Kvalitét eller kvantitet?

[Ferrari]

En fråga om barn, delat umgänge och jobb.

Jag har två helt fantastiska små på 3 resp 6 år. Jag separerade från deras pappa i mars 2015, och vi hade varannan vecka ända tills vi började försöka igen i juli. Att ha varannan vecka fungerade över förväntan, men då bodde jag också hos mina föräldrar som kunde hjälpa mig med lämning/hämtning/passning.

Jag jobbar nämligen ett jobb med obekväma arbetstider, jag tjänar BRA med tanke på min utbildning och jag i genomsnitt 30 timmar per vecka, vilket kan fördela sig på 45 timmar en vecka och 15 den andra. Ja, ni förstår. Det är både nätter, kvällar, tidiga morgnar och helger.

Jag har alltid haft min barnhelg min lediga helg, däremot har det ständigt varit ett pussel veckodagarna även om jag jobbar ihjäl mig veckan jag inte har barnen (vilket blir ca 45 timmar min "lediga" vecka), för att mina föräldrar inte ska behöva hjälpa till så mycket.

Men, nu så är det dags för mig att stå på egna ben med mina två barn, och jag funderar på upplägget. Jag får motstridiga tankar om det, det ska antingen vara varannan vecka eller att jag har dem heltid. Att jag ens funderar i andra banor är helt befängt. Men är det verkligen det? OM jag ska klara av att ha barnen 7 dagar i rad, utan att få någon hjälp från utomstående, så måste jag byta jobb. Jag vill ju inte behöva förlita mig på att andra ska hjälpa mig, målet är för min del att jag VILL bli självständig. Självklart så ber jag om hjälp vid behov.

Så visst, jag kan byta jobb, till dagtid. Vilket skulle innebära 40 timmar i veckan, normala arbetstimmar, med ungefär samma lön som jag har nu. Restiden till förskolan (som ligger vid deras pappas bostad) är ca 30 minuter enkel väg kollektiv-trafiken. Så jobbar jag tidigt pass när jag har barnen så måste jag ändå åka hemifrån vid 5.20-5.30 på morgonen för att hinna till förskolan. Och då blir det tajt med tid... Lyckas jag få enbart dagpass under veckan så blir dagen på förskolan allt mellan 9 och 11 timmar lång.

Alternativet, som jag just nu funderar på. Är om inte kvalitét är bättre? Om jag tex skulle ha dem 5 dagar i rad istället för 7? Och då i så gott som 90% av alla mina barndagar vara helt ledig från jobb? Det är det min rubrik syftar på, kvalitét - eller kvantitet? Vad är egentligen bäst, för barnen? För mig? Att jag har 9 dagar där jag kan fördela mina arbetstimmar så gott jag kan, för att sen kunna njuta av barnen och att slippa vara beroende av någon annan? Eller att ha barnen 7 dagar i veckan, försöka jobba så långa pass jag kan den veckan jag inte har dem - men ändå behöva vara beroende av att någon hjälper mig 1-2 gånger veckan jag inte har dem? Barnen har vuxit upp i sin pappas lägenhet så där känner de sig trygga, och de har en jättebra pappa, så jag tvivlar inte på att de har jättekul när de inte är med mig.

Förlåt för rörig text, jag känner mig själv rätt ordentligt förvirrad i nuläget. Jag behöver komma underfund med vad jag ska göra, och avtalet är inte omöjligt att ändra längre fram heller. För pappan är lika intresserad som jag av att få en hållbar lösning.

Edit: och får jag ett normalt jobb, dagtid, så innebär det en tid på förskolan på runt 9 timmar om dagen, och dessutom barn som behöver lägga sig tidigt för att orka förskolan dagen efteråt. Så mängden timmar tillsammans blir FÄRRE trots att det är 7 dagar i sträck.

 

[Fille]

En fråga om barn, delat umgänge och jobb.

Jag har två helt fantastiska små på 3 resp 6 år. Jag separerade från deras pappa i mars 2015, och vi hade varannan vecka ända tills vi började försöka igen i juli. Att ha varannan vecka fungerade över förväntan, men då bodde jag också hos mina föräldrar som kunde hjälpa mig med lämning/hämtning/passning.

