- Svar: 14
- Visningar: 1 092
Jag är nu i ett (nytt) krig med min kropp. Mest troligt är väl att det är sköldkörteln som spökar i grunden men enligt läkarn är ju alla provsvar bra så det är ju bara att jubla. Men själv mår jag skit. Ffa mår jag skit över hur nyckfullt kroppen beter sig, det finns liksom inget mönster eller normala reaktioner på tex kost och träning. Jag är trött, trött, trött och periodvis tung i benen och får ingen respons på träning. Vilket enligt vad jag läst inte är så ovanligt med min sjukdom. Men som sagt så är ju provsvaren bra...
Går också upp i vikt och samlar vätska oberoende av kost och motion, eftersom den är mer eller mindre konstant med väldigt få variationer. Nu i värmen är det ännu värre och jag känner liksom för varje dag hur den sväller. Jätteroligt när man har en bakgrund med anorexi, det är ju höjden av all ironi man kan drabbas av att jag ska få dessa bekymmer. Det triggar ju inte alls nånting
Sommaren är den absolut värsta årstiden för mig alla kategorier, har alltid varit och det slår aldrig fel. Sväller alltid upp i början av sommaren och sedan är det ett helvete i flera månader där jag bara väntar på att eländet ska ta slut, istället för att göra roliga saker går jag bara och väntar på att det ska bli bättre nästa år... vilket det aldrig blir.
Sen periodvis går det helt plötsligt åt andra hållet med vikten, senast i våras var jag i tunnaste laget och jag tänkte nånstans att ojdå - äntligen har kroppen börjar respondera friskt på träning och kost och jag behöver äta mer eller träna mindre. Tänkte att tänk om medicinerngen äntligen börjat funka så jag kan leva som en normal människa?! Allt det är som bortblåst nu och jag får istället rannsaka varenda grej jag stoppar i mig och verkligen rannsaka hur mkt jag rör mig egentligen för det är ju helt orimligt att jag helt plöstligt går upp och ner vikt utan att nåt ändras? Jag blir så ruskigt paranoid av detta så jag vågar inte lita på mig själv längre. Fattar inte vad som händer, inte händer eller nånting. Min naturliga reaktion på detta är ju att bli kontrollerande, så att jag verkligen inte missar nån omständighet. Jag mår verkligen skitdåligt av detta. Börjar tro att jag är galen på riktigt.
Det är i mina ögon helt orimligt att man ska pendla så mkt som jag gör. Jag har en aktiv vardag som inte förändras. Jag går med hunden varje dag 1-2 timmar. Jag springer när jag får in det i ekorrhjulet men i snitt är det ju 2 ggr/vecka 30-60 min. Jag har häst och rider 4-6 ggr/vecka. Jag styrketränar minst 2 ggr/vecka, hemmaträning förvisso men det är ju som det är i pandemin.
Jag äter vegetariskt, väldigt få färdigprodukter utan lagar från grunden, äter inte bröd, sötsaker, fika osv. Glutenfritt och undviker allt tillsatt socker man kan undvika. Detta pga min sköldkörtelsjukdom.
Jag är så jäkla trött på alla motgångar och måendet som ska pendla och krångla för jämnan. Är detta verkligen hur livet ska vara? Tack men nej tack, jag längtar bara tills det är slut.
Går också upp i vikt och samlar vätska oberoende av kost och motion, eftersom den är mer eller mindre konstant med väldigt få variationer. Nu i värmen är det ännu värre och jag känner liksom för varje dag hur den sväller. Jätteroligt när man har en bakgrund med anorexi, det är ju höjden av all ironi man kan drabbas av att jag ska få dessa bekymmer. Det triggar ju inte alls nånting
Sommaren är den absolut värsta årstiden för mig alla kategorier, har alltid varit och det slår aldrig fel. Sväller alltid upp i början av sommaren och sedan är det ett helvete i flera månader där jag bara väntar på att eländet ska ta slut, istället för att göra roliga saker går jag bara och väntar på att det ska bli bättre nästa år... vilket det aldrig blir.Sen periodvis går det helt plötsligt åt andra hållet med vikten, senast i våras var jag i tunnaste laget och jag tänkte nånstans att ojdå - äntligen har kroppen börjar respondera friskt på träning och kost och jag behöver äta mer eller träna mindre. Tänkte att tänk om medicinerngen äntligen börjat funka så jag kan leva som en normal människa?! Allt det är som bortblåst nu och jag får istället rannsaka varenda grej jag stoppar i mig och verkligen rannsaka hur mkt jag rör mig egentligen för det är ju helt orimligt att jag helt plöstligt går upp och ner vikt utan att nåt ändras? Jag blir så ruskigt paranoid av detta så jag vågar inte lita på mig själv längre. Fattar inte vad som händer, inte händer eller nånting. Min naturliga reaktion på detta är ju att bli kontrollerande, så att jag verkligen inte missar nån omständighet. Jag mår verkligen skitdåligt av detta. Börjar tro att jag är galen på riktigt.
Det är i mina ögon helt orimligt att man ska pendla så mkt som jag gör. Jag har en aktiv vardag som inte förändras. Jag går med hunden varje dag 1-2 timmar. Jag springer när jag får in det i ekorrhjulet men i snitt är det ju 2 ggr/vecka 30-60 min. Jag har häst och rider 4-6 ggr/vecka. Jag styrketränar minst 2 ggr/vecka, hemmaträning förvisso men det är ju som det är i pandemin.
Jag äter vegetariskt, väldigt få färdigprodukter utan lagar från grunden, äter inte bröd, sötsaker, fika osv. Glutenfritt och undviker allt tillsatt socker man kan undvika. Detta pga min sköldkörtelsjukdom.
Jag är så jäkla trött på alla motgångar och måendet som ska pendla och krångla för jämnan. Är detta verkligen hur livet ska vara? Tack men nej tack, jag längtar bara tills det är slut.
