Kompis med borderline/bipolär sjukdom? LÅNGT

[Filifjonkan_]

Detta är rena spekulationer dock. Personen själv är fast och fullt medveten om att det svänger REJÄLT i humör och känslor, och tror sig vara bipolär. Tar medicin för att kontrollera oro/depression (cipralex, osäker på vad det gör men orkar inte kolla fass nu), känner själv att det inte funkar riktigt, men gör inga aktiva försök att ta kontakt med vården för att få tag i en psykolog eller dylikt.

X liv kretsar kring hennes ex, nästintill en besatthet, skulle jag säga. Ansåg att x var en av mina bästa vänner; i två månaders tid har vi umgåtts väldigt intensivt och kommit varandra väldigt nära. Har sett hur x går upp och ned i sin känslomässiga berg och dalbana; men har försökt stötta och peppa. När det gäller exet förväntas jag som vän hålla med, vilket jag gjort, även om hon verkar ha ett sjukligt förhållande till honom (friends with benefits typ, fast det fattar ju alla att det inte går om hon är lite crazy sådär). I längden verkar det som om x bara ältar massa gammalt, och kan verkligen inte släppa och gå vidare. Tröttsamt att bara säga samma sak om och om igen för att stötta, men vad gör man inte. Har försökt aktivera x och ta med henne ut för att göra saker, ta en kaffe, promenad, you name it, så hon inte bar blir sittandes, har funkat rätt bra. Skönt med en bra vän, kände jag.

Häromdagen släppte hennes ex bomben; han har träffat någon ny (efter ett och ett halvt år). X brakade ihop totalt, och ringde mig, helt förstörd. Jag släppte allt jag hade för händer, köpte glass och åkte direkt hem till x, som var helt väck, sa bara samma saker, grät och var nästan okontaktbar. Hon var inte ensam dock, och efter ett tag kände jag att nä, jag hjälper inget här. Valde att lämna, och bad x ringa när hon behövde prata. Jag är inte den kramiga eller gosiga typen, och det här vet x om. Hade x behövt en kram, hade jag inte sagt nej, men jag är bara inte så fysisk. Hjälper på det sätt jag kan, typ, tar med glass och snälla ord.

Sen skulle x ut på krogen, jag avböjde då jag skulle jobba dagenn efter, och frågade om alkohol var en bra lösning på hennes problem. Blev hyggligt avsnäst, nåt i stil med "slipp då", och jag blev väl lite ställd först, men viftade bort det och tänkte att x ju ändå mår rätt kass så det får vara ok". X gick ut ändå, och när jag dagen efter hörde av mig och frågade hur det gått fick jag till svar att "jo det var kul, fick ragg på en snygg kille och körde bortamatch". För en person som är så känslomässigt instabil som x, låter detta som döden. Jag är lite mammig av mig, och fick skärpa mig för att inte säga det här till x. Jag kan ju inte uppfostra en vuxen människa. Upplevde x ton som väldigt irriterad hela helgen, nästan lite provocerande gentemot mig. Jag hade inte möjlighet att komma över kvällen efter hennes "bortamatch", vilket hon frågade om jag skulle göra. Hade lovat en kompis redan förra vecka att hjälpa till med kvällsfodringen den kvällen, och är av olika anledningar SJÄLV väldigt ur gängorna. Försökt att inte säga det här till x dock, då hon ju har sina egna problem och jag måste försöka finnas där för henne.

