Livrädd!

[milkmaid]

Jag måste få detta ur mig, för det tär så på mig.
För några år sedan råkade jag trilla av min häst när han stegrade sig.
Pga att han skadade sig (rejält balltramp då han stack iväg efteråt) och jag var ganska så omtumlad- tappade andan, fick ont i lår och rygg, så satt jag inte upp på honom direkt igen.
Jag spolade rent såret på honom när vi kom tillbaka till stallet, och åkte sedan hem och lade mig då jag mådde så dåligt efteråt, huvudvärk och resten av kroppen värkte med.
Då han fick ett ganska så ordentligt balltramp tog det ett tag att läka, så jag red inte honom.
Dagar blev till veckor, månader och nu alltså år.
Jag hade en massa anledningar till att inte rida.

Jag älskar denna häst!
Snällare häst får man leta efter.
Men blev alltså rädd att sitta upp igen. Dock så skamsen att erkänna detta för någon. Och mig själv!

Men häromkvällen, tog jag tag i saken. Sadlade honom och gick ut på ridbanan med honom. Ledde runt flera flera varv. Mitt hjärta slog hårdare och hårdare. Kände mig nästan lite yr.
Fick säga till mig själv, att nu F*n får du ge dig!! Hoppa upp nu!!

Så jag stannade, drog i stigbyglarna, tog ett djupt andetag och ställde mig i stigbygeln. Men jag kom knappt över ryggen med andra benet! Stod där i vänstra stigbygeln och vinglade med högra benet på väg över, men var så uppjagad att jag kände mig svimmfärdig!!
Märkligt nog stod han stilla.
Det brukar han inte göra när man sitter upp. (Nu var det iofs flera år sedan jag red honom )
Hade han tagit ett steg där, så hade jag åkt i backen.

Men jag lyckades sätta mig i sadeln.
Fick honom att gå framåt. Sa åt mig själv, att känna mig stolt! För nu satt jag på honom.
Men jag kunde inte slappna av. Försökte verkligen. Att sitta djupt och avslappnat. Men det var omöjligt. Han gjorde ingenting, gick framåt. Han tog något steg inåt mitten och rörde lite på huvudet, och jag fick panik! Släppte stigbyglarna och hoppade av!

Klappade honom och tog in honom i stallet.

Istället för att känna mig nöjd att jag faktistk äntligen kommit upp på honom, så känner jag mig ännu mer dum. För det blev ingen fantastiskt återförening. I mitt huvud såg jag katastrofen framför mig hela tiden. Jag känner mig inte det minsta lättad. Tvärtom.
Hur f*n blir det nästa gång?
Och när blir den?
Imorgon? Ikväll?
Om 2 år?
Jag älskar denna häst och jag har hela tiden vägrat att inse hur rädd jag har blivit för honom.
Jag förstår inte varför.
De andra hästarna rider jag utan problem. Dom är jag inte rädd för.

Bara honom. Och det är honom jag älskar mest. När jag står på marken..

Vad gör man?
Trodde verkligen att det skulle hjälpa att jag faktiskt äntligen satt upp...

 

[Mooch]

Sv: Livrädd!

Gör om det här gång på gång på gång med denna häst, så du lär om och kan börja släppa rädslan. Den har hunnit etsa in sig i din hjärna under åren du inte ridit honom.

Sätt upp ett enkelt mål för nästa gång: t.ex. att du ska sitta upp, rida rakt fram fem meter i skritt och sen hoppa av igen. Gå igenom dina förväntningar på den fantastiska återföreningen och lägga sedan undan dem. Sätt den här typen av enkla mål för varje ridtur och gläd och beröm dig själv för att du klarar av dem.

Du är inte dum, fånig, feg eller löjlig. Din hjärna har bara gjort exakt det den ska av överlevnadsskäl: Upptäckt att det var farligt att rida, förknippat det med just den här hästen och sen hållit fast vid det. Men nu har det gått så långt att det hindrar dig från att göra det du vill, det begränsar dig. Och den begränsningen kan du gå igenom själv och lära om din hjärna och din kropp. Din själ älskar hästen, nu är det kroppen och hjärnan som måste hitta tillbaka till er relation, från ryggen på hästen.

