Less på livet

Vet inte vad jag ska kalla tråden riktigt, men less på livet sammanfattar väl ganska bra hur jag känner. Vet inte varför jag skriver här egentligen, vad jag tror att det ska leda till, men jag antar att jag vill få ur mig mina känslor och jag har ingen annanstans att vända mig.

Det har varit ganska många traumatiska förluster och stora livsförändringar senaste tiden som jag har kämpat med att förhålla mig till, men just det senaste året har saker eskalerat på ett nästan tragikomiskt sätt och jag har nått en punkt där jag helt enkelt inte klarar mer. Jag har gett upp. Jag bor i ett förråd på 8 kvm utan realistiska möjligheter att flytta till nåt bättre inom rimlig framtid, har ingen familj och inga vänner kvar. Det känns helt enkelt helt utsiktslöst och jag vet inte vad jag gör kvar här liksom. Är så avtrubbad och hämmad, sitter ofta i timmar och gör ingenting för jag förmår inget annat. Kan inte längre uppskatta saker jag brukade tycka om, ser inte fram emot nånting och jag har väldigt svårt att orka ha planer framåt överlag. Gläds inte över prestationer trots att jag eller andra uppmärksammar dem. Håller uppe en fasad inför andra, skrattar till när andra skrattar och hmm:ar och nickar på automatik men jag klarar inte av att vara engagerad på riktigt. Glider runt som i en dimma bara. Ibland får jag styng av svår ångest där jag fastnar i tankar om allt som är dåligt och jag har inte riktigt hittat nåt effektivt sätt att avstyra det. Senaste månaderna har jag haft ökande suicidtankar, från en känsla av att bara vilja bort från allt till att fundera kring det praktiska och göra planer.

Det ironiska i det här är att jag är precis färdigutbildad mentalskötare; har läst en hel del psykiatri med andra ord. Jag vet att jag är sjuk men insikten om det gör tyvärr inte någon skillnad för hur jag mår. Jag vet ju också att jag behöver hjälp men det är fruktansvärt svårt att engagera sig i att ordna det. Vårdcentralen har inga tider på länge och hänvisade mig att boka tid direkt på öppenpsykiatrisk mottagning eller vända mig till akuten. Psykakuten är jag inte speciellt sugen på eftersom jag nyligen hade praktik där och därför känner många i personalen, det skulle kännas avigt för alla och jag vill helt enkelt inte utsätta mig för det. Det finns en öppenmottagning som jag tror vore lämplig men det är bara helt jävla jättesvårt att ta mig för att ringa dit under den timman de har öppet för egenanmälan. Jag har svårt för telefonsamtal överlag och det blir inte lättare i det här skicket. Jag har ingen jag kan be ringa åt mig.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det får räcka såhär just nu, orkar inte skriva. Sammanfattning: otroligt ensam och miserabel, går runt och vill dö, vet att jag behöver psykiatrisk vård men inte ens det klarar jag av att ordna. Hejdå Dagbok!

 

[Andromedae]

Jag är övertygad om att det finns någon här på Buke som kan hjälpa dig att ringa, om du vill det.

 

[Valptass]

Jag är övertygad om att det finns någon här på Buke som kan hjälpa dig att ringa, om du vill det.

Hej, tack för svar. Det är möjligt att det gör det men det känns ändå orimligt på nåt sätt att förlita sig på andras hjälp, jag vet inte... Sen är det ju helt klart mycket smidigare om jag ringer själv istället för att nån stackare ska behöva agera mellanhand. Önskar att jag kunde ta kontakt via mail eller liknande men för nya patienter vill de att man ringer. De har telefontid en timme om dagen och det är så svårt att pricka in det så att jag är i stånd att ringa just då... Jag vet inte vad jag ska göra riktigt, känner mig så larvig och dålig bara. Grämer mig inför nyår för jag vet att det kommer bli sjukt jobbigt och jag har ingen plan för hur jag ska hantera det, kommer vara så fruktansvärt ensam.

Förlåt, det blev lite mer fortsatt gnäll snarare än ett svar till dig.