M
moccis
Rubriken hänvisar till en artikel av Unn Kroghen-Adalsteinsson i senaste numret (nr 8) av Stallmagasinet.
Artikeln går mestadels ut på att när man tränar överlinjen som i den klassiska eller akademsika ridkonsten tar den muskelgruppen överhand,vilket resulterar enligt henne att tölten och även passen försämras. Hon menar att om du tränar överlinjen för mycket blir ryggen så stark att hästen skjuter upp ryggen vilket gör att tölten blir passaktig.
Vidare menar hon att ryggen skall varken upp eller ner i tölten utan skall hållas rak och relativt stilla och att detta är orsaken till att vi själva sitter stilla i sadeln. Den felaktiga inställningen att hästen skall jobba med ryggen i tölt går ofta ut över det ökade tempot tölt just för att hästen sätter upp ryggen.
Unn betonar att för att förstå den här problematiken rätt är det viktigt att känna till hur hästen fungerar muskulärt och hur den måste röra sig i tölt för att rörelsen och träningen skall bli korrekt. När hästen töltar rätt och håller ryggen rak får du en dansande vågrörelse som går igenom hela hästen. Huvudet nickar lite grann upp och ner och den här nickrörelsen vågar sig igenom hela hästen.
På grund av det här nickandet som skall fortplanta sig genom hela kroppen så måste huvudet sitta löst på halsen .Rider vi då med stöd som vi gör på ett halvblod när den skall trava så får den minimal rörelse i hals och nacke. En häst som går i trav skall välva nedåt, men om islandshästen går på det viset i tölt så kommer den inte upp med bogen. Bogen skall nämligen upp så att hästen kan flytta frambenen upp och fram när man töltar.Börjar vi rida med stöd i handen så hindrar vi hästens nackrörelse. Nacken börjar låsa,bogarna låser,ryggen låser och så kommer grisepassen därför att hela rörelsen blir styv.
Vidare kommenterar Unn att om hästen är femgångare kan även andra problem tillstöta om ryttaren experimenterar mycket med klassisk eller akademsik ridning. Många femgångshästar har ju ett väldigt sluttande kors,långa benpipor och öppen hasvinkel vilket gör att de inte är byggda för samling.
När hästen ska börja samlas så måste den böja bakhasorna och rotera bäckenet fram. Men en femgångare med öppen hasvinkel har väldigt svårt att vinkla hasorna. På grund av den öppna vinkeln och de långa benpiporna får femgångarna långa undertramp och går därför utåt med bakbenen.
Många femgångare klarar därför inte av att trava och galoppera på volt då de inte kan vinkla hasorna tillräckligt och korta steget så att de kan komma runt.
Unn anser till sist att islandshästen inte är lämpad eller avlad till akademisk ridning och att vi skall lära oss se hästens begränsning likaväl som dess kapacitet.
Hon tycker att om ryttaren vill utbilda sig i akademisk ridning är det bättre att välja en häst som är mer lämpad för att gå i samlande rörelser med korta benpipor och stängd hasvinkel såsom t.ex lippizzaner eller lusitano.
Ja, detta var i stora drag artikelns innehåll och ibland får man en känsla av att ju mer man läser ju mer förvirrad och osäker blir man.
Själv har jag i knappt ett år ridit dressyr (vad är skillnaden på akademisk ridning och dressyr??) på min islandshäst som nu går i FORM i arbetstempo tölt efter att i alla år gått och kikat ”efter stjärnorna”. Takten är hur ren som helst. Däremot kommer inte formen i en mer ökad tölt ty då klarar ha inte av att gå rent. Släpper jag efter då så blir takten ren igen. Han är femgångare med ett väl utvecklat sluttande kors och HAR väldigt svårt att trava o galloppera på volt.
Efter att ha läst artikeln undrar jag vad ni har för funderingar och åsikter om den.
Undrar också om jag skall sluta rida för min dressyrtränare som jag anser är jätteduktig men som inte är van vid islandshästar utan har en helt annan inriktning.
Vad jag önskar med min häst är ju att han skall må bra och förbli hållbar långt upp i åldern samt naturligtvis en
häst som töltar bra eftersom jag annars hade haft en annan hästras.
