”Låt alla få dö utan svåra plågor”

[vallhund]

"Alldeles för många människor lever sin sista tid under vad som måste beskrivas som tortyr. Detta trots att behandlingsmetoder finns tillgängliga för att dämpa lidande och låta människor dö lättare och mer fridfullt, skriver författaren Claes Britton."
http://www.svd.se/lat-alla-fa-do-utan-svara-plagor/om/debatt

Mer om läkarassisterad, frivillig dödshjälp:
http://www.svd.se/oppet-brev-varfor-inte-utreda-frivillig-dodshjalp/om/debatt
http://www.svd.se/lakaren-ska-alltid-lindra-aldrig-doda/om/debatt
http://www.svd.se/lakarforbundet-satsa-pa-vard-inte-dodshjalp/om/debatt

Är det frågor ni tänkt på, tagit ställning för / emot?

 

[hier]

Jag är för dödshjälp. Jag har sett plågorna min mormor hade sin sista tid i livet med KOL och det var fruktansvärt. Hon fick god palliativ vård men det räcker bara så långt.

Om jag själv får något liknande tillstånd kommer jag tacka för mig på egen hand, om inte dödshjälp har blivit infört.

 

[Roheryn]

Eftersom båda mina föräldrar gått bort, i leukemi respektive spridd prostatacancer, så har jag självklart tänkt på frågorna. Och, eftersom jag varit djurägare i stort sett hela mitt liv, även dragit paralleller till hur vi hanterar våra djurs sista tid i livet.

Mamma, som hade leukemi, hade inte plågor i form av smärta, utan det var en lunginflammation som behandlingen inte "bet" på som till slut tog hennes liv. Så hon mer "tynade bort" än dog i plågor. Vi satt hos henne de sista dygnen, och de allra sista timmarna/minuterna så började hon få kramper och - tror jag - svårt att andas. Då fick hon kramplösande och morfin tills kramperna upphörde. Förmodligen var det en överdos morfin som till slut fick henne att somna in (enligt de sköterskor som tog hand om henne). Och jag är EVIGT tacksam för detta - att de såg till mammas välbefinnande snarare än till att till varje pris hålla henne vid liv. Om detta är förenligt med gällande lagstiftning är jag inte helt säker på, men jag önskar definitivt att själv få bli hanterad på samma sätt om jag skulle hamna i samma situation i slutet av mitt liv.

Pappa var ju mer av den "klassiska cancerpatienten" som faktiskt HADE en hel del smärtor åtminstone sista 1½ året av sitt liv. Jag tycker att det hanterades halvbra av sjukvården, har dock förstått att smärtlindring inte är det allra lättaste, så jag tror verkligen att de gjorde det bästa de kunde. Kanske är det orealistiskt att vara smärtfri i de sista stadierna av cancer? Kanske måste man "nöja sig" med att det inte är alltför plågsamt? Nu andades inte pappa ett pip om att han skulle vilja dö i förtid - och jag tror inte att han ville det heller, det var liksom inte "han" - men det berodde kanske också på att han inte hade SÅ svåra plågor?

Med mina djur har jag förstås sett till att de fått avsluta sina liv INNAN de plågas svårt. Något annat hade ju faktiskt varit djurplågeri och straffbart. Och självklart kan jag fundera över varför det är straffbart att låta djur lida i slutet av sina liv, men helt ok att utsätta människor för det...?

 

[TinyWiny]

Jag är tveksam till ren dödshjälp. Däremot ser jag det som något helt självklart att inte gång på gång sätta in livsuppehållande åtgärder hos en gammal människa där inget hopp finns och där behandlingen enbart förlänger hens lidande. Tillräcklig smärtlindring är också helt självklar för mig och det är något som vården är tragiskt dålig på. Att snåla med morfin till en människa som lider alla helveteskval är helt vansinnigt och helt oförståeligt för mig. Att inte sätta in livsuppehållande åtgärder och att ge tillräcklig smärtlindring kan visserligen skynda på döden men jag ser inte det som något som är fel. Människor har precis som djur rätt att få dö fridfullt.