Bestäm dig för att sitta upp och rida den här hästen varje dag under ett par veckor fram över, med de här enkla målen som får bli lite svårare efter hand, i den takt du själv klarar av.

Använd din fantasi och se och känn hur det är att rida den här hästen när du inte är rädd, känn hur det känns att skritta, trava, galoppera, att strosa genom skogen på långa tyglar, att hoppa ett hinder, att jobba i form på banan eller vad ni nu brukade göra tillsammans. Lev dig in i det som något som har funnits och är fullt möjligt, men som inte är det du behöver uppnå just idag eller i morgon. Tids nog är ni två där igen.

Modigt av dig att sitta upp trots din rädsla och rida! Modigt av dig att skriva om det här! Heja dig!

 

[Krystalline]

Sv: Livrädd!

Jag kan bara hålla med föregående talare. Jag har varit i samma situation som dig och jobbar fortfarande för att ta mig ur det. Jag har kommit långt genom att ta det ett myrsteg i taget. Kämpa på!

 

[stearinljus]

Sv: Livrädd!

Bra gjort! Ge inte upp! Små steg i taget - det lättar, det är jag säker på.

 

[wiw31]

Sv: Livrädd!

Vad gör man?
Trodde verkligen att det skulle hjälpa att jag faktiskt äntligen satt upp...

JAg har varit med om liknande... flera gånger!
Och om det inte vore för dom människor jag haft runt mig & min egen fruktansvärda enivshet (att bara åka ut till stallet) så hade det aldrig gått!

Har du ingen bra människa vid din sida som kan finnas där när du sitter upp igen! Som kan gå bredvid & bara peppa dig hela tiden, så att du ialf kan skritta runt några varv? Kanske loger en stund lite försiktigt?
Du måste nog börja om från början lite grann, ialf ha det i tanken, inte att fortsätta & ta vid där du slutade för det funkar inte.

 

[ElektraDelight]

Sv: Livrädd!

Du har gjort ett fruktansvärt bra jobb som vågat dig upp på honom! va stolt! inte skamsen

- ta med dig någon som kan leda hästen åt dig.
- rid aldrig ensam fören du känner att nu funkar det & allt känns bra.
- BERÖM DIG SJÄLV!

 

[Alexandra_W]

Sv: Livrädd!

Jag har varit där. Hästen blev skrämd, unghäst, jag kom i bakvikt pga att jag satt och skrittade på lång tygel och halvsov, och hästen blev rädd för det och exploderade. Hästen klarade sig fysiskt oskadd, jag skadade fem ryggkotor svårt.

Mentalt tappade hästen verkligen förtroendet för allt inkl sig själv efter det där. Jag provade sitta upp efter några mån (trots ridförbud) men kastade mig av innan jag fick en ofrivillig avsittning till.

Sen följde LÅNG tid av 'allmänna bortförklaringar' varför jag inte kunde rida den dan. Jag var skiträdd.
Nånstans tog jag tag i det (lång story varför men i korthet stod det eg mellan att jag löste det eller tog bort hästen). Han fick panik bara jag la på sadel, och det tog lång tid att komma tills att det funkade. Sitta upp innebar häst och matte som var spända som fiolsträngar och explosionen var runt hörnet.

Jag hade ont i magen och mådde skit varje gång jag skulle upp, men tvingade mig. Sakta så steg för steg insåg både häst och jag att vi inte dog, och för var gång det gick bra släppte det lite. Men det var alltid runt hörnet, och uppsittningen var ett riskmoment i många år.

Efter X år var det borta MEN det 'kom tillbaka' om han brallade t ex. Efter Y år var dte helt borta. På DEN hästen. Det kommer fortfarande tillbaka oavsett häst om det är endera en häst jag inte känner som 'skuttar till' eller om det är en häst jag vet kan explodera.

