte skriva tråden. Jag utelämnar mig själv, mina barn och vår situation, och tänker att jag skulle uppskatta att inte bli dömd här.
Lite bakgrund:
Vi har haft hunden i 2 år. Han har resursvaktat sina ben alltid, var ganska kraftigt när jag köpte honom, men vi har arbetat på den biten så han är lite lugnare nu, mest med mig, på andra plats kommer dottern på snart 16 år och tredje plats sonen på 19 år. Detta är enda "felet" hunden alltså har trots att vi köpte honom som knappt 10 månader gammal och är hans femte hem. Med tanke på åldern på mina barn så har jag aldrig sett det som ett problem, det har inte heller varit det. Det har som sagt blivit mycket bättre under den här tiden.
Jag och sonen har svårt för att komma överens. Det är mycket bråk och det är inte bara tonårstjafs. Jag försökte få hjälp av socialen pga honom men det gick inte, så jag fick ett annat ställe att göra en anmälan dit med hänsyn till den minderåriga dottern- pga att vi har så mycket tjafs. Jag beskriver det som psykisk misshandel från hans sida. Det har alltså gått ifrån tonårsbråk till något allvarligare, och jag försöker ändå hålla på regler och gränser i hemmet och för mig och dottern. Man får inte göra och säga vad som helst för att man är tonåring, över 18 osv. Mitt i det här finns hunden. För ett tag sedan noterade jag att han gärna är där jag är mer än tidigare, han verkar inte otrygg alls, tvärtom ser han trygg och lugn ut, han har bara blivit mer min liksom, men kan tala om för barnen att hålla avståndet till mig, tex om jag sitter vid skrivbordet så ligger han nedanför och tycker att de kan hålla sig på sin kant. Även dottern, men mest sonen. Då hade jag mat så vi kopplade det till maten. För dottern handlar det nog alltid om när jag har mat, men för sonen har det blivit så många fler gånger. Ligger jag i sängen ligger hunden ofta nedanför och då markerar han att sonen ska hålla avstånd, samma när jag sitter vid skrivbordet eller i soffan. Ingen mat inblandad och har inte varit så kan inte misstolka situationen.
När det händer dottern har hon gjort på två olika sätt. Är det en mild markering från hunden har hon ignorerat och fortsatt med sitt utan att ens kika på honom- och det har lagt sig. Har det varit lite mer har hon skickat bort honom en liten bit bort, så att hon själv hamnar mellan mig och honom, hämtat min tallrik med mat tex, ignorerat hunden medan hon gör allt det, och sedan pratat med honom när ingen mat är inblandad, inget överdrivet, översvallande, inget beröm, utan lite klappar som för att visa att ingen är arg. Det verkar ändå fungera.
Sonen däremot, som gör som han själv vill och vägrar lyssna på någon annan, han är rätt ointresserad av hundar, hundars känslor, hur hundar fungerar osv, reagerar med att stirra stint, höja rösten och ryta "Vad fan gör du?! Håll käften, annars!", måttar ett låtsasslag i luften med armen och ett med foten och glor fortsatt på honom. Han skulle aldrig på riktigt slå honom, han har aldrig slagit ett djur alls och det ligger inte för honom. Men stor i orden är ju väldigt mycket lättare att vara.
Jag blir förbannad på min son och ber honom sluta hota hunden och får till svar "Kräket ska sluta bete sig så mot mig, det är inte han som bestämmer här" varpå jag brukar svara att det är jag som bestämmer i det här hemmet och jag bestämmer att han inte ska hota hunden för det kommer INTE att få hunden att sluta vakta mig och markera mot sonen, tvärtom eldar han bara upp situationen. Inte en enda gång har hans beteende varit till hjälp, medan dotterns sätt har fungerat mycket bättre. På det örat lyssnar dock inte sonen, nästa gång hunden markerar är det samma visa.
Hur ska jag hantera detta? Det är inte en farlig hund jag har. Risken att han biter är minimal, men jag förstår, givet hur det är mellan mig och sonen, att han känner ett behov av att vakta mig. Hur ska jag få hunden att vakta mig mindre? Är det som dottern gör rätt? Jag har tänkt att jag vill inte lägga mig i eftersom det kan förstärka situationen, utan mer tänkt att om man dels ignorerar och fortsätter som vanligt och dels vid behov att dottern markerar- och jag fortsätter som vanligt, så får hunden ingen uppmärksamhet för sitt beteende. Ska vi göra på annat vis?
Han vaktar mig mot barnen (tonåringar), inte alltid och inte kraftigt, men han gör det, vilket räcker för att jag ska tycka att vi behöver komma på hur vi ska hantera det.
