- Svar: 3
- Visningar: 1 991
Om jag vill slippa betala för parkering när jag åker till jobbet så kan jag ställa mig på en gratis infartsparkering som ligger ca 15 minuters gångväg från mitt jobb.
Det är en rätt stor parkering och det är fler som ställer sig där och promenerar in till stadens mer centrala delar.
På den gångvägen så blir jag väldigt ofta omkörd…
Jag läste nånstans att den moderna stressade människan i vårt samhälle till och med har ökat gångtakten nuförtiden och går mycket snabbare än man gjorde förr (hur man nu kan mäta det?).
Egentligen spelar det mig ingen roll om det är sant eller ej – det känns inte helt omöjligt och är oavsett sanningshalt en rätt intressant aspekt att filosofera över.
Överallt i samhället vävs det omärkligt in att vi ska vara bättre, snabbare, effektivare och mer stressade. Och kanske går vi nu alltså även mycket snabbare än förr.
Jag har blivit alldeles motvalls över all hets överallt i samhället, så en av mina personliga protestaktioner är att börja försöka gå långsamt istället.
För varje person som kör om mig på gångbanan så känner jag en liten triumf inombords över att jag minsann inte ställer upp på hetsen längre. Jag går lugnt och långsamt och försöker njuta av vägen.
Men jag har behövt jobba rätt länge på att klara av det. För en hel del år sedan så var jag hos en akupunktör som berättade att hon njöt av långsamhet. Hon njöt så mycket av långsamhet att hon även tyckte om att köra bil långsamt, och skulle hon åka långt så hittade hon gärna nåt långsamt ekipage på motorvägen – långtradare eller husvagnsekipage – som hon la sig bakom, bara för att få njuta av att köra långsamt. När hon berättade det så var det bland det sjukaste och mest provocerande jag hört på länge, och jag blev på riktigt upprörd över hur man överhuvudtaget kunde tänka så. Jag var en gång i tiden en väldigt speedad människa som älskade fart och kickar, min högerfot var av bly när jag körde bil och ingenting gick nånsin tillräckligt fort utan jag jagade hela tiden efter mer och mer fart överallt i alla delar av livet. Långsamhet var enormt provocerande, och jag fick tex aggressionspåslag en gång när mina vänner lurade på mig att prova på qigong, då jag såg rött av ”alla jävla långsamma rörelser!”…
(Vaddå överstressad…)
Jag var helt övertygad om att det var min personlighet – att jag bara VAR sån.
Ack så lurad jag var.
Nu när jag (efter rätt mycket jobb och motstånd) har lyckats sakta ner mig själv har jag insett att det nog faktiskt inte alls handlade om min personlighet.
Jag hade som duktig flicka uppfostrats av samhället till att jag aldrig var snabb nog, bra nog, effektiv nog, utan jagade bara hela tiden mer och mer perfektion, mer och mer fart och fler och fler kickar. Det hade vävts in så effektivt i mig att jag hade integrerat det som en del av min personlighet att jaga snabbhetskickar och njuta av det.
Det är klart att det är svårt att tända av från det!
Jag har inte riktigt lyckats komma så långt att jag klarar av att ligga i 80 på motorvägen
, men jag har åtminstone börjat gå långsamt. Och ibland ligger jag faktiskt under hastighetsgränsen, eller tar gamla vägen istället för motorvägen. Och jag försöker hela tiden leta efter och bli medveten om fler ställen i livet där jag har svalt betet, köpt lögnen och dansar efter otillräcklighetspipan. Jag vill inte hetsa längre. Jag skulle istället vilja upptäcka hur livet skulle kunna vara om vi istället lever som långsamma och fullt tillräckliga som vi är!
Det är en rätt stor parkering och det är fler som ställer sig där och promenerar in till stadens mer centrala delar.
På den gångvägen så blir jag väldigt ofta omkörd…
Jag läste nånstans att den moderna stressade människan i vårt samhälle till och med har ökat gångtakten nuförtiden och går mycket snabbare än man gjorde förr (hur man nu kan mäta det?).
Egentligen spelar det mig ingen roll om det är sant eller ej – det känns inte helt omöjligt och är oavsett sanningshalt en rätt intressant aspekt att filosofera över.
Överallt i samhället vävs det omärkligt in att vi ska vara bättre, snabbare, effektivare och mer stressade. Och kanske går vi nu alltså även mycket snabbare än förr.
Jag har blivit alldeles motvalls över all hets överallt i samhället, så en av mina personliga protestaktioner är att börja försöka gå långsamt istället.
För varje person som kör om mig på gångbanan så känner jag en liten triumf inombords över att jag minsann inte ställer upp på hetsen längre. Jag går lugnt och långsamt och försöker njuta av vägen.
Men jag har behövt jobba rätt länge på att klara av det. För en hel del år sedan så var jag hos en akupunktör som berättade att hon njöt av långsamhet. Hon njöt så mycket av långsamhet att hon även tyckte om att köra bil långsamt, och skulle hon åka långt så hittade hon gärna nåt långsamt ekipage på motorvägen – långtradare eller husvagnsekipage – som hon la sig bakom, bara för att få njuta av att köra långsamt. När hon berättade det så var det bland det sjukaste och mest provocerande jag hört på länge, och jag blev på riktigt upprörd över hur man överhuvudtaget kunde tänka så. Jag var en gång i tiden en väldigt speedad människa som älskade fart och kickar, min högerfot var av bly när jag körde bil och ingenting gick nånsin tillräckligt fort utan jag jagade hela tiden efter mer och mer fart överallt i alla delar av livet. Långsamhet var enormt provocerande, och jag fick tex aggressionspåslag en gång när mina vänner lurade på mig att prova på qigong, då jag såg rött av ”alla jävla långsamma rörelser!”…
(Vaddå överstressad…)
Jag var helt övertygad om att det var min personlighet – att jag bara VAR sån.
Ack så lurad jag var.
Nu när jag (efter rätt mycket jobb och motstånd) har lyckats sakta ner mig själv har jag insett att det nog faktiskt inte alls handlade om min personlighet.
Jag hade som duktig flicka uppfostrats av samhället till att jag aldrig var snabb nog, bra nog, effektiv nog, utan jagade bara hela tiden mer och mer perfektion, mer och mer fart och fler och fler kickar. Det hade vävts in så effektivt i mig att jag hade integrerat det som en del av min personlighet att jaga snabbhetskickar och njuta av det.
Det är klart att det är svårt att tända av från det!
Jag har inte riktigt lyckats komma så långt att jag klarar av att ligga i 80 på motorvägen
, men jag har åtminstone börjat gå långsamt. Och ibland ligger jag faktiskt under hastighetsgränsen, eller tar gamla vägen istället för motorvägen. Och jag försöker hela tiden leta efter och bli medveten om fler ställen i livet där jag har svalt betet, köpt lögnen och dansar efter otillräcklighetspipan. Jag vill inte hetsa längre. Jag skulle istället vilja upptäcka hur livet skulle kunna vara om vi istället lever som långsamma och fullt tillräckliga som vi är!
