Jag sitter visst med en del inre konflikter som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. Jag vill åka iväg för att slippa sitta ensam hemma, men i bakhuvudet gnager en oro att jag kanske trots allt kanske kan få en ångestattack som jag inte kan hantera. Det har förvisso inte hänt på åratal och jag har successivt utökat min komfortzon och gång på gång upptäckt att det fungerar. Jag vet dessutom hur jag kan häva en ångestattack om den skulle inträffa. Häromdagen t.ex. åkte jag iväg till ett naturreservat en bra bit hemifrån och det gick utmärkt. Men oron över att det kanske inte alltid kommer att gå bra ligger ändå och gnager. Det håller mig tillbaka och det stör mig.
Sen tänker jag väldigt mycket på det här med att flytta söderut. Jag längtar efter en egen plats och en egen trädgård. En plats där jag kan stanna ända tills det är dags att lägga på locket. Jag har liksom aldrig haft möjligheten att kunna rota mig någonstans. Eftersom jag aldrig har ägt mitt boende har jag alltid känt en rotlöshet och otrygghet över att aldrig veta om eller hur länge jag kan bo kvar. Jag har i princip aldrig haft något att säga till om.
Men så är det en del av mig som säger att om jag flyttar så kommer jag inte att ha något alls förutom ett hus med trädgård. Inga vänner eller ens bekanta. Trots att jag bott i Stockholmsområdet i hela mitt liv så är mitt kontaktnät väldigt litet och det lär inte bli bättre av en flytt. Jag kan inte direkt påstå att jag har några vänner. Inga som jag brukar umgås med regelbundet i alla fall, även om någon enstaka är mer som en vän än en ytlig bekant. Så jag känner mig väldigt ensam och är rädd för att bli ännu mer ensam den dagen som jag flyttar. Jag har svårt att få kontakt med folk. Ytliga kontakter går bra men sen är det stopp. Jag har t.ex. ingen kontakt med någon från ridskolan. Jag pratar med dem när jag är där men sen är det inget mer trots att jag ridit på den ridskolan i 4 terminer. Men jag är nog lite socialt inkompetent skulle jag tro. I början när folk började prata med mig var jag faktiskt lite förvånad över att de visste vad jag hette, men de kanske hade sett mig på tävlingarna eller så. Själv har jag lite svårt för att komma ihåg ansikten och namn.
Så jag känner en viss frustration och en inre konflikt när jag funderar över mitt boende. Jag har det egentligen inte dåligt, men det är inte som jag vill ha heller. Och jag känner en otålighet över det. Jag kan ju egentligen köpa ett litet hus redan idag men samtidigt vet jag att jag borde spara ihop mer pengar av flera skäl. Men var ska jag sätta ribban? Och hur ska jag prioritera?
Och samtidigt kan jag inte komma på vad jag vill göra. Det finns bara måsten och borden. Måste äta och måste laga bilen. Borde diska och städa. Men vad vill jag göra? Jag vet inte. Och inget sällskap har man heller som kan dra med en ut på något. Jag har alltid sett sommaren som en möjlighet att tanka på energi och fylla på minnesbanken med sköna minnen som man kan dra fram när vintern härjar. Vintern tär så enormt så jag har det som överlevnadsstrategi. Men jag lyckas visst inget vidare med energitankningen eller skapandet av minnen. Hemmets trånga väggar är nästan det enda jag ser.
Sen tänker jag väldigt mycket på det här med att flytta söderut. Jag längtar efter en egen plats och en egen trädgård. En plats där jag kan stanna ända tills det är dags att lägga på locket. Jag har liksom aldrig haft möjligheten att kunna rota mig någonstans. Eftersom jag aldrig har ägt mitt boende har jag alltid känt en rotlöshet och otrygghet över att aldrig veta om eller hur länge jag kan bo kvar. Jag har i princip aldrig haft något att säga till om.
Men så är det en del av mig som säger att om jag flyttar så kommer jag inte att ha något alls förutom ett hus med trädgård. Inga vänner eller ens bekanta. Trots att jag bott i Stockholmsområdet i hela mitt liv så är mitt kontaktnät väldigt litet och det lär inte bli bättre av en flytt. Jag kan inte direkt påstå att jag har några vänner. Inga som jag brukar umgås med regelbundet i alla fall, även om någon enstaka är mer som en vän än en ytlig bekant. Så jag känner mig väldigt ensam och är rädd för att bli ännu mer ensam den dagen som jag flyttar. Jag har svårt att få kontakt med folk. Ytliga kontakter går bra men sen är det stopp. Jag har t.ex. ingen kontakt med någon från ridskolan. Jag pratar med dem när jag är där men sen är det inget mer trots att jag ridit på den ridskolan i 4 terminer. Men jag är nog lite socialt inkompetent skulle jag tro. I början när folk började prata med mig var jag faktiskt lite förvånad över att de visste vad jag hette, men de kanske hade sett mig på tävlingarna eller så. Själv har jag lite svårt för att komma ihåg ansikten och namn.
Så jag känner en viss frustration och en inre konflikt när jag funderar över mitt boende. Jag har det egentligen inte dåligt, men det är inte som jag vill ha heller. Och jag känner en otålighet över det. Jag kan ju egentligen köpa ett litet hus redan idag men samtidigt vet jag att jag borde spara ihop mer pengar av flera skäl. Men var ska jag sätta ribban? Och hur ska jag prioritera?
Och samtidigt kan jag inte komma på vad jag vill göra. Det finns bara måsten och borden. Måste äta och måste laga bilen. Borde diska och städa. Men vad vill jag göra? Jag vet inte. Och inget sällskap har man heller som kan dra med en ut på något. Jag har alltid sett sommaren som en möjlighet att tanka på energi och fylla på minnesbanken med sköna minnen som man kan dra fram när vintern härjar. Vintern tär så enormt så jag har det som överlevnadsstrategi. Men jag lyckas visst inget vidare med energitankningen eller skapandet av minnen. Hemmets trånga väggar är nästan det enda jag ser.
