Nu har jag ingen erfarenhet alls av hovbroskförbening, men jag tycker faktiskt inte man ska vara så 'storebrorig'. Det finns människor som inte har ambitionerna att tävla och träna (dvs 'göra mer') i framtiden.
Sen kan det diskuteras om man ska 'köpa på sig problem', men om jag bara ska ge min personliga reflektion så om allt annat stämmer med hästen, den har varit symptomfri/besvärsfri i säg flera år trots att den tränats full ut, det finns god dokumentation och säljaren har varit ärlig med defekten så är det ju inte säkert det ÄR att köpa sig problem. Visst, det är en chansning, men det är det att köpa en TILL SYNES fullt frisk häst med, den kan också ha t ex hovbroskförbening (eller få det), man bara inte vet det då.
Så på ett sätt tycker jag eg att det är 'lugnare' att köpa ett 'problemä man VET innan. Så man kan ta ställning till vad det kan innebära, vilka speciella krav eller begränsningar det kan ställa till med osv. Sen kan det alltid gå åt skogen ändå, och risken är ju en aning förhöjd, eller iaf tydliggjord om man köper en häst som HAR en defekt.
Jag har ju en dold defekt på min valack, visade sig inte förrän efter flera år men DÅ ställde den till problem. På ett sätt är det 'skönt' att inte ha vetat om den FÖRRÄN den ställde till problem. Den har funnits där 'jämt' och hade jag vetat om den hela tiden skulle jag nog oroat mig mer - kanske dessutom också set 'spöken' i varje hörn. Men på ett annat sätt, om jag hade VETAT att den fanns där och att den en dag KUNDE ge problem så hade det varit lättare den dag den gav besvär. Nu står jag med en nioråig häst som jag 'vuxit ihop' med, som gick bättre än någonsin och som 'äntligen' var tävlingsklar etc. Och såg fram emot de följande åren. och så KABOM, bara glöm det lilla vännen.
VET man innan så är det förvisso en liten extra oro (är den ofräsch eller har den bara en dålig dag? Törs jag verkligen hoppa/rida dressyr/träna osv)? Samtidigt ger nog den där vaksamheten ofta några extra år alternativt förkortat lidande för hästen (men reagerar snabbare när nåt är fel), men samtidigt så är man ju medveten om att en vacker dag kan den här sagan vara all. Och ingen vet om det är nästa månad eller om tio år, men man är ändå 'beredd' på smällen.
Med en defekt som är väldokumenterad, välutredd och kontinuerligt uppföljd och som inte inverkat alls på hästen trots att den tränat på en högre nivå än det jag vill ha den till, och där det går att ta över en befintlig försäkring 8dvs inga reservationer) och prislappen på hästen speglar den risk man ändå tar, så skulle jag faktiskt i samråd med veterinär kunna tänka mig att köpa en sådan häst, om allt annat stämde. MEN, jag skulle gå in med inställningen att 'det här är en chansning, och blir det problem av den kända defekten så är det så och jag pensionerar hästen/låter den somna'. Dvs jag skulle inte göra som med Vision, ruinera mig och lägga ner själ och hjärta i att se om det går att få hästen symptomfri (igen om det är en känd defekt)
Däremot bör man ju NOGA kolla upp, dels med de med egen erfarenhet, dels med veterinär man litar på, gärna hovslagare eller andra som kan ha erfarenheter och synpunkter vad en viss typ av skada/defekt innebär. Så när det gäller hovbroskförening skulle jag ju kolla upp med veterinär/er, be att få se hästens plåtar och journaler, ta ett samtal med min hovslagare etc INNAN jag bestämmer mig. Så jag vet vad jag ger mig in på. Anser jag att hästen i övrigt är så 'rätt' att jag är villig att ta risken så är det ju bara att göra det, och vara medveten om att bara för hästen fungerat i X år hitills så kanske den är sönder om en månad.. Eller håller i 15 år..
Är det en TÄVLINGSKOMPIS man köper och inte mer en 'hobbyhäst och tävla på låg nivå' skulle jag hålla mig undan allt som inte var 'felfritt'. Men söker man en läromästare, en skogsmullehäst etc - så varför inte om man känner att det är värt risken.