Det var en STOR seger nu i våras när min nuv ungponny blev skrämd (soptunna välte bakom honom), och drog iväg i galopp en av de första uppsittningarna. MEN, jag fick hejd på honom, det var inte mer med det - men en ENORM seger då det inledningsvis var PRECIS vad som hände för 12 år sedan - med skillnaden att då gick det åt helsike sen. Så att det hänt, men jag rett ut det, och att det INTE behöver betyda katastrof om det händer var en enorm seger.

Trots detta, så jag sitter hellre av om de börjar bli alltför studsiga/explosiva än pushar, för rädslan är där än. Dock har jag idag lättare att helt enkelt bara ta häst och mig ur situationen, och börja om. T ex när nuv ungponny började hoppa jämfota med indragen bakdel och ladda hemåt när vi vänt. Jag satt av, ledde hemåt, tog en longerlina, longerade en stund, och satt sen upp och red samma sträcka igen, nu utan skutt hemåt.

Men jag har lagt ALL prestige på hyllan. Jag BLIR rädd i givna situationer - och då sitter jag av. Men jag är inte rädd 'hela tiden' eller av 'minsta lilla' längre.

 

[milkmaid]

Sv: Livrädd!

Tack för ert stöd och era berättelser!

Jag tror att min stolthet har tagit sig en riktig dänga. Varför kan jag inte bara erkänna att jag tycker att det är skitjobbigt att rida honom?
Det värsta är nog att alla i min omgivning har genomskådat mig, men jag går runt och tror att jag kan lura dom, och mig själv för den delen.

Och just nu är jag bara så besviken, att jag inte mår ett dugg bättre fast att jag faktiskt vågade mig upp på honom, själv- och utan hjälp.
Men jag tror också att jag vet varför jag är besviken på ritten.
Att jag fick panik och hoppade av, bara för att han gick lite åt sidan och skakade på huvudet.
J*vla idiot jag är!
Om någon stått på marken och sett, hade de nog sagt att han bara viftade bort flugor. Medans jag satt spänd som en fjäder, och uppfattade det hela som att han började småskutta för att sedan stegra sig.

Mooch, du skrev, att jag skulle fantisera om att rida ut igen, trava och galoppera... Det har jag drömt om flera gånger och sett fram emot det, men efter 'ritten' (som inte ens kan kallas för ritt) häromkvällen, känns det ännu längre bort. Och kommer jag någonsin att våga rida förbi det stället där han stegrade sig?

Jag har funderat på att åka in på klinik och röntga hela hästen från topp till tå, ta prover, analysera. Allt för att få en förklaring till varför han stegrade sig.
Dock tror jag mig veta vad som hände där också.

Det känns som att jag vill att där ska vara något fel? Som går att bota. Så att det kan botas innan jag sitter upp igen. För är där inget 'fel', ja, då finns där inget att bota, och då kan han ju göra det igen. Utan anledning.

Men som sagt, det är bara denna hästen jag är så mesig med.
Jag hoppade upp på en ny häst häromdagen, utan att veta ett smack om den, och red den utan problem. Precis som med alla andra hästar.

Jag har verkligen hängt upp mig på just denna hästen och denna händelsen.
Och då var jag inte med om någon hemsk olycka, som tex Alexandra_W skrev att hon har varit med om. Utan jag kasade av en häst som stegrade sig. Inget konstigt.

Kan en liknande incident som hände när jag var yngre, ha med denna att göra? Fast att det var med en annan häst?
Då stegrade sig hästen också, men gick över, och jag fick hästen över mig.
Den gången blev jag snabbt uppslängd på en annan häst, men inte den jag fick över mig. Fråga mig inte varför.
Jag satt aldrig på den hästen igen. Men jag tog hand om den varje dag, promenerade, longerade, pysslade. Tills den dagen den flyttade. Några månader efter att den hade flyttat, fick jag ett samtal att den hade stegrat sig igen, och gått över, men trillade så illa att den fick avlivas.
Jag har alltid ångrat att jag aldrig red den hästen igen.

Men jag har ridit många hästar efter den. Och inte varit rädd.
Det är först nu, som den där otäcka känslan har kommit tillbaka, och jag kan inte skaka av mig den..