Hur som helst blev hon riktigt otrevlig när jag sa att jag nog skulle hem och sova (åtta dagars jobb på raken med start 06 varje dag, då går jag gärna och lägger mig efter kvällsfodring av 20 hästar), och skrev ett sms i stil med att "jag klarar inte att vara ensam just nu". Erbjöd mig att komma en kort stund då, men får då till svar att "nej, jag fick erbjudande om att gå ut ikväll", på krogen då. "om det får dig att må bra, så tycker jag att du ska göra det, annars kommer jag en stund sen", skrev jag då. Och typ där brakade helvetet löst. Första sms'et ramlade in, sen andra. Sen följde cirka åtta sms, där jag smutskastades, blev påhoppad, och x gick till rent personangrepp på mig. Jag var egocentrisk, försökte få alla att tycka sýnd om MIG när det egentligen var mest synd om x. Jag behandlar mina vänner som skit. Jag är falsk. Jag beter mig kasst. Jag är elak. Så som jag behandlat x, behandlar man ingen människa. Jag är osympatisk. Jag stöttar inte x. Jag tycker synd om mig själv. And it goes on. Bara i olika ordalag. Svarade inte på ett enda av sms, utan försökte ringa x, som inte svarar. Får ytterligare sms, när jag lagt på. Nu kräver x tillbaka en tröja jag lånat. Jag ringer en gång till,gråtfärdig av all skit x kastat i ansiktet på mig just, över nåt så kasst som sms. Vet att det är rena påhitt, men vill veta varför. Pratar in ett meddelande på x telesvar, och frågar vad som pågår; varför hon gör så här. Att jag inte medvetet gjort något för att få henne att känna så här (jag är väldigt snäll, skall tilläggas), och att hon är orättvis som inte vill prata med mig i telefon ens, utan tar det över sms.

 

[Filifjonkan_]

Sv: Kompis med borderline/bipolär sjukdom? LÅNGT

forts...

Får fler sms. Svarar inte, då det verkar vara som att hälla bensin på eld. Allt jag skriver, vänder hon rakt emot mig. Ringer en gemensam vän, som blir lite orolig. Hon i sin tur, säger att jag ska ignorera. Så jag bemöter ingenting hon skriver, och då går hon över till att skriva på facebook. Blir mer och mer manisk över tröjan som hon ska ha tillbaka (och då sitter hon själv på en hel del av mina tillhörigheter som hon lånat, men det verkar inte ha någon central roll här), men jag svarar inte. Går och lägger mig, klump i magen. Dagen efter skickar hon fyra sms på raken, och ringer sedan två gånger då jag är på jobbet och har ljudlöst på så jag inte hör att hon ringer ens. Får då två hotfulla meddelanden på facebook, där hon kräver att jag återlämnar tröjan. Skriver att jag är elak som håller på, och att jag ska sluta vara så dryg. Ont i magen, känner mig tvungen att svara, så svarar ärligt att jag inte vill träffa henne nu, för jag tycker hon beter sig väldigt märkligt. Att jag förstår att hon mår dåligt, men att hon inte får ta ut det på mig, och köra över mig på det här viset. Skriver att jag kan lämna tröjan till ett av hennes syskon, eller en gemensam bekant, dagen efter (klockan är nu halv tio på kvällen).Då svarar hon att det är JAG som beter mig märkligt. Att JAG kört över henne. Att hon vill ha sin tröja, sen är det slut. jag slutar svara på meddelanden. Under kvällen eskalerar detta, som galen smsar hon ett flertal gånger om att hon skall komma och hämta sin tröja. Hon ringer, skriver på facebook. Jag blir till sist rädd, och tror på fullaste allvar att hon skall komma förbi och göra något dumt, det här är inte alls tjejen jag kände för tre dagar sen, och nu är jag rädd. Släckte ned hela lägenheten, satte mig i min walk in closet med telefonen. Ringde den gemensamma vännen, och under tiden hörde jag hur facebook plingade till med en sekunds mellanrum, helt galet. Bad vännen logga in på min facebook och kolla vad hon skrev, så att jag inte inbillade mig att x hade fått nån slags psykos och betedde sig obehagligt. Vännen höll med om att hela situationen var väldigt konstig, och kunde ju se att jag inte svarat något på det hundratalet meddelanden som x skrivit på facebook. Vad kompisen kan se, har x även hunnit med att blocka mig på facebook, utan att jag ens svarat något. Kompisen ringer till x, och ber denne tagga ned då jag inte vågar gå och lägga mig av rädsla för x som helt bytt personlighet i en enda vändning. Får som slutkläm två sms av x, där hon ber mig ta bort hennes nummer. Att det är "slut".

