För snart sex veckor sedan blev jag tvungen att avliva min underbara häst som jag har haft i 8 år. Han fick fång för tredje gången och smärtstillande mediciner hjälpte inte alls. De sista tre dagarna låg han mycket i sin lilla sjukhage och ville helst inte röra sig. Då hade vi röntgat hans hovar och diagnosen var fång med måttlig hovbenssänkning och rotation i båda framhovarna. Prognosen att han skulle kunna bli bra, var ungefär 50%. När veterinären var ute och röntgade, visade han redan tydliga tecken på fång och ville inte gärna röra sig. Men veterinären ville behandla då och jag också. Men under de kommande dagarna blev han mycket snabbt sämre och sämre och det var hemskt att se honom så dålig. Han hade mycket ont och låg mycket i sin sjukhage. Problemet var också att min häst hatade att stå i box och brukade sparka sönder allt när han fick stå inne för länge, även när han var sjuk... det gick inte alls att sätta honom i en box en längre tid. Han gick på lösdrift när han var frisk. Därför ställde vi honom i en liten sjukhage och lade ut mycket halm för honom, så att han kunde stå mjukt. Vid den tiden var det ingen frost ännu och marken var mjuk och lerig, så han stod på mjukt underlag som fånghästar ska göra. Det var tredje gången han fick fång. Första gången fick han det för tre år sedan efter att betet hade tagit slut och han fick gå på ett annat bete ett tag. Ett stort misstag som jag idag ångrar fruktansvärt mycket!!!! Men då hade han bara en liten sänkning i en framhov och svarade bra på behandlingen. Efter fyra månader var han helt återställd. I tre år gick det bra för honom, men då fick han också gå ensam hela sommaren i en hage utan gräs och åt fjolårshö, något som han tyckte var mycket trist. För att han skulle kunna hålla kontakt med sin flock (han var flockledare), släppte jag honom några gånger i veckan en kort stund på bete med de andra hästarna, men det först från mitten på juli och framåt, när gräset inte var lika kraftigt. På vintern gick han med flocken och åt hösilage och det gick bra fram till förra hösten. Förra året i september fick han en fångkänning igen. Men då var det inte tydligt alls och ingen förutom mig misstänkte fång. Han gick bara lite ojämnt och var allmänt trött. Ingen puls, inga speciellt varma hovar, ingen tydlig hälta. Veterinären trodde inte att det var fång, men vi tog då bort den korta betesstunden (ca 1 timme om dagen) helt och hållet. Då blev han bättre och efter två veckor började jag rida igen och det gick bra. I mitten på oktober började hans flock gå i vinterhagen och äta hösilage och efter en längre invänjning under tre veckor fick han gå med dem igen. Men i slutet på november ville han plötsligt inte gå ut från hagen och stapplade fram på hart underlag. Då var det klart för mig att det var fång, men ingen trodde på mig då heller... folk tyckte inte att det var så farligt. Jag bokade dock tid för röntgen och när vet kom ut och röntgade några dagar senare var han redan dålig. Då hade jag ställt honom i sjukhagen med bara hö och han hade fått smärtstillande i ett par dagar, det hade dock inte hjälpt. Jag kände mig så fruktansvärt ensam med allt detta. Under de senaste tre åren hade jag fått göra det mesta själv och hela tiden var jag orolig att han skulle få fång igen... kände mig nästan paranoid. När min häst nu fick fång för tredje gången, bröt allting samman för mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Dessutom var min häst lite speciell, han hade aldrig klarat av att stå i en box flera veckor och han blev rastlös och deppad av att gå ensam i en hage på sommaren, när alla andra var på bete. Nu efteråt förstår jag att jag borde ha bytt stall efter att han hade blivit bra efter första fånganfallet... så att han bara hade fått äta hö... (jag stod inackorderad och fick kompromissa hela tiden). Men jag trodde att det skulle gå bra med hösilaget som inte hade höga värden. Dessutom hade min familj och jag flyttat närmare stallet när vi fick chans att få en bostad i närheten och det gjorde vi också för att jag skulle kunna ta hand om min häst på bästa sätt... Så kunde jag vara ute i stallet varje dag och hålla koll på honom. Men nu har allt detta tagit slut... Efter röntgen blev min häst snabbt sämre och till slut låg han mycket i hagen som sagt och ville helst inte röra sig. Han var mycket trött och hade mycket ont. Då bestämde jag mig för att avsluta hans lidande och låta honom vandra vidare. Det var ett fruktansvärt jobbigt beslut, men jag kände att det var det enda rätta för honom. Avlivningen gick bra och jag var med ända fram till slutet. Han var i alla fall lycklig när han dog, han fick då äta sitt favoritfoder som han inte hade fått äta i tre år... Men efteråt kändes det för djävligt. Jag har så fruktansvärda skuldkänslor som håller på knäcka mig... Det känns som om jag har förstört min hästs liv, han som var så glad och pigg, innan han fick fång första gången. Jag har begått så många misstag, låtit honom äta för mycket gräs - han borde förstås inte ha fått något gräs alls! - han borde inte ha gått på hösilage heller... jag ångrar allting så mycket!!!! Jag skäms så mycket och känner mig som en värdelös hästägare!!!! 
Gråter floder varje dag. Saknar min häst så in i Norden. Vet inte om jag någonsin klarar av att köpa en häst igen. Och jag ville ju bara hans bästa... Men allting blev så fruktansvärt fel!!!! Jag är helt förtvivlad!!!! Och han och jag hade så fin kontakt hela tiden och trivdes så himla bra ihop, jag vet inte om jag någonsin kommer att uppleva det igen med en häst... jag vet inte vart jag ska ta mig till. Hur har ni klarat detta, ni som har avlivat någon häst, hur klarar ni denna känsla av att totalt ha misslyckats med allt och denna enorma, oändliga saknad efter hästen????
Gråter floder varje dag. Saknar min häst så in i Norden. Vet inte om jag någonsin klarar av att köpa en häst igen. Och jag ville ju bara hans bästa... Men allting blev så fruktansvärt fel!!!! Jag är helt förtvivlad!!!! Och han och jag hade så fin kontakt hela tiden och trivdes så himla bra ihop, jag vet inte om jag någonsin kommer att uppleva det igen med en häst... jag vet inte vart jag ska ta mig till. Hur har ni klarat detta, ni som har avlivat någon häst, hur klarar ni denna känsla av att totalt ha misslyckats med allt och denna enorma, oändliga saknad efter hästen????