 

[Alexandra_W]

Sv: Livrädd!

Nog kan den tidigare händelsen när du fick hästen över dig ha påverkat.

Jag har åkt av förr, och skadat mig rätt rejält ibland. Bruten handled på tre ställen t ex. Jag var ARG för jag inte fick sitta upp på den hästen igen, gipsad och allt.. (Den hästen gick i graven nåt år senare, den var inte pålitlig. När jag åkte av så den var tvärlugn, sen POFF fick den en total knäpp och exploderade. Den skickades på tillridning, men gjorde likadant. Gick ett tag med rut elever på ridskola, för att 'gå ordentligt varje dag', men samma där - ur det blå fick den stora spelet. Den togs bort när den skadat lite för många personer lite för svårt. Mest troligt hade den ont någontans men som bara triggades i de där situationerna när han 'blev knäpp', det var en mkt snäll häst i övrigt).

Jag red andra hästar utan problem, inkl red till bråkiga hästar. Jag var aldrig rädd, alls. Jag åkte av ett antal ggr, både egna och andras, efter den där olyckan. Inte rädd.

Men efter ryggolyckan blev jag rädd. Enda jag då kunde rida utan att vara rädd var mitt gamla sto. Åkte av henne en gång efter ryggskadan, och ett halvår efter gick vi omkull på terrängbanan, nema problemas rädslemässigt (hade ridförbud fortfarande både händelserna eg..).

Men övrigt. Så de får stegra, det 'bryr' jag mig inte så mkt i. Men MINSTA de skuttar/bockar och jag får panikkänslor. Hela min kropp formligen VRÅLAR 'Fara! Fara! RYGGEN!'. Finns en video med mitt ungsto K från det ENDA hon ever gjorde med mig på ryggen. Det man SER på videon är en häst som travar, halkar till, blir lite rädd och steppar till - och en ryttare som (jag skäms) sliter tag i hästen för kung och fosterland i ren panik, vilket leder till att den arma hästen blir helt överrumplad och tar ett sidstepp ner i djupsnön bredvid vägen och får kravla lite för att komma upp. Uppe på vägen står den lugnt på lång tygel - med en likblek matte på ryggen (som dock berömmer som en idiot).

Hur ovanstående KÄNDES? Hästen snubblar, hästen kommer att explodera, FARA! RYGGEN! och på ren instinkt drar jag tag i tyglarna, (ngt jag ALDRIG annars skulle göra på en så grön unghäst), och när vi råkar hamna i diket - helt odramatiskt på videon, känns det som hon bockar och skuttar..

Dvs min hjärna och kropp reagerar helt oproprtionerligt och det som är skräcken är att ramla av OCH skada ryggen. Ramla av är skitsamma, men ryggen (jag 'får' inte ramla av eg, smäller jag i ryggen på samma ställe är det kört).

Men den där reaktionen kan väckas av EXTREMT lite. Är det på en mycket grön häst kan det fladdra till i magen bara den stannar och fnyser lite, TÄNK om den tänker explodera och jag ramlar av?

Något som jag glömde skriva som gjorde stor skillnad för mig och valacken jag skrev om var när vi var på unghästkurs. Då hade jag precis kommit såpass att jag tagit mig upp igen och börjar trava, men både jag och häst var livrädda. Tränaren såg det, och tyckte ganska snart att 'Alex, släpp tygeln, du håller honom för hårt och ni stressar varandra'. Jag gick direkt igång med att 'men om jag gör det kommer han sticka iväg och skena halva långsida och börja bocka och då kommer jag att ramla av och då kommer min rygg och då..'

Tränaren sa mkt lugnt och stilla 'Om det blir så tar vi tag i det då, släpp tygeln nu och trava'. Jag var NÄRA att helt sonika kliva av, tacka för mig och åka hem. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Det enda som hindrade mig från att göra det var att övriga i gruppen var av en slump ungar, och fan heller att 20+ år Alex inför UNGAR skulle börja grina, kliva av och gå hem. Så jag lyckades släppa tygeln. Hästen drog iväg i racertrav en halv långsida, insåg sen att matte inte höll in, och man formligen HÖRDE hur han drog en suck av lättnad, och började slappna av.