Jag jobbar nämligen ett jobb med obekväma arbetstider, jag tjänar BRA med tanke på min utbildning och jag i genomsnitt 30 timmar per vecka, vilket kan fördela sig på 45 timmar en vecka och 15 den andra. Ja, ni förstår. Det är både nätter, kvällar, tidiga morgnar och helger.

Jag har alltid haft min barnhelg min lediga helg, däremot har det ständigt varit ett pussel veckodagarna även om jag jobbar ihjäl mig veckan jag inte har barnen (vilket blir ca 45 timmar min "lediga" vecka), för att mina föräldrar inte ska behöva hjälpa till så mycket.

Men, nu så är det dags för mig att stå på egna ben med mina två barn, och jag funderar på upplägget. Jag får motstridiga tankar om det, det ska antingen vara varannan vecka eller att jag har dem heltid. Att jag ens funderar i andra banor är helt befängt. Men är det verkligen det? OM jag ska klara av att ha barnen 7 dagar i rad, utan att få någon hjälp från utomstående, så måste jag byta jobb. Jag vill ju inte behöva förlita mig på att andra ska hjälpa mig, målet är för min del att jag VILL bli självständig. Självklart så ber jag om hjälp vid behov.

Så visst, jag kan byta jobb, till dagtid. Vilket skulle innebära 40 timmar i veckan, normala arbetstimmar, med ungefär samma lön som jag har nu. Restiden till förskolan (som ligger vid deras pappas bostad) är ca 30 minuter enkel väg kollektiv-trafiken. Så jobbar jag tidigt pass när jag har barnen så måste jag ändå åka hemifrån vid 5.20-5.30 på morgonen för att hinna till förskolan. Och då blir det tajt med tid... Lyckas jag få enbart dagpass under veckan så blir dagen på förskolan allt mellan 9 och 11 timmar lång.

Alternativet, som jag just nu funderar på. Är om inte kvalitét är bättre? Om jag tex skulle ha dem 5 dagar i rad istället för 7? Och då i så gott som 90% av alla mina barndagar vara helt ledig från jobb? Det är det min rubrik syftar på, kvalitét - eller kvantitet? Vad är egentligen bäst, för barnen? För mig? Att jag har 9 dagar där jag kan fördela mina arbetstimmar så gott jag kan, för att sen kunna njuta av barnen och att slippa vara beroende av någon annan? Eller att ha barnen 7 dagar i veckan, försöka jobba så långa pass jag kan den veckan jag inte har dem - men ändå behöva vara beroende av att någon hjälper mig 1-2 gånger veckan jag inte har dem? Barnen har vuxit upp i sin pappas lägenhet så där känner de sig trygga, och de har en jättebra pappa, så jag tvivlar inte på att de har jättekul när de inte är med mig.

Förlåt för rörig text, jag känner mig själv rätt ordentligt förvirrad i nuläget. Jag behöver komma underfund med vad jag ska göra, och avtalet är inte omöjligt att ändra längre fram heller. För pappan är lika intresserad som jag av att få en hållbar lösning.

Edit: och får jag ett normalt jobb, dagtid, så innebär det en tid på förskolan på runt 9 timmar om dagen, och dessutom barn som behöver lägga sig tidigt för att orka förskolan dagen efteråt. Så mängden timmar tillsammans blir FÄRRE trots att det är 7 dagar i sträck.

Jag har inga egna barn, men jag tror på kvalite framför kvantite om pappan är "medgörlig" och förstående!

 

[Mabuse]

En fråga om barn, delat umgänge och jobb.

Jag har två helt fantastiska små på 3 resp 6 år. Jag separerade från deras pappa i mars 2015, och vi hade varannan vecka ända tills vi började försöka igen i juli. Att ha varannan vecka fungerade över förväntan, men då bodde jag också hos mina föräldrar som kunde hjälpa mig med lämning/hämtning/passning.

