Det blir lite trådkapning här men hoppas det är okej: Tack ni som sett filmen om Cerberus.
Matte smyger sporadiskt runt här inne i och kikar ibland.
Cerberus somnade in den 28 oktober men han fattas fortfarande så det värker i mig. När han drog sina sista andetag i min famn kändes det som att någon slet ryggraden ur min kropp och jag hade inte en endaste tanke på att en dokumentärfilmare var där. Förutom vid ett tillfälle, då filmaren grät högre än vad jag själv gjorde. Det var fint.
En liten valp gör för närvarande sitt bästa för att avleda mig från sorgen, men det märks att det saknas någon i flocken. Han var så vänlig, och den alla såg upp till. Min afghantik Zoria låg på övervåningen och ylade i flera dagar efter att han somnat in och min bracco Leelo satt på riktigt ute på platsen där han somnade in och bara.. satt.. Det var hans favoritplats, hon har aldrig hängt där på det sättet innan. Båda växte upp med honom som trygg lekfarbror. Han fattas oss alla, men smärtan övergår mer och mer i fina, kära minnen. Och vi har landat nu, i den flock vi är nu mera.
Dokumentären är från mars till oktober 2017. Den hoppar ju en del i tidsordning, han fick alltså en så allvarlig lunginflammation att lungorna skadades. Den fick han innan de började filma oss. Han levde ett helt vanligt, piggt liv efter det och in i det sista och kunde göra allt som vi alltid gjort men han fick återkommande lunginflammationer. Dealen vi gjorde han och jag var: inga mer inläggningar (han låg två veckor på sjukhus när han blev akut dålig) och att han fick hänga kvar så länge som antibiotikan bet inom ett dygn då den sattes in. Vilket den gjorde fram till den 28 oktober. Här är en bild från vår sista tid. Han var så levnadsglad. Nästan ännu mer efter att ha slagit döden (jag tog beslut om avlivning tre gånger den tiden han låg inlagd, alla tre gångerna blev han starkare och friskare innan jag hann dit).
Ni som inte sett filmen än: Den är förstås sorglig. Men den är också mycket fin. Jag är förstås partisk, det är ju min älskade bästa vän. Jag har själv sett den om och om igen. Jag hoppar över de tunga delarna och insuper istället varje uns av hans pigga blick, grånade nos och det vi som nu bara finns i minnena.
Jag saknar honom. Jag saknar att pussa på hans fina nos och att känna hans mjuka päls under mina fingrar. Men jag tackar honom också, för allt det han gjorde för mig och för den väg han fick mig att våga välja.
Såå. Fin liten dokumentärserie med många fina, udda och roliga hundfilmer.
Och så vår historia då, som är den sorgliga i bunten.