Resten av kursen så jobbade vi halva passen med att ge mig och ponnyn trygghetsövningar. Simpla övningar på liten volt som eg handlade om att ponnyn skulle 'ge' innertygeln, men som nöttes in så att de blev en TRYGG rutin där ponnyn visste precis vad som förväntades och vad som hände, och JAG visste att ponnyn var lugn och inte freakade ut. Andra halvan ägnade vi åt mer normal träning, i skritt och trav. Sista dagen tyckte tränaren att 'ska ni inte prova en galopp nu?'. Och jag provade. Ponnyn blev rädd och drog iväg en långsida, jag blev rädd men inte panikslagen, fick hejd, och tränare tyckte lugnt 'för tidigt, ta det om några veckor hemma, låt honom bara rulla över'.

Och det gjorde vi, utan problem =) Ska inte påstå det efter kursen var problemfritt, men det var oändligt mkt bättre. Så, ta hjälp av en tränare som LAGOM kan 'pusha', men också hjälpa dig med övningar och tips du kan använda som MINSKAR risken för hästen ska stegra?

Sen är jag en vän av 'napp för ryttaren' i sådana här lägen. Jag red valacken med 'anti-bock-snören' ett bra tag i början. Gräsätartyglar typ. Bara att de satt där gjorde att jag var tryggare, och då var ponnyn tryggare och risken för bock minskade. Sak samma att anti-bock-snöre eg inte behövdes, och inte hade hindrat honom från att skicka mig i omloppsbana. De fungerade som en napp för mig. Fundera på om ngn form av 'napp' skulle få dig att känna dig säkrare? Strunta i ev behov, så länge de inte skadar hästen så skitsamma. Men en martingal, en halsring, en löst hängande graman? Finns det ngn form av 'napp' för dig?

Sen, jag måste för sakens skull. Då du är rädd 'bara' för din. Fundera på om det är 'värt det', eller om du ska fundera på att tillfälligtvis eller permanent satsa på en annan häst? (Låna ut din på foder och ta en annan på foder t ex, eller sälja och köpa en annan).

Att se ANDRA rida hästen och att han inte stegrar då kan hjälpa med.

 

[milkmaid]

Sv: Livrädd!

Nog kan den tidigare händelsen när du fick hästen över dig ha påverkat.


Sen är jag en vän av 'napp för ryttaren' i sådana här lägen. Jag red valacken med 'anti-bock-snören' ett bra tag i början. Gräsätartyglar typ. Bara att de satt där gjorde att jag var tryggare, och då var ponnyn tryggare och risken för bock minskade. Sak samma att anti-bock-snöre eg inte behövdes, och inte hade hindrat honom från att skicka mig i omloppsbana. De fungerade som en napp för mig. Fundera på om ngn form av 'napp' skulle få dig att känna dig säkrare? Strunta i ev behov, så länge de inte skadar hästen så skitsamma. Men en martingal, en halsring, en löst hängande graman? Finns det ngn form av 'napp' för dig?




Sen, jag måste för sakens skull. Då du är rädd 'bara' för din. Fundera på om det är 'värt det', eller om du ska fundera på att tillfälligtvis eller permanent satsa på en annan häst? (Låna ut din på foder och ta en annan på foder t ex, eller sälja och köpa en annan).

Att se ANDRA rida hästen och att han inte stegrar då kan hjälpa med.

Nappen är en mycket god idé, och jag har både halsring och bib-martingal. Men känner ändå den förb*nnade rädslan, att reser han sig, ja då åker jag och då är det kört..