Jag jobbar nämligen ett jobb med obekväma arbetstider, jag tjänar BRA med tanke på min utbildning och jag i genomsnitt 30 timmar per vecka, vilket kan fördela sig på 45 timmar en vecka och 15 den andra. Ja, ni förstår. Det är både nätter, kvällar, tidiga morgnar och helger.

Jag har alltid haft min barnhelg min lediga helg, däremot har det ständigt varit ett pussel veckodagarna även om jag jobbar ihjäl mig veckan jag inte har barnen (vilket blir ca 45 timmar min "lediga" vecka), för att mina föräldrar inte ska behöva hjälpa till så mycket.

Men, nu så är det dags för mig att stå på egna ben med mina två barn, och jag funderar på upplägget. Jag får motstridiga tankar om det, det ska antingen vara varannan vecka eller att jag har dem heltid. Att jag ens funderar i andra banor är helt befängt. Men är det verkligen det? OM jag ska klara av att ha barnen 7 dagar i rad, utan att få någon hjälp från utomstående, så måste jag byta jobb. Jag vill ju inte behöva förlita mig på att andra ska hjälpa mig, målet är för min del att jag VILL bli självständig. Självklart så ber jag om hjälp vid behov.

Så visst, jag kan byta jobb, till dagtid. Vilket skulle innebära 40 timmar i veckan, normala arbetstimmar, med ungefär samma lön som jag har nu. Restiden till förskolan (som ligger vid deras pappas bostad) är ca 30 minuter enkel väg kollektiv-trafiken. Så jobbar jag tidigt pass när jag har barnen så måste jag ändå åka hemifrån vid 5.20-5.30 på morgonen för att hinna till förskolan. Och då blir det tajt med tid... Lyckas jag få enbart dagpass under veckan så blir dagen på förskolan allt mellan 9 och 11 timmar lång.

Alternativet, som jag just nu funderar på. Är om inte kvalitét är bättre? Om jag tex skulle ha dem 5 dagar i rad istället för 7? Och då i så gott som 90% av alla mina barndagar vara helt ledig från jobb? Det är det min rubrik syftar på, kvalitét - eller kvantitet? Vad är egentligen bäst, för barnen? För mig? Att jag har 9 dagar där jag kan fördela mina arbetstimmar så gott jag kan, för att sen kunna njuta av barnen och att slippa vara beroende av någon annan? Eller att ha barnen 7 dagar i veckan, försöka jobba så långa pass jag kan den veckan jag inte har dem - men ändå behöva vara beroende av att någon hjälper mig 1-2 gånger veckan jag inte har dem? Barnen har vuxit upp i sin pappas lägenhet så där känner de sig trygga, och de har en jättebra pappa, så jag tvivlar inte på att de har jättekul när de inte är med mig.

Förlåt för rörig text, jag känner mig själv rätt ordentligt förvirrad i nuläget. Jag behöver komma underfund med vad jag ska göra, och avtalet är inte omöjligt att ändra längre fram heller. För pappan är lika intresserad som jag av att få en hållbar lösning.

Edit: och får jag ett normalt jobb, dagtid, så innebär det en tid på förskolan på runt 9 timmar om dagen, och dessutom barn som behöver lägga sig tidigt för att orka förskolan dagen efteråt. Så mängden timmar tillsammans blir FÄRRE trots att det är 7 dagar i sträck.

Men vad tycker pappan då? Spontant skulle jag tycka att ur barnens synvinkel är det stora beslutet varannanveckasboende, eller bo bara hos den ena föräldern - det tror jag är en mycket större förändring i deras liv än några timmar på dagis hit och dit.

När det gäller alternativet fem dagar varannan vecka, men då vara hemma med dig istället för att gå på förskolan, så beror väl det delvis på hur de trivs på förskolan, vantrivs de såpass att det vore bra om de slapp gå dit varannan vecka? Annars låter ju dina 15-timmarsveckor som du har nu när du har barnen extremt softa, det blir ju rimligen oceaner med tid tillsammans då också?

 

[Ferrari]

Annars låter ju dina 15-timmarsveckor som du har nu när du har barnen extremt softa, det blir ju rimligen oceaner med tid tillsammans då också?