Ja, vad tycker ni?
Moccis
Artikeln går mestadels ut på att när man tränar överlinjen som i den klassiska eller akademsika ridkonsten tar den muskelgruppen överhand,vilket resulterar enligt henne att tölten och även passen försämras. Hon menar att om du tränar överlinjen för mycket blir ryggen så stark att hästen skjuter upp ryggen vilket gör att tölten blir passaktig.
Vidare menar hon att ryggen skall varken upp eller ner i tölten utan skall hållas rak och relativt stilla och att detta är orsaken till att vi själva sitter stilla i sadeln. Den felaktiga inställningen att hästen skall jobba med ryggen i tölt går ofta ut över det ökade tempot tölt just för att hästen sätter upp ryggen.
Unn betonar att för att förstå den här problematiken rätt är det viktigt att känna till hur hästen fungerar muskulärt och hur den måste röra sig i tölt för att rörelsen och träningen skall bli korrekt. När hästen töltar rätt och håller ryggen rak får du en dansande vågrörelse som går igenom hela hästen. Huvudet nickar lite grann upp och ner och den här nickrörelsen vågar sig igenom hela hästen.
På grund av det här nickandet som skall fortplanta sig genom hela kroppen så måste huvudet sitta löst på halsen .Rider vi då med stöd som vi gör på ett halvblod när den skall trava så får den minimal rörelse i hals och nacke. En häst som går i trav skall välva nedåt, men om islandshästen går på det viset i tölt så kommer den inte upp med bogen. Bogen skall nämligen upp så att hästen kan flytta frambenen upp och fram när man töltar.Börjar vi rida med stöd i handen så hindrar vi hästens nackrörelse. Nacken börjar låsa,bogarna låser,ryggen låser och så kommer grisepassen därför att hela rörelsen blir styv.
Vidare kommenterar Unn att om hästen är femgångare kan även andra problem tillstöta om ryttaren experimenterar mycket med klassisk eller akademsik ridning. Många femgångshästar har ju ett väldigt sluttande kors,långa benpipor och öppen hasvinkel vilket gör att de inte är byggda för samling.
När hästen ska börja samlas så måste den böja bakhasorna och rotera bäckenet fram. Men en femgångare med öppen hasvinkel har väldigt svårt att vinkla hasorna. På grund av den öppna vinkeln och de långa benpiporna får femgångarna långa undertramp och går därför utåt med bakbenen.
Många femgångare klarar därför inte av att trava och galoppera på volt då de inte kan vinkla hasorna tillräckligt och korta steget så att de kan komma runt.
Unn anser till sist att islandshästen inte är lämpad eller avlad till akademisk ridning och att vi skall lära oss se hästens begränsning likaväl som dess kapacitet.
Hon tycker att om ryttaren vill utbilda sig i akademisk ridning är det bättre att välja en häst som är mer lämpad för att gå i samlande rörelser med korta benpipor och stängd hasvinkel såsom t.ex lippizzaner eller lusitano.
Ja, detta var i stora drag artikelns innehåll och ibland får man en känsla av att ju mer man läser ju mer förvirrad och osäker blir man.
Själv har jag i knappt ett år ridit dressyr (vad är skillnaden på akademisk ridning och dressyr??) på min islandshäst som nu går i FORM i arbetstempo tölt efter att i alla år gått och kikat ”efter stjärnorna”. Takten är hur ren som helst. Däremot kommer inte formen i en mer ökad tölt ty då klarar ha inte av att gå rent. Släpper jag efter då så blir takten ren igen. Han är femgångare med ett väl utvecklat sluttande kors och HAR väldigt svårt att trava o galloppera på volt.
Efter att ha läst artikeln undrar jag vad ni har för funderingar och åsikter om den.
Undrar också om jag skall sluta rida för min dressyrtränare som jag anser är jätteduktig men som inte är van vid islandshästar utan har en helt annan inriktning.
Vad jag önskar med min häst är ju att han skall må bra och förbli hållbar långt upp i åldern samt naturligtvis en
häst som töltar bra eftersom jag annars hade haft en annan hästras.
Ja, vad tycker ni?
Moccis