Det sistnämnda, sälja eller lämna på foder, har dykt upp sedan i vintras.
Jag har försökt förklara för min sambo- dock utan att erkänna min rädsla (skulle jag inte kunna erkänna för honom!! fast att han förmodligen också har fattat) att vi kanske inte passar ihop längre, hästen och jag.
Men jag är ju så himla fäst vid min häst. Så vad är värst. Att sälja och sörja, eller må dåligt och ha en hag-prydnad i kanske 15 år till? Jag vet svaret, och sälja eller fodervärd hade varit det bästa. Sälja tror jag. När jag tänker på det, blir jag nästan lite lättad. En stor del av mig vill sälja, om inte majoriteten. Men min kärlek är också väldigt stark.
Och hur säljer man en häst man är rädd för?
Den vill väl ingen annan heller köpa?
Åh detta är inte klokt..

 

[Alexandra_W]

Sv: Livrädd!

Tror inte att du har några svårigheter att sälja om du bara berättar hur det är, och han inte har någon historia av att stegra i tid och otid sas.

Jag tror du innerst inne vill sälja, men du har inte kommit sas riktigt till där du ens kan säga det till dig själv än?

Hur du än gör, så lycka till. Och KOM IHÅG - det är mänskligt att bli rädd, och inget att skämmas för, varken att man är det eller erkänna det, även om det tog mig många år att inse och erkänna det

 

[lobell]

Sv: Livrädd!

Varför vill du inte erkänna din rädsla?
Har själv haft ont-i-magen, spagettiben och skyllt på dåligt väder, mensvärk, suttit i fosterställning på hästens hals, vänt om efter halva ridturen fast hästen bara gått lugnt, grubblat på nätterna osv osv f i snart 1 år. Men erkände att jag var rädd för att få stöd av omgivningen. Min sambo har hjälpt mej otroligt mycket. Utan hans hjälp hade jag inte haft häst idag.
För 1 månad sen så släppte det och jag rider nu mer än gärna och känner bara glädje.

 

[Nirvana]

Sv: Livrädd!

Du har gjort ett fruktansvärt bra jobb som vågat dig upp på honom! va stolt! inte skamsen

- Ta med dig någon som kan leda hästen åt dig.
- Rid aldrig ensam fören du känner att nu funkar det & allt känns bra.
- BERÖM DIG SJÄLV!

Jag kan bara skriva under på detta! Ha någon med dig i stallet som kan hålla hästen tills du känner dig lugn i sadeln och beröm dig själv. Som du kanske börjar märka så är du inte ensam om detta. Flera har skrivit i tråden och berättat om sina rädslor. Det finns förmodligen fler av den varan än vad du tror! Du är långt ifrån ensam. Hästar är stora och starka djur och vi är små och mjuka. Det säger ju sig självt att man ska ha respekt för hästar då de är så pass mycket större än oss.

Ta det lugnt och stressa inte! Be någon att leda din häst. Kanske kan du börja träna för en tränare? En tränare kan peppa dig och utgå ifrån din och hästens status i dagsläget. Vad tror du om det? Jag tror inte att du vill sälja din häst utan jag tror snarare att du vill hitta tillbaka till det ni hade innan olyckan hände. Har jag fel eller har jag rätt?

Lycka till i alla fall och som sagt, du är inte ensam!

 

[KungTulle]

Sv: Livrädd!

Jag tror på många men korta och väldigt enkla ridturer. Rid i en liten paddock/hage. 20 x 20 meter tex är såpass litet att hästen oftast inte lockas att "dra iväg", men tillräckligt stort för att arbeta i skritt och trav och ev en liten galoppvolt.

I början nöj dig med att sitta upp och sedan skritta ett par varv runt den lilla banan. Börja med ett varv dag ett och sedan öka med ett varv per dag. Har du möjlighet så gör ett sånt här litet ridpass morgon och kväll.

Efter en vecka rid dina 7 varv fortfarande i skritt och lägg till lite andra övningar som tex volter och volt tillbaka eller rida serpentiner runt koner.

När du känner dig mogen lägg in lite korta travgrejor tex en sida av paddocken omväxlande med skrittarbetet.

På det här viset bygger du upp en rutin, och eftersom dina turer i paddocken till en början bara varar 5-15 minuter kommer hästen inte bli uttråkad utan tycka att det är en rolig liten grej som händer i de dagliga rutinerna.