Problemet då är ju att jag är beroende av att någon kan hjälpa mig med förskolan de dagar jag jobbar.

 

[fia-lisa]

Problemet då är ju att jag är beroende av att någon kan hjälpa mig med förskolan de dagar jag jobbar.

Vi är två vuxna och vi har hjälp två dagar i veckan med dagishämtning för att få ihop våra scheman - är det en så hemsk tanke att ta hjälp av andra?

I övrigt tänker jag: vad säger den andra föräldern? Är den beredd att ta 9 dagar för att du endast ska kunna ta dina lediga 5 dagar? Oavsett vad man har för jobb är det ju oftast nog med pyssel ändå för att få ihop vardagen med hämta/lämna.

 

[Kamomilla]

Kolla upp vad en barnpassningstjänst som inkluderar hämtning/lämning 1-2 gånger varannan vecka skulle kosta.

 

[susanne]

Om du räknar timmar tillsammans istället för dagar, så behöver kanske inte kvalité stå mot kvantitet.
En utmattadmamma är inte det barnen vill ha, och det är stor risk att du blir så trött att du inte orkar vara en så bra mamma som du vill med jättelånga dagar.

 

[ameo]

Om jag inte är felinformerad så kan man ganska ofta läsa att barnen mår bättre av mer tid med föräldrarna, även om det är "dötid". (alltså, att föräldern "finns där" även om hen diskar, städar eller läser en bok medan barnen leker eller tittar på tv i ett annat rum) Det där med kvalitetstid är, såvitt jag förstått, ett begrepp som mest dövar föräldrarnas dåliga samvete över att inte hinna umgås tillräckligt med sina barn till vardags.

 

[Imogen]

Om jag inte är felinformerad så kan man ganska ofta läsa att barnen mår bättre av mer tid med föräldrarna, även om det är "dötid". (alltså, att föräldern "finns där" även om hen diskar, städar eller läser en bok medan barnen leker eller tittar på tv i ett annat rum) Det där med kvalitetstid är, såvitt jag förstått, ett begrepp som mest dövar föräldrarnas dåliga samvete över att inte hinna umgås tillräckligt med sina barn till vardags.

Exakt. Kvalitetstid är för mig ett begrepp för föräldrar, det är ju trevligare att sitta och mysa framför en film än att stressa till dagis med frukosten i halsen. Så kallar man det kvalitetstid för att döva sitt samvete. Den tid vi har är iaf kvalitetstid. Ur barnens synvinkel tror jag det är minst lika viktigt att vara där alla stressiga dagismorgonar.

Med det sagt så menar jag inte att det är så TS resonerar

Jag säger som de andra, vad säger pappan? Sen förstår jag nog inte riktigt heller varför det är så mycket värt att inte vara beroende av någon. Det är väl extremt vanligt även i familjer med två föräldrar att någon annan hämtar en gång i veckan.

Sen tänker jag lite ur barnens synvinkel på att ju äldre de blir desto mer medvetna kommer de bli att hos mamma är det inte det riktiga vardagslivet utan de får vara där när hon inte jobbar. Behöver ju inte alls bli något problem men kan nog vara bra att fundera över.

 

[Amha]

Jag har inte greppat hur långa dagar ts har och vad för möjligheter det finns i kommunen för t.ex nattis men hade jag och sambon separerat hade jag, med nuvarande jobb, inte haft en chans att ha barnen under jobbdagarna. Jag jobbar 12h-pass så även om jag hade haft nära till jobb och dagis hade det inte gått ihop. Dagis öppnar 7, jag behöver vara på jobbet 6 eller 7. Dagis stänger 18:30. Jag slutar 18 eller 19. Jag vet en kollega som gjort så att den andra föräldern har barnet när kollegan jobbar för det är i princip omöjligt annars. Man kommer ju faktiskt bara hem och sover när man jobbar såna pass så jag kan förstå ts bekymmer och tycker att man ska vara försiktig med att tycka att kvantitetstiden är bäst innan man vet vilka tider det gäller. Hade jag haft barnen själv när jag hade jobbat hade jag i absolut bästa fall kunnat natta dem på kvällen. Övrig tid hade de fått spendera med barnvakt.

