Ok. Det jag personligen hade gjort (men jag är ju jag och inte du), eller snarare vad jag *har gjort* tidigare, är att till varje pris vara inom körbart avstånd från min häst till att börja med. Jag bytte stallplats (i Luleåområdet) tre gånger innan jag insåg att enda sättet att få till de anpassningar som just min häst behövde var att ordna det själv. Det tog cirka 6 månader innan jag roddat ihop ett sätt att få bygga egen lösdrift på hyrd mark. Hästen var under den tiden svår att få upp i hull, men höll sig åtminstone fångfri. Han var kräsen, blev less på det foder han fick ganska ofta, känslig för både socker och lusern, och det var verkligen inte lätt att få tag på olika sorters lågsockerfoder på den tiden.
Han var svår att hålla vikten på pga fick absolut inte få i sig höga sockerhalter och han var inte resursstark mot andra hästar. Han kunde inte hävda sig i en tuff flock, och han var känslig för stress. Han fick inte komma åt gräs, och han behövde mycket yta att röra sig på. Det fanns inga såna lösdrifter här på den tiden, så jag fick bygga den
.
När han fick en välbyggd, stor skogslösdrift tillsammans med sin bästa kompis, så löste det sig.
Att ligga på en fyra på Hennekes hullskala under en kortare period tar inte livet av dom, och att hitta rätt livsmiljö kan göra större skillnad på hullet än foderstatsförändringar. Men att fodra för mycket av fel saker kan ta ihjäl dom fort.
Jag förstår att det är frustrerande att ha "specialbehovs-häst". Jag vet hur det är
. Man får börja gräva i "vad är problemet *egentligen*?".
Av det du beskrivit om din häst så finns det flera saker som låter "onormalt", såsom att hon är så stressad att den som nu är ansvarig för henne inte kan få på en grimma (smärta är en stor stressfaktor och det första att reda ut), men att hon samtidigt är så extremt långsam på att äta mat (det första att kolla för det är om det gör ont i munnen på henne).
Det som hjälpte mig med min häst var förutom att kämpa för rätt livsmiljö var klippkort hos veterinären. Vi utredde allt vi kunde komma på - och till sist kom vi på att det kunde vara PSSM. Vilket DNA-test sen bekräftade.
Han blev fantastiskt lugn, go, tillgiven, ostressad och "hundlik" när vi äntligen kunde börja hjälpa honom med hans grundproblem. När jag köpte han var han en stressad brötig ångvält som skenade för spöken och tacklade hovslagare. Det hade inte med träning att göra, han hade ont och hade haft ont länge.