Alexandra_W
Trådstartare
Följande fanns länkat till via expressen: http://www.kvp.se/nyheter/1.1542939/attaarig-flicka-svart-hundbiten
I sammandrag 8-årig flicka svårt hundbiten rakt i ansiktet. Hund satt fastbunden vid en bänk, ägaren 'hade gått iväg en bit'. Flickan gick fram och skulle 'pussa hunden', hunden högg.
Tragiskt för alla inblandade, men tyvärr tycker jag man ser sådana där 'notiser' alltför ofta. Både i nyhetsmedia, och på diverse (hund)forum när frågeställningar dyker upp i stil med 'hunden bet dotterns kompis, vad göra?' och sen visar det sig att kompisen skulle krama hunden eller liknande.
Och är det bara så att det oftare hamnar i medierna nu, eller är det vanligare nu än förr?
Jag är uppvuxen med barnglada, kram- & pussvänliga hundar men var från späd ålder inte bara inpräntad att låta familjens hund vara ifred i specifika lägen, och ffa att 'alla hundar är inte som våra, du får INTE gå fram och försöka klappa/krama/etc en främmande hund utan lov'.
Nuär ju det lätt för en hundägande, hundvan förälder att säga/veta, men mina icke hundvana/hundägande kompisar var lika ipräntade att alltid fråga om lov, för 'hunden kan bitas'.
Lär inte föräldrar sina barn sådant längre? Lyssnar inte barnen? Är dagens hundar sämre på bithämning? Eller hamnar det bara mer i medierna?
Just en sådan situation i artikeln är jag RÄDD för ska hända när en unge stolpar fram och ska 'hälsa' på min ena. Nu har jag lyckats avstyra det, och hunden - som inte är säker på barn - varnar först vilket brukar få barnen att backa av, men teoretiskt, så den dag en unge stolpar fram och jag inte hinner reagera så skulle det med en massa faktorer som går snett, kunna vara min U som högg ett barn i ansiktet. Och det är bland de värsta scenarion jag kan tänka mig.
För tio år sen ungefär hade jag en stor och en liten hund. Ungar brukade försöka kasta sig över den lilla. Utan att fråga, för att hälsa/klappa. Hon var ju liten, luddig och sockersöt. Hon var genuint snäll med, men tyckte inte om barn alls, hon skulle aldrig bita eller ens morra, utan försökte fly därifrån, få matte att rädda henne etc. Tillslut fick jag sprida ut ett osant rykte om att hon bets för att få kvarterets ungar att lämna henne ifred. Den STORA hunden däremot (som älskade barn) var det inte en unge som gick fram till utan att fråga. Där frågades det mycket fint både om hunden var snäll, och om de fick klappa.
Och då var det ändå en greyhound den stora, med betydligt 'snällare' utseende än en riesen eller hur man ska säga. Men ungar kan stolpa fram för att klappa utan att fråga, och utan att deras mamma/pappa ens reagerar eller gör ngt. Värst är det hos t ex veterinären, med hundvana telingar.
Viss del kanske är att jag idag har radar för klappgalna barn, men nog har det ökat?
I sammandrag 8-årig flicka svårt hundbiten rakt i ansiktet. Hund satt fastbunden vid en bänk, ägaren 'hade gått iväg en bit'. Flickan gick fram och skulle 'pussa hunden', hunden högg.
Tragiskt för alla inblandade, men tyvärr tycker jag man ser sådana där 'notiser' alltför ofta. Både i nyhetsmedia, och på diverse (hund)forum när frågeställningar dyker upp i stil med 'hunden bet dotterns kompis, vad göra?' och sen visar det sig att kompisen skulle krama hunden eller liknande.
Och är det bara så att det oftare hamnar i medierna nu, eller är det vanligare nu än förr?
Jag är uppvuxen med barnglada, kram- & pussvänliga hundar men var från späd ålder inte bara inpräntad att låta familjens hund vara ifred i specifika lägen, och ffa att 'alla hundar är inte som våra, du får INTE gå fram och försöka klappa/krama/etc en främmande hund utan lov'.
Nuär ju det lätt för en hundägande, hundvan förälder att säga/veta, men mina icke hundvana/hundägande kompisar var lika ipräntade att alltid fråga om lov, för 'hunden kan bitas'.
Lär inte föräldrar sina barn sådant längre? Lyssnar inte barnen? Är dagens hundar sämre på bithämning? Eller hamnar det bara mer i medierna?
Just en sådan situation i artikeln är jag RÄDD för ska hända när en unge stolpar fram och ska 'hälsa' på min ena. Nu har jag lyckats avstyra det, och hunden - som inte är säker på barn - varnar först vilket brukar få barnen att backa av, men teoretiskt, så den dag en unge stolpar fram och jag inte hinner reagera så skulle det med en massa faktorer som går snett, kunna vara min U som högg ett barn i ansiktet. Och det är bland de värsta scenarion jag kan tänka mig.
För tio år sen ungefär hade jag en stor och en liten hund. Ungar brukade försöka kasta sig över den lilla. Utan att fråga, för att hälsa/klappa. Hon var ju liten, luddig och sockersöt. Hon var genuint snäll med, men tyckte inte om barn alls, hon skulle aldrig bita eller ens morra, utan försökte fly därifrån, få matte att rädda henne etc. Tillslut fick jag sprida ut ett osant rykte om att hon bets för att få kvarterets ungar att lämna henne ifred. Den STORA hunden däremot (som älskade barn) var det inte en unge som gick fram till utan att fråga. Där frågades det mycket fint både om hunden var snäll, och om de fick klappa.
Och då var det ändå en greyhound den stora, med betydligt 'snällare' utseende än en riesen eller hur man ska säga. Men ungar kan stolpa fram för att klappa utan att fråga, och utan att deras mamma/pappa ens reagerar eller gör ngt. Värst är det hos t ex veterinären, med hundvana telingar.
Viss del kanske är att jag idag har radar för klappgalna barn, men nog har det ökat?