T
Tokmaja
Nu börjar det jobbiga med att bo på landet... man ska få tag på kompisar till sonen...
Man får nästan lite dåligt samvete när han leker själv jämt i stort sett, när han väl får kompisar är han helt i extas, och kompisarna som oftast har någon annan att leka med upplever nog honom som lite jobbig...
*suck*
Han har en kusin som är lite yngre, han har heller inte många att leka med och älskar att leka med sonen, men då är han så helvild att VI inte orkar med honom ..
Hans bästa kompis(ar) (de är tvillingar och verkar vara en person ibland ) på dagis hade vi hit en gång, men det klickade inte riktigt mellan oss föräldrar, eller pappan är jättetrevlig men mamman satt bara och stirrade typ... lite blyg tror jag.:smirk: Men efter att de varit här sa de att vår son kunde få komma och leka hos dem nån gång.. men det var i november och de har ännu inte hört av sig, sonen frågar i stort sett varje dag om han inte kan få leka med dom.
Idag hade han frågat dem på dagis, hoppas att de frågar hemma då också , annars får jag väl ringa...
Men vilket dåligt samvete man har hela tiden tycker jag.
Inte hade jag kompisar så ofta varken när jag var liten eller nu, men jag tror aldrig att mina föräldrar hade dåligt samvete för det.
Är det "nu för tiden" som man har en massa krav på att barnen ska sysselsättas?
Såg på babyboom igår snabbt och då frågade de vad man kunde göra under föräldraledigheten, och det fanns tom teater för barn under ett år.. alltså seriöst.. hur stort behov har bebisar av det??? Att vi föräldrar kan ha behov när barnen är små att träffa andra när vi går hemma är ju en sak, men måste allt vara så styrt av barnen, att det måste vara "för barn" för att dels, barnen ska ha kul eller dels för att vi ska kunna gå dit med gott samvete??
Att bara ta en fika hemma hos någon och bara låta barnen leka verkar inte vara "poppis" ju längre.
Känner mig väldans negativ just nu :smirk:.
Men vart kommer alla de här kraven ifrån egentligen?
Och hur ofta får era barn leka med andra barn?
Man får nästan lite dåligt samvete när han leker själv jämt i stort sett, när han väl får kompisar är han helt i extas, och kompisarna som oftast har någon annan att leka med upplever nog honom som lite jobbig...
*suck*
Han har en kusin som är lite yngre, han har heller inte många att leka med och älskar att leka med sonen, men då är han så helvild att VI inte orkar med honom
..Hans bästa kompis(ar) (de är tvillingar och verkar vara en person ibland
) på dagis hade vi hit en gång, men det klickade inte riktigt mellan oss föräldrar, eller pappan är jättetrevlig men mamman satt bara och stirrade typ... lite blyg tror jag.:smirk: Men efter att de varit här sa de att vår son kunde få komma och leka hos dem nån gång.. men det var i november och de har ännu inte hört av sig, sonen frågar i stort sett varje dag om han inte kan få leka med dom.Idag hade han frågat dem på dagis, hoppas att de frågar hemma då också
, annars får jag väl ringa...Men vilket dåligt samvete man har hela tiden tycker jag.
Inte hade jag kompisar så ofta varken när jag var liten eller nu, men jag tror aldrig att mina föräldrar hade dåligt samvete för det.
Är det "nu för tiden" som man har en massa krav på att barnen ska sysselsättas?
Såg på babyboom igår snabbt och då frågade de vad man kunde göra under föräldraledigheten, och det fanns tom teater för barn under ett år.. alltså seriöst.. hur stort behov har bebisar av det??? Att vi föräldrar kan ha behov när barnen är små att träffa andra när vi går hemma är ju en sak, men måste allt vara så styrt av barnen, att det måste vara "för barn" för att dels, barnen ska ha kul eller dels för att vi ska kunna gå dit med gott samvete??
Att bara ta en fika hemma hos någon och bara låta barnen leka verkar inte vara "poppis" ju längre.
Känner mig väldans negativ just nu :smirk:.
Men vart kommer alla de här kraven ifrån egentligen?
Och hur ofta får era barn leka med andra barn?