Var väldigt ledsen och orolig först, så här mycket fabricerade lögner har jag inte hört om mig själv sedan jag gick i mellanstadiet och blev mobbad konstant. Dessutom var ju x min vän, vi pratade om allt och umgicks konstant. Förstår om hon behöver en paus för att jag exempelvis inte kan hantera att hon är ledsen på det sätt hon vill, men att vara elak? Att gå till personangrepp? Att hitta på att "alla andra tycker att du är falsk"? Det finns ju inga andra, mer än ett syskon till henne och våran gemensamma vän som ställer sig neutral i detta, även om hon tycker att x borde ge fan i att agera utåt då det sårar folk. X har ingen vettig inställning till sina relationer, och det här har jag bara sett innan, inte varit med om. Själv är jag en väldigt ärlig och rak person, som inte lindar in så mycket i bomull (på gott och ont, ibland får jag helt enkelt välja att hålla tyst om sanningen inte uppskattas). Detta har x själv berömt många gånger som ett bra drag hos mig.

Hur som helst har jag nu övergått till att bli arg. X känner nog att hon gått på fel person i fråga om social status; jag är den mest etablerade bland våra gemensamma vänner, då hon är relativt ny i gänget. Hon har därför, helt maniskt, börjat gå in och gilla VARENDA bild eller status mina kompisar lägger upp på facebook/insta. Vet att x är väldigt orienterad av vad som händer i sociala media, vad folk skriver eller lägger upp. Hon läser in mycket, och kan ta det som att någon försöker göra ett statement om de tar bort henne på ex. facebook. Hon räknar nog med att jag ser, men jag är inte så brydd med likes och dylikt. Lägger upp bilder och sånt mycket för att jag bor långt ifrån familjen, och då har de en chans att hänga med i svängarna och vad jag gör exempelvis. Det känns hur som, som om x famlar efter halmstrån, desperat för att inte bli lämnad ensam, då jag var den hon umgåtts mest med sen hon flyttat hit.

Känner att jag inte vill ha med x att göra, någonsin igen. En person som så hänsynslöst utnyttjar och förstör i nära vänskapsrelationer, vad är det? Någon som inte söker hjälp trots en viss medvetenhet, om inte för sin egen skull, för sina näras skull. Om x skulle komma till insikt (vilket jag läst att den här typen av personlighet oftast inte gör) och be om ursäkt, vill jag bara be henne dra åt helvete. Haft nog med folk som utnyttjat mig på det här viset, och jag vägrar låta mig trampas på. Gör jag fel i att känna så? Borde jag ta hänsyn till att x faktiskt har en personlighetsstörning och inte kan hjälpa det, eller kan jag, som jag gör, hålla henne ansvarig då hon inte söker hjälp?

Tacksam för alla svar. Är som sagt mest arg just nu, och praktiserar långa tal i mitt huvud, där jag ber x fara och flyga på allsköns sätt, ifall jag skulle hamna öga mot öga med denne i framtiden. Det kanske är löjligt, men jag känner mig så himla överkörd, utan chans att försvara mig mot alla dessa påhopp. Av någon jag trodde var min vän, dessutom.

Känner du någon med bipolär sjukdom eller borderline/ips? Har du det själv? Hur funkar det med självkritiskt tänk (x kallar mig för dittan och dattan, men är ännu sämre som kan med att häva ur sig alla dessa elakheter utan att reflektera över hur hon själv framstår här)? Är det iskallt skrivet i sten när en sån här person bildar sig en uppfattning om någon annan? Och HUR kan hon ha hunnit fabricera så här mycket osanningar om mig på så kort tid, från att ha varit bästisar och bundis alldeles nyss?

 

[MM]

Sv: Kompis med borderline/bipolär sjukdom? LÅNGT

Jag har borderline och är bipolär.

Som jag ser det så förlorade hon killen när han hittade en ny. Katastrofalt för henne och hon känner sig övergiven. En person med borderline har väldigt svårt för att förlora människor runt omkring sig så det hon gör mot dig är självförsvar. En person med borderline avslutar kontakten med någon innan denne någon gör det först. Hon tar förmodligen ut killsituationen över dig men det är så klart inte okej.
Hon befinner sig i en krissituation och hanterar det därefter.
En sån situation kan även utlösa en mani eller en depression hos en människa som är bipolär. Så kanske är hon manisk just nu. Det