Egentligen vill jag inte skriva tråden. Jag utelämnar mig själv, mina barn och vår situation, och tänker att jag skulle uppskatta att inte bli dömd här.
Lite bakgrund:
Vi har haft hunden i 2 år. Han har resursvaktat sina ben alltid, var ganska kraftigt när jag köpte honom, men vi har arbetat på den biten så han är lite lugnare nu, mest med mig, på andra plats kommer dottern på snart 16 år och tredje plats sonen på 19 år. Detta är enda "felet" hunden alltså har trots att vi köpte honom som knappt 10 månader gammal och är hans femte hem. Med tanke på åldern på mina barn så har jag aldrig sett det som ett problem, det har inte heller varit det. Det har som sagt blivit mycket bättre under den här tiden.
Jag och sonen har svårt för att komma överens. Det är mycket bråk och det är inte bara tonårstjafs. Jag försökte få hjälp av socialen pga honom men det gick inte, så jag fick ett annat ställe att göra en anmälan dit med hänsyn till den minderåriga dottern- pga att vi har så mycket tjafs. Jag beskriver det som psykisk misshandel från hans sida. Det har alltså gått ifrån tonårsbråk till något allvarligare, och jag försöker ändå hålla på regler och gränser i hemmet och för mig och dottern. Man får inte göra och säga vad som helst för att man är tonåring, över 18 osv. Mitt i det här finns hunden. För ett tag sedan noterade jag att han gärna är där jag är mer än tidigare, han verkar inte otrygg alls, tvärtom ser han trygg och lugn ut, han har bara blivit mer min liksom, men kan tala om för barnen att hålla avståndet till mig, tex om jag sitter vid skrivbordet så ligger han nedanför och tycker att de kan hålla sig på sin kant. Även dottern, men mest sonen. Då hade jag mat så vi kopplade det till maten. För dottern handlar det nog alltid om när jag har mat, men för sonen har det blivit så många fler gånger. Ligger jag i sängen ligger hunden ofta nedanför och då markerar han att sonen ska hålla avstånd, samma när jag sitter vid skrivbordet eller i soffan. Ingen mat inblandad och har inte varit så kan inte misstolka situationen.
När det händer dottern har hon gjort på två olika sätt. Är det en mild markering från hunden har hon ignorerat och fortsatt med sitt utan att ens kika på honom- och det har lagt sig. Har det varit lite mer har hon skickat bort honom en liten bit bort, så att hon själv hamnar mellan mig och honom, hämtat min tallrik med mat tex, ignorerat hunden medan hon gör allt det, och sedan pratat med honom när ingen mat är inblandad, inget överdrivet, översvallande, inget beröm, utan lite klappar som för att visa att ingen är arg. Det verkar ändå fungera.
Sonen däremot, som gör som han själv vill och vägrar lyssna på någon annan, han är rätt ointresserad av hundar, hundars känslor, hur hundar fungerar osv, reagerar med att stirra stint, höja rösten och ryta "Vad fan gör du?! Håll käften, annars!", måttar ett låtsasslag i luften med armen och ett med foten och glor fortsatt på honom. Han skulle aldrig på riktigt slå honom, han har aldrig slagit ett djur alls och det ligger inte för honom. Men stor i orden är ju väldigt mycket lättare att vara.
Jag blir förbannad på min son och ber honom sluta hota hunden och får till svar "Kräket ska sluta bete sig så mot mig, det är inte han som bestämmer här" varpå jag brukar svara att det är jag som bestämmer i det här hemmet och jag bestämmer att han inte ska hota hunden för det kommer INTE att få hunden att sluta vakta mig och markera mot sonen, tvärtom eldar han bara upp situationen. Inte en enda gång har hans beteende varit till hjälp, medan dotterns sätt har fungerat mycket bättre. På det örat lyssnar dock inte sonen, nästa gång hunden markerar är det samma visa.
Hur ska jag hantera detta? Det är inte en farlig hund jag har. Risken att han biter är minimal, men jag förstår, givet hur det är mellan mig och sonen, att han känner ett behov av att vakta mig. Hur ska jag få hunden att vakta mig mindre? Är det som dottern gör rätt? Jag har tänkt att jag vill inte lägga mig i eftersom det kan förstärka situationen, utan mer tänkt att om man dels ignorerar och fortsätter som vanligt och dels vid behov att dottern markerar- och jag fortsätter som vanligt, så får hunden ingen uppmärksamhet för sitt beteende. Ska vi göra på annat vis?
