SLD
Trådstartare
Har ett sto f. 03 som i mitten av maj helt plötsligt blev halt över en natt. Vilade i 4 veckor och undersöktes under denna tid två gånger av veterinär som inte hittade nåt speciellt men gav henne metacam. Efter detta såg hon okej ut, började skritta henne samt släppte på sommarbete, efter en dag på betet var hon halt igen och togs in.
Två dagar senare åkte vi till kliniken, hon var nu 3-4 gradigt halt på böjprov (när hemmavet var ute reagerade hon inte alls på böj, utan var lika halt efter som före). Det konstaderades att det var bakknäet. Röntgades där utan att hitta några skelettföränringar, däremot syndes ett mörkare område i mjukdelarna, som enligt vet ev. kunde vara en mineralisering. Sprutades i leden i bakknäet, som nu var tydligt inflammerad, och bestämdes att vi skulle ultraljuda på ÅB.
ÅB var i fredags. Nu knappt en grad halt rätt ut, samma efter böjprov. Ultraljudet visade på bristningar i ett ligament i anslutning till bakknäet, samt starkt inflammerade leder där. Prognosen är enl. vet hyfsat god, men hon kan inte lova nånting. Förhoppningsvis blir hon bra efter lång konvalecens och långsam uppbyggnad. Nästa besök är inplanerat 24/7, sen ytterligare 3 veckor efter, och ultraljud 2 månader från dags dato, först därefter kan hon ge en säker prognos.
För mig känns det som marken rämnar under mig. Jag har fött upp henne själv, följt henne genom hela livet. Kortsiktigt är jag ledsen för att inte kunna träna, långsiktigt är jag livrädd för att hon aldrig ska bli bra igen.
Skuldkänslorna flödar dessutom. Jag borde åkt tidigare. Borde inte släppt på bete. Skulle gjort si, inte så.
Erfarenheter, stöd, råd och peppning mottages tacksamt!
Två dagar senare åkte vi till kliniken, hon var nu 3-4 gradigt halt på böjprov (när hemmavet var ute reagerade hon inte alls på böj, utan var lika halt efter som före). Det konstaderades att det var bakknäet. Röntgades där utan att hitta några skelettföränringar, däremot syndes ett mörkare område i mjukdelarna, som enligt vet ev. kunde vara en mineralisering. Sprutades i leden i bakknäet, som nu var tydligt inflammerad, och bestämdes att vi skulle ultraljuda på ÅB.
ÅB var i fredags. Nu knappt en grad halt rätt ut, samma efter böjprov. Ultraljudet visade på bristningar i ett ligament i anslutning till bakknäet, samt starkt inflammerade leder där. Prognosen är enl. vet hyfsat god, men hon kan inte lova nånting. Förhoppningsvis blir hon bra efter lång konvalecens och långsam uppbyggnad. Nästa besök är inplanerat 24/7, sen ytterligare 3 veckor efter, och ultraljud 2 månader från dags dato, först därefter kan hon ge en säker prognos.
För mig känns det som marken rämnar under mig. Jag har fött upp henne själv, följt henne genom hela livet. Kortsiktigt är jag ledsen för att inte kunna träna, långsiktigt är jag livrädd för att hon aldrig ska bli bra igen.
Skuldkänslorna flödar dessutom. Jag borde åkt tidigare. Borde inte släppt på bete. Skulle gjort si, inte så.
Erfarenheter, stöd, råd och peppning mottages tacksamt!