 

[Boj]

Nu vet jag att smärtlindring inte alltid räcker, trots att det finns sådana som är otroligt starka och som endast används vid livets slutskede. Har ju sett på nära håll, när patienter fått högsta tänkbara smärtlindring som är möjlig utan att ta livet av patienten så har detta ändå inte räckt till. De har vridit sig av smärta, rivit ut sonder och kanyler även att de inte varit vakna.
Visst kan frågan diskuteras, men samtidigt har läkare svurit en ed att hjälpa människor, inte ta kål på dom. Och jag tror att många läkare därför inte ser dödshjälp som ett bra alternativ, medan kanske andra med en annan erfarenhet ser det på annat sätt.

I slutändan är det ju ändå någon som måste hjälpa dessa människor vidare i så fall, var drar man gränsen? Vem ska få ta beslutet om det osv.

 

[starcraft]

Jag är för dödshjälp. Djuren tar man bort när de lider och inget botemedel finns, men människor ska i vissa fall få en lång och smärtsam död. Känns inte riktigt humant. Självklart finns det vissa problem som att se till att det inte missbrukas och jag gillar egentligen inte tanken att "leka Gud", men att plågas på det viset som vissa gör en ganska lång stund i slutet känns inte värdigt.

 

[purity_666]

Jag är för aktiv dödshjälp. Det går ju att ordna så att patienten själv trycker på knappen så att säga, då behöver inte läkaren just ge den dödliga dosen. Läste om en kvinna som hade en sista fest några dagar innan hon skulle få somna in. Det verkade så fint.

Sen tycker jag att det är något man får ta ställning till när man fortfarande är såpass klar så man kan ta det beslutet. Så som man kan avsäga sig livsuppehållande åtgärder (i alla fall utomlands, vet inte om man kan det här) Angående vem som ska få det så tycker jag alla som har en obotlig, dödlig, sjukdom ska få den valmöjligheten. Man ska inte behöva vrida sig i plågor för att få en väg ut.

 

[landsbygdsbo]

Det är så lätt att säga , jag är för. Men vem ska ta beslutet och framförallt, vem ska utföra det? Det är enkelt när personen i fråga själv har mental och fysisk kapacitet kvar, men om så inte är fallet?

 

[lil-sis]

När farmor dog fick hon smärtstillande och ångestdämpande vid minsta tecken på smärta eller oro. Det räckte med en ny antydan till rynka i pannan så fick hon en spruta. Utan att vi behövde säga till.

Jag tyckte det var exemplariskt skött och man pratade aldrig om livsuppehållande åtgärder efter hennes hjärtinfarkt.

Jag önskar att alla fick den omsorgen på slutet.

 

[Kilauea]

När pappa gick bort var det nog värre för oss än för honom, men han fick också världens bästa omvårdnad av sköterskorna på hospice. Det var kramplösande dropp på den vanliga tiden, fastän de visste att det var dags. Det var smärtstillande - sa vi till om extra kom de på en gång. Han fick även slemlösande fastän de sa att det inte alltid fungerade (på honom fungerade det).

Däremot har mamma och jag diskuterat det flera gånger, om dödshjälp. Vi är nog bägge för, men det måste ju utföras på rätt sätt så att säga.

 

[CillaW]

Vi svär faktiskt ingen ed men det är få läkare som skulle kunna utföra en aktiv dödshjälp.
Smärta och ångest går att lindra. Det går också att få sova sig igenom slutet. Man brukar väcka en patient som sover i slutfasen en gång per dygn och fråga om hen vill fortsätta sova.
Min mamma fick en långsam infusion ("dropp") med narkosmedel under sitt sista dygn. Det gav henne det lugna och fridfulla slut hon ville ha. Hon var rädd för att behöva uppleva kvävningen hon visste att hon skulle dö av. Vi lovade att jag eller min bror skulle vara hos henne hela tiden så hon somnade lugnt.

