Ljuvertumör?

[Fibusen]

Ge mig all eran erfarenhet!
Har upptäckt en liten liten kula i ett ljuver på vovven, högst upp (vid frambenen) och jag misstänker såklart ljuvertumör. Och jag har sån ångest över vad jag ska göra!

Hunden är 12 år, lever på rejäl övertid (engelsk bulldog, och de brukar ju inte bli så gamla), hon har lite artros i en armbågsled som kan visa sig i lite hälta i perioder, men då får hon smärtstillande i 14 dagar sen kan hon vara dyngfräsch i ett halvår igen utan den minsta tendens till hälta. Hon har senaste månaden nästan blivit helt döv (hör höga ljud, som när jag visslar) och ser riktigt dåligt (missar leversnittar som ligger på en vit matta, kan gå in lite lätt i bord/stolar) men det verkar inte som det besvärar henne, hon är nöjd och glad hela tiden. Sover mer och mer, speciellt nu när hon hör dåligt så upplever jag att hon sover längre och djupare.

Hon äter, kissar och bajsar som hon ska. Busar till det ibland och kommer och vill leka, men det bästa som finns är att ligga i soffan och bli kliad bakom öronen eller åka bil. Är vi ute på något så hänger hon på med glädje och kör lite fullt ös-medvetslös. I en kvart. Sen är tanken tom.

Jag älskar min hund så innerligt, och jag blir illamående av bara tanken på att hon inte ska finnas för alltid. Ena sidan av mig vill ju göra allt i min makt för att behålla henne så länge som möjligt, och vill bara ringa och boka tid för borttagning av det där ”nu vad det än är”, medans den andra säger att det är idiotiskt att göra fler ingrepp på en så pass gammal hund, och speciellt den rasen, det gynnar inte henne, utan hon får hänga med så länge hon inte får besvär av det, eller den växer sig väldigt stor.

Hon blev sövd för ca 3 år sen då vi tog bort några tänder, hon klarade det mycket bra, låg stabilt hela tiden under sövningen, och allt gick smidigt under uppvaket. Jag fick hämta henne lite tidigare bara för hon satt och sjöng för hela avdelningen. Det var dock 3 år sen, nu kanske hon inte alls klarar det, eller klarar det lika bra. Sen blir det sår och läkning. Kanske tumören går bananas om det börjar skäras i och runt den så det sprider sig? Låter jag den vara kanske den växer långsamt och inte besvärar henne sista tiden vi har?

Ja, ni hör mina tankar! Jag gissar att jag inte är ensam om detta, utan det finns fler som upptäckt knölar på så här gamla hundar. Har ni gjort något åt det, eller bara haft en så bra tid som möjligt innan ni fattar beslutet? Och hur länge från första upptäckten tills den ”tagit över” tog det?

 

[Sel]

Jag hade tagit det piano.
Kailzie fick ett par knölar när hon var runt nio år - jag upptäckte dem när de var som knappnålshuvuden och de växte väldigt snabbt (till en ärta på några månader) så jag bestämde mig för att ta bort dem. Det var rätt odramatiskt och de visade sig vara godartade ändå.
Shiban har en liten knöl i ett juver nu, men hon blir fjorton i år och jag håller bara koll på det. I din sits skulle jag bara bolla med veterinären och sitta lugnt i båten. Gamlingar blir lite knöliga.

 

[Fjordfrälst]

Ge mig all eran erfarenhet!
Har upptäckt en liten liten kula i ett ljuver på vovven, högst upp (vid frambenen) och jag misstänker såklart ljuvertumör. Och jag har sån ångest över vad jag ska göra!

Hunden är 12 år, lever på rejäl övertid (engelsk bulldog, och de brukar ju inte bli så gamla), hon har lite artros i en armbågsled som kan visa sig i lite hälta i perioder, men då får hon smärtstillande i 14 dagar sen kan hon vara dyngfräsch i ett halvår igen utan den minsta tendens till hälta. Hon har senaste månaden nästan blivit helt döv (hör höga ljud, som när jag visslar) och ser riktigt dåligt (missar leversnittar som ligger på en vit matta, kan gå in lite lätt i bord/stolar) men det verkar inte som det besvärar henne, hon är nöjd och glad hela tiden. Sover mer och mer, speciellt nu när hon hör dåligt så upplever jag att hon sover längre och djupare.

Hon äter, kissar och bajsar som hon ska. Busar till det ibland och kommer och vill leka, men det bästa som finns är att ligga i soffan och bli kliad bakom öronen eller åka bil. Är vi ute på något så hänger hon på med glädje och kör lite fullt ös-medvetslös. I en kvart. Sen är tanken tom.

Jag älskar min hund så innerligt, och jag blir illamående av bara tanken på att hon inte ska finnas för alltid. Ena sidan av mig vill ju göra allt i min makt för att behålla henne så länge som möjligt, och vill bara ringa och boka tid för borttagning av det där ”nu vad det än är”, medans den andra säger att det är idiotiskt att göra fler ingrepp på en så pass gammal hund, och speciellt den rasen, det gynnar inte henne, utan hon får hänga med så länge hon inte får besvär av det, eller den växer sig väldigt stor.