 

[Ferrari]

Tack för vettiga svar från alla synpunkter.

Som fd barnskötare på förskolan så vet jag hur jobbig en full dag är. Än värre för ett barn. Även om fler och fler lämnar sina barn på förskolan jämt. Jag valde att bara jobba 75% när jag fick min yngsta. Jag ville vara en närvarande mamma och inte en sån man får umgås med två timmar på kvällen.

Jag är själv uppvuxen hemma jämt tills jag började ettan. Jag är en fullt fungerande vuxen trots det.

Pappan vill hjälpa till så att det ska kunna bli en fungerande lösning. Värt att nämna är att det där kan skifta fort och därför har jag helst minimal kontakt med honom så snart jag flyttat ut helt (måndag). Pratade med familjerätten som föreslog varannan helg pga mitt jobb och dess tider men det vägrar jag.

Jag har aldrig varit mamman som stressar iväg barnen till förskolan, jag försöker att bara jobba kväll när jag har barnen så vi ska kunna starta dagen i lugn och ro. Kvällarna är lättare att lösa med barnvakt med så.

Sen har jag ingen stor krets. Jag har mamma och pappa som reser ofta, en syster med lika jobbiga tider hon och en bror som vägrar vara barnvakt. Dessutom är det ca 2 mil enkel väg till ovanstående nämnda.

Jag är trött när jag jobbat. Jag är helspänn hela tiden och ovanpå det så kommer min sjukdom antagligen fortsätta påverka mig. Jag vill kunna vara självständig. Har inte varit det på många år.

Tack igen för era svar. Detta är ju något jag får fundera mer på. Vända på alla möjligheter.

 

[patsy02]

När jag separerade för 2,5 år sen var jag inledningsvis låst i varannan vecka, det är så man har det. Sedan läste jag massa skilsmässolitteratur och förstod att man inte alls behöver ha det så. Vi har det enligt följande; Barnen är hos pappa varje må-ti, hos mig varje on-to och sedan har vi varannan helg det vill säga att de är mamma jämn vecka on-sö och hos pappa ojämn v fr-ti, fattar du?

Det var en bra lösning dels för att det göra att vi som vuxna kan ha aktiviteter som återkommer varje vecka (jag kan t ex alltid rida må-ti), barnen är inte längre än 5 dagar hos en förälder och eftersom deras pappa inte klarar hela omvårdnadsbiten, hinner den aldrig bli katastrof.

Barnen packar aldrig för att byta förälder ( det hade nog blivit jobbigt) utan har kläder hos både mamma och pappa. Utekläder finns på skolan/har man på sig.

För oss funkar det. Andra tycker det verkar krångligt. Men det finns andra lösningar än varannan vecka. Och jag förstår att du känner att du behöver vara självständig. Jag har ingen släkt på orten, man kan be kompisar när det är kris men det känns inte ok att förlita sig på dem som en permanent lösning.

Lycka till.

 

[Mammas]

Jag vet en kollega som gjort så att den andra föräldern har barnet när kollegan jobbar för det är i princip omöjligt annars.

Pratar du om mig nu?

@Ferrari
Vi har vårt barn lika mycket, och de går efter mitt jobbschema. Jag jobbar i regel tolvtimmarspass, så ena veckan jobbar jag må-ti, fre-sön och veckan efter on-to. Vi byter kvällen innan jag börjar jobba och kvällen jag går av från jobbet. Jag är alltså alltid ledig när mitt barn är med mig, vilket gör att han får korta dagar i skolan 2-3 dagar i veckan. Det som är jobbigt med det är att jag alltid har barnet när jag är ledig, men jag tänker att iom att jag ändå tillbringar mer tid med honom än jag gjort om jag jobbat må-fre så är det ok att ha barnvakt om jag vill göra något speciellt.

Så det finns fler lösningar än det sedvanliga. Kan du prata med jobbet, finns det möjligheter att dela din tjänst så du har din vanliga den veckan du inte har barnen och en annan den veckan du har barnen? Är de villiga att se över hur du jobbar?

Lycka till!