För varje gång du har suttit upp och ridit utan att något läskigt har hänt kommer du att bli liten aning modigare!

Lycka till!!!!

ps/ Gör en veckoplanering med ridningen där du bestämmer vilka saker du ska göra med hästen!

 

[Mooch]

Sv: Livrädd!

Ja, jag tror det som hände med den förra hästen påverkar dig än i dag. Du tycks ju ha upprepat exakt samma mönster som den gången (mer eller mindre ofrivilligt): ramlade av, satt aldrig upp på just den hästen igen men skött och pysslat om den, och så flyttade den hästen - och nu "hoppas" du någonstans inom dig själv på att den här hästen ska visa sig ha något fel så du "slipper" rida den igen, som en annan variant av att den förra hästen flyttade. Eller att det ska gå att bota, så du kan gå en omväg runt din egen rädsla och få en yttre garanti för att det ska gå bra.

Men det är den rädslan du behöver gå igenom. Bit för bit eller i ett jättesteg som när Alexandra _W lät sin ponny trava på långa tyglar - men då kan det vara bra att ha hjälp av en annan trygg människa som ser vad som behövs för just er två och stöder dig att kliva över rädslotröskeln.

Du har alltså två trauman att jobba igenom. Du har fått jättebra tips av alla här i tråden och du är så medveten själv om dina tankar och känslor att du har massor av resurser för att gå vidare!

 

[Lager]

Sv: Livrädd!

Det är inte något att skämmas för att du är rädd, alla är rädda någongång. Vissa efter händelser som du beskriver, vilket kan ge en sådan där förlamande skräck som nästan inte går att sätta ord på. Andra är rädda för nya hästar, eller för att hoppa, eller vad det nu kan vara. Jag tänker inte på rädsla som normal nervositet med svettiga handflator, utan på rädsla som i illamående, darrningar och hjärtklappning... Det tror jag att de flesta känt vid något tillfälle, om än kanske inte lika fastrotat som det du talar om.

Vill du sälja hästen så ser jag inget fel i det, det kostar mycket att ha häst och det ska kännas trevligt, inte ångestladdat. Men vill du bearbeta din rädsla så tycker jag att du ska ta kontakt med en instruktör som riktar sig till rädda ryttare. Det är ofta bra att ha någon med sig som kan hjälpa till och "ta över ansvaret" litegrann, en person som har en träningsplan som ni tillsammans kommer fram till.

För att bearbeta rädsla måste man utsätta sig för det man är rädd för, i små doser som går att hantera - hur små doser beror på individen. Sitt upp och rid ett par varv i paddocken. Känn att du är duktig som vågade! Ofta hamnar man i en rädsle- och skamspiral som bara är negativ och nedbrytande. Rädsla är bara en känsla bland många andra, det är inget fel i att känna rädsla, det är däremot fel om du låter rädslan hindra dig att göra någonting som du vill. Exempelvis rida din häst.

 

[Alexandra_W]

Sv: Livrädd!

Litet tillägg ang mitt 'jättesteg', det var nödvändigt just för ponnyn hade tappat förtroendet också, och vi triggade varandra. Det visade alltså inte bara mig att det inte behövde blir katastrof - utan visade även PONNYN att det var okej.

Så, har det inte 'satt sig' hos hästen också behöver ju inte den delen vara nödvändig sas.

 

[lobell]

Sv: Livrädd!

Jag startade denna tråd i feb, http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1031163 då jag kände att jag fått nog av att skämmas för min rädsla.
Hade köpt världens finaste kallblod, men vågade knappt rida henne.

Mitt viktigaste steg till att släppa rädslan var att rida korta pass och när det kändes som bäst, så klev jag av och tog med den känslan till nästa ridtur. Oavsett om det gått 10 min eller en halvtimme.
Gick det riktigt dåligt eller rädslan tog över helt, fick sambon eller bonusdottern rida en sväng på henne, så att jag fick se att det inte var farligt, utan bara satt i mitt huvud.
Nu är rädslan borta, fast hästen numera krånglar och testar mer då hon insett att matte nu börjar kräva mer