Hon blev sövd för ca 3 år sen då vi tog bort några tänder, hon klarade det mycket bra, låg stabilt hela tiden under sövningen, och allt gick smidigt under uppvaket. Jag fick hämta henne lite tidigare bara för hon satt och sjöng för hela avdelningen. Det var dock 3 år sen, nu kanske hon inte alls klarar det, eller klarar det lika bra. Sen blir det sår och läkning. Kanske tumören går bananas om det börjar skäras i och runt den så det sprider sig? Låter jag den vara kanske den växer långsamt och inte besvärar henne sista tiden vi har?

Ja, ni hör mina tankar! Jag gissar att jag inte är ensam om detta, utan det finns fler som upptäckt knölar på så här gamla hundar. Har ni gjort något åt det, eller bara haft en så bra tid som möjligt innan ni fattar beslutet? Och hur länge från första upptäckten tills den ”tagit över” tog det?

Risken är ju att det sprids om det är nått elakartat och går fortare. Gör en check med veterinären vad de anser och har hunden ett bra liv; ta vara på det och låt vovven hänga med . Grannen har en hane på 12 i år som fått en tumör bak som till synes inget påverkar; gjort bedömning hos två olika veterinärer som anser att hunden i nuläget kan leva vidare så länge det inte påverkar hunden för börja behandla görs inte. Då blir det att släppa taget .

 

[Sel]

Tillägg: jag kommer inte att göra någonting åt shibans knölar om de börjat växa.

 

[Hippocampus]

Min hund har juvertumör som jag tror jag hittade 2020 eller 2021. Minns inte exakt. Kanske 2022? Den växte en period men växer inte utåt längre (inåt vet jag inte) och jag hittar inga fler. Jag beslutade att inte operera just pga ålder. Hon fyller 16 i år.

 

[Red_Chili]

Jag är inte speciellt brydd om juvertumörer, men det är för att det enligt min erfarenhet i de flesta fall är något annat som till sist tar livet av hunden ändå. Att gamla hundar är lite knöliga räknar jag i princip med.

Min första hund fick en juvertumör bortopererad när hon var typ 8 år. Med facit i hand var det onödigt. Hon fick ändå fler knölar sedan, även sådana som inte gick att operera bort på ett smidigt sätt.
Min förra hund, henne opererade vi bort en juvertumör på, men det var för att ett sår vägrade läka ordentligt då det satt för nära juvertumören. Efter att tumören opererats bort så läkte såret fint.
Min nu äldsta har jag precis upptäckt juvertumör på. Hon blir 9 år i sommar. Där hade jag tänkt ta bort, eftersom hon ändå är "ung" och väldigt pigg och glad, om än inte med perfekt hälsa. Men så upptäckte jag en till knöl som absolut inte är i ett juver och efter lite funderande åt olika håll och bollande med vänner så har jag bestämt att inte operera. Inte nu. Jag kommer hålla koll på det dock, hur snabbt det växer osv.

I ditt fall hade jag aldrig ens funderat på att operera. Jag hade inte oroat mig heller. Risken är nog större att hunden får så mycket problem av tex artrosen att det inte går längre än att juvertumören ska hinna påverka något.

 

[_Zacke_]

Jag hade inte opererat. Min tik fick knölar vid 9år men vi opererade inte då hon precis opererats pågrund av livmoderinflammation och blev rätt dålig efter den operationen. Hon blev 12år och fullt ös medvetslös till sista dagen. Det var då egentligen inte cancern i sig som tog henne utan att knölarna växte så fort det sista och blev så stora att vi var tvugna att ta beslutet fast hon var pigg. Jag tror att det påfrestar din gamla hund mer med en sån operation än att låta henne ha knölarna kvar.

 

[LaMagia]

Ta det lugnt och håll bara koll så att tumören inte drar iväg och växer. Jag har haft några tikar med juvertumör. I ett fall drog den plötsligt iväg och växte på kort tid från en spelkula till ett plommon och verkade även vara inflammerad. Tiken var då 9 år och tumören opererades bort. Jag valde att inte få den analyserad då det ändå inte spelade någon roll. Jag skulle ändå inte kunna göra något om den skulle vara elak. Tiken levde tills hon var över 15 år och dog av akut sjukdom pga ålder. Hon hade aldrig några tumörproblem mer i sitt liv.
En annan tik hade också som en spelkula i juvret, vilket upptäcktes när hon var 9-10 år. När hon var 11 år opererades hon för livmoderinflammation, men tumören togs inte bort. Man gör inte det, då man inte vill riskera att eventuellt sprida cancerceller in i buken, då tumören var så nära snittet i buken. Tumören växte inte speciellt och tiken dog av annan åldersrelaterad sjukdom när hon var runt 12 år och det fanns då inga tecken på tumörer någonstans i kroppen på henne (förutom i juvret).

 

[Viva]

Jag har valt att ta bort alla juvertumörer fram till föra året, då var hunden 9 år och den sista var elakartad. Hon har aldrig haft något problem, legat bra i narkos, återhämtat sig snabbt och älskar veterinärer. Nu har hon fått atros i framtassarna och äter smärtstillande så jag känner mig tveksam till fler operationer trots att hon är pigg och glad och inte alls känns gammal. Det känns som det börjar bli lite väl mycket på en och samma gång. Samtidigt är det svårt, det känns som att ge upp och man vill ju inte ge upp på någon man älskar. Samtidigt vill man inte hålla dem kvar bara för ens egen skull.