Drömmen i natt var inte direkt mysig heller.
Jag var hemma hos pappa och det var precis som förr i tiden när jag var hos pappa varannan helg. Massa mys och film på kvällen med godis. Gick och la mig i min bäddsoffa i mitt rum och läste en pollux bok. Det plingar på dörren och jag går upp och öppnar. Det är farmor. Men farmor är ca 4 meter lång och jättesmal. Hon liksom krälar in genom dörren och in i hallen och hon är lite som vanligt förutom att hon är så lång. Jag pratar med henne och undrar varför pappa inte vaknat som är så lättväckt. Börjar tycka det är obehagligt med hennes långa armar och sättet hon måste sitta och huka inne i hallen för att få plats.
Efter ett tag blir det så obehagligt att jag ursäktar mig med att jag är trött och måste sova. Lägger mig i sängen igen. Från sängen kan jag se farmor sitta i hallen och jag har så himla dåligt samvete. Efter ett tag försöker jag sova men det går inte för jag är så medveten om att farmor sitter i hallen.
Blir tillslut vansinnigt törstig men jag kan inte förmå mig att gå och fixa vatten (mellan mitt rum och köket ligger hallen) Ligger och lyssnar på farmor som ändrar ställning och så ute i hallen och kikar i bland bort mort henne. Till slut måste jag ändå gå och hämta vatten.
Smyger förbi farmor, väldigt krångligt att försöka smyga bakom henne när hon nästan fyller upp hela hallen. Hör att hon gråter. Får fullständig panik. Jag vill hjälpa farmor för hon är så obekväm när hon är så lång och ihopvikt i hallen. Men jag tycker samtidigt hon är så himla obehaglig. Ännu mer obehaglig nu när hon gråter och det dåliga samvetet jag känner är så himla påtagligt. Kommer till köket och dricker och vet inte var jag ska ta vägen.
Det går inte att hjälpa farmor, jag vågar inte trösta farmor, jag vågar inte gå förbi farmor igen. Står mest där i köket och tittar på farmor som är för lång och gråter i hallen och hoppas att pappa ska vakna någon gång.
Tack för den, hjärnan
Jag var hemma hos pappa och det var precis som förr i tiden när jag var hos pappa varannan helg. Massa mys och film på kvällen med godis. Gick och la mig i min bäddsoffa i mitt rum och läste en pollux bok. Det plingar på dörren och jag går upp och öppnar. Det är farmor. Men farmor är ca 4 meter lång och jättesmal. Hon liksom krälar in genom dörren och in i hallen och hon är lite som vanligt förutom att hon är så lång. Jag pratar med henne och undrar varför pappa inte vaknat som är så lättväckt. Börjar tycka det är obehagligt med hennes långa armar och sättet hon måste sitta och huka inne i hallen för att få plats.
Efter ett tag blir det så obehagligt att jag ursäktar mig med att jag är trött och måste sova. Lägger mig i sängen igen. Från sängen kan jag se farmor sitta i hallen och jag har så himla dåligt samvete. Efter ett tag försöker jag sova men det går inte för jag är så medveten om att farmor sitter i hallen.
Blir tillslut vansinnigt törstig men jag kan inte förmå mig att gå och fixa vatten (mellan mitt rum och köket ligger hallen) Ligger och lyssnar på farmor som ändrar ställning och så ute i hallen och kikar i bland bort mort henne. Till slut måste jag ändå gå och hämta vatten.
Smyger förbi farmor, väldigt krångligt att försöka smyga bakom henne när hon nästan fyller upp hela hallen. Hör att hon gråter. Får fullständig panik. Jag vill hjälpa farmor för hon är så obekväm när hon är så lång och ihopvikt i hallen. Men jag tycker samtidigt hon är så himla obehaglig. Ännu mer obehaglig nu när hon gråter och det dåliga samvetet jag känner är så himla påtagligt. Kommer till köket och dricker och vet inte var jag ska ta vägen.
Det går inte att hjälpa farmor, jag vågar inte trösta farmor, jag vågar inte gå förbi farmor igen. Står mest där i köket och tittar på farmor som är för lång och gråter i hallen och hoppas att pappa ska vakna någon gång.
Tack för den, hjärnan