*kl*
Hur man än vänder på det blir det ett utnyttjande enligt min mening. Vad är det för skillnad på att en utfattig man säljer en njure (han kan ju leva ett fullvärdigt liv med bara en, förutsatt att inga komplikationer/sjukdomar tillstöter) och en utfattig kvinna som säljer sin kropp för en tid (hon kan ju leva ett fullvärdigt liv efteråt, förutsatt att inga komplikationer/sjukdomar tillstöter). Bortsett helt från den psykiska påfrestningen.
Jag sätter mig emot att människorna ses som reservdelar. Vi vill gärna tro att vi gör dem en tjänst genom att de får betalt, men tänk på hur utsatta de är. Om du har absolut ingenting och får ett erbjudande om mer pengar än du kan föreställa dig, hur kan du då säga nej? Även om du egentligen inte vill bära någon annans barn och sedan lämna bort det, eller inte riktigt förstår vad det innebär att donera en njure.
Jag har läst lite om organdonation(= surrogatmoderskap), och det jag vänder mig emot främst är
att den ersättning som kommer donatorn till del är minimal jämfört med vad förmedlaren/läkarna tjänar på varje människa.
att donatorn "dumpas" med (den oskäliga) ersättningen i handen efteråt. Ingen uppföljning för att se om allt går bra, inget intresse för givaren (förutom om den är intresserad av att donera en njure till (exempel ur verkligheten).
Sedan är det viktigt att vara oerhört medveten om att det inte är lätt att ta sig ur fattigdom, inte i Sverige och verkligen inte i Indien. Fattigdom där har ofta likhetstecken med att ha mycket lite vetskap om världen utanför den egna sfären. Det innebär att givaren och familj ofta bor kvar i slummen och ohälsan, och pengarna "försvinner", inte till barnens utbildning utan till saker som lyser upp situationen tillfälligt.
Jag anser mig inte berättigad att bestämma vad de ska göra med sina pengar, men många vittnar om att de känner sig lurade, de kunde inte hantera situationen och nu står de på samma ställe, minus t.ex. en njure och kanske plus en infektion eller nedsättning i arbetsförmåga.
Det här anser jag vara en viktig faktor, och kan inte ursäktas med att det är "deras ansvar att använda pengarna till något beständigt". Vi kan inte till fullo förstå deras situation.
Jag ser ingen skillnad mellan organdonation och surrogatmoderskap i det här fallet.
Det finns surrogatmammor med betydligt bättre förutsättningar i länder med betydligt striktare reglerade omständigheter runt surrogatmoderskapet. Vill man använda sig av en surrogatmamma, använd då en som har acceptabla rättigheter.
Som sagt, vi vill gärna tro att vi "hjälper" människorna "där borta", som vi inte har träffat och inte har en aning om vilken sorts hjälp de skulle vilja ha. Vill vi hjälpa till med pengar finns det bättre sätt än att utnyttja en annan människas kropp för egen vinning.