 

[Lager]

Jag är mycket tveksam till aktiv dödshjälp. Vem ska bedöma, och vem ska utföra?

Här i tråden pratar ni om åldrande personer precis i livets sista slutskede - är det dessa som ska få dödshjälp eller ska det inbegripa alla som inte anser sig leva värdigt? Jag tänker direkt att många människor med grövre funktionsnedsättningar snabbt kan kategoriseras in där beroende på vem som bedömer om vad som är livsvärdigt... I Belgien kan barn få aktiv dödshjälp om föräldrarna skriver på.

Nej. Jag kan förstå passiv dödshjälp i betydelsen att inte gå in med livsuppehållande åtgärder, eller som @CillaW mfl nämner, höga doser smärtstillande och lugnande mediciner. Men en person som kan leva i många år, som kanske kan räddas, som kanske behöver assistans och mycket stöd - men som med det stödet kan leva ett socialt och mestadels aktivt liv...?

Det känns (ganska grovt) som ett sätt att bli av med oönskade individer. Är vi bara precis inne på svårt sjuka åldringar som lider sina sista timmar? Eller är vi inne på alla människor som stora behov av stöd och medicinering?

 

[kryddelydd]

Nu vet jag att smärtlindring inte alltid räcker, trots att det finns sådana som är otroligt starka och som endast används vid livets slutskede. Har ju sett på nära håll, när patienter fått högsta tänkbara smärtlindring som är möjlig utan att ta livet av patienten så har detta ändå inte räckt till. De har vridit sig av smärta, rivit ut sonder och kanyler även att de inte varit vakna.
Visst kan frågan diskuteras, men samtidigt har läkare svurit en ed att hjälpa människor, inte ta kål på dom. Och jag tror att många läkare därför inte ser dödshjälp som ett bra alternativ, medan kanske andra med en annan erfarenhet ser det på annat sätt.

I slutändan är det ju ändå någon som måste hjälpa dessa människor vidare i så fall, var drar man gränsen? Vem ska få ta beslutet om det osv.

Sakfel.
Det svärs ingen ed.

Men jo, det är ibland svårt att lindra smärtor. Jag har dock inte sett någon där sedering inte hjälpt (och jag har jobbat som överläkare inom palliativ cancervård under några års tid), sådana som du beskriver som vrider sig av smärta trots sedering. Då var de antagligen inte ordentligt sederade (sövda). Med propofol (ett narkosmedel för sövning) lyckades vi även med dem som hade det svårast. Med Dormicum (ett annat narkosmedel för kortare sövning) klarade man också de flesta.

Nej, jag skulle inte vilja ta livet av någon annan människa.

Det är en helt annan fråga att avstå från att sätta in mer eller mindre meningslös livsförlängande behandling. Det är inte att betrakta som dödshjälp i mina ögon utan handlar om att låta bli att vara klåfingrig.

 

[Kilauea]

Jag är mycket tveksam till aktiv dödshjälp. Vem ska bedöma, och vem ska utföra?

Här i tråden pratar ni om åldrande personer precis i livets sista slutskede - är det dessa som ska få dödshjälp eller ska det inbegripa alla som inte anser sig leva värdigt? Jag tänker direkt att många människor med grövre funktionsnedsättningar snabbt kan kategoriseras in där beroende på vem som bedömer om vad som är livsvärdigt... I Belgien kan barn få aktiv dödshjälp om föräldrarna skriver på.

Nej. Jag kan förstå passiv dödshjälp i betydelsen att inte gå in med livsuppehållande åtgärder, eller som @CillaW mfl nämner, höga doser smärtstillande och lugnande mediciner. Men en person som kan leva i många år, som kanske kan räddas, som kanske behöver assistans och mycket stöd - men som med det stödet kan leva ett socialt och mestadels aktivt liv...?

Det känns (ganska grovt) som ett sätt att bli av med oönskade individer. Är vi bara precis inne på svårt sjuka åldringar som lider sina sista timmar? Eller är vi inne på alla människor som stora behov av stöd och medicinering?

Jag tänker inte naturligt åldrande, utan tex obotligt sjuka.

 

[EmmaBovary]

Jag är för aktiv dödshjälp, men det skulle såklart vara svårt att reglera på bästa sätt. Det jag är för är att det skulle vara ett alternativ för en obotlig diagnos, exempelvis ALS och svår cancer. Det största problemet i mina ögon är att patienten kanske väljer alternativet för att inte belasta sin omgivning.

Såg förresten en dokumentär om dödshjälp i Belgien, de är väl det enda landet som ibland beviljar det för psykiskt sjuka patienter. Man fick följa en 24 år gammal tjej i sin kamp om att få sin ansökan beviljad, och de två veckorna som återstod innan proceduren skulle utföras där hon sa farväl till vänner och familj. Man fick även se samtalen med de tre läkarna som bedömde om hon skulle få dödshjälp eller ej, och det var noga med att påpeka att hon kunde säga nej till sista stunden, när hon hade nålen i sig. Slutligen sa tjejen att hon inte kunde genomgå det hela, eftersom att hon blev osäker på om det lugn hon känt under de två veckorna bara var pga. vetskapen om den stundande döden, eller något annat.

 

[EmmaBovary]

Edit, jag vet inte varför jag skrev "aktiv" jag är för dödshjälp helt enkelt.

 

[Lipperta]

Det är så lätt att säga , jag är för. Men vem ska ta beslutet och framförallt, vem ska utföra det? Det är enkelt när personen i fråga själv har mental och fysisk kapacitet kvar, men om så inte är fallet?

Det kanske är något som kommer skrivas in i patiens jornaler. X vill ha dödshjälp när plågan blir för mycket, och då kanske man skriver i ett namn på en släkting som betsämmer när plågan är för mycket.

 

[mysboll]

Jag är för. Önskar ingen det slut som min mormor fick dvs att år efter år vara sängliggandes med fruktansvärda smärtor för att till slut tyna bort. Det är min mardröm att hamna där! Finns även så många gamla som fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk som känner att de levt klart. Varför måste de gå och vänta på att bli så dåliga så de till slut får somna in?

 

[EmmaBovary]

Det kanske är något som kommer skrivas in i patiens jornaler. X vill ha dödshjälp när plågan blir för mycket, och då kanske man skriver i ett namn på en släkting som betsämmer när plågan är för mycket.

En läkare behöver vara med och bedöma när smärta anses för svår också, bara en släkting kan leda till något skevt.

 

[Boj]

Sakfel.
Det svärs ingen ed.

Men jo, det är ibland svårt att lindra smärtor. Jag har dock inte sett någon där sedering inte hjälpt (och jag har jobbat som överläkare inom palliativ cancervård under några års tid), sådana som du beskriver som vrider sig av smärta trots sedering. Då var de antagligen inte ordentligt sederade (sövda). Med propofol (ett narkosmedel för sövning) lyckades vi även med dem som hade det svårast. Med Dormicum (ett annat narkosmedel för kortare sövning) klarade man också de flesta.

Nej, jag skulle inte vilja ta livet av någon annan människa.

Det är en helt annan fråga att avstå från att sätta in mer eller mindre meningslös livsförlängande behandling. Det är inte att betrakta som dödshjälp i mina ögon utan handlar om att låta bli att vara klåfingrig.

En mycket nära vän sederades, trots det rev hxn ut sonder, det var svårt att se. Men samtigt väldigt svårt att tänka sig att någon gav ett medel som gjorde slut på allt. Och här har vi problemet, eftersom personen är borta i den bemärkelsen vem ska besluta om avslutande åtgärd. För det anser jag nog att personen själv ska göra, ska man avsluta sedering för att låta personen i ta beslutet? Är det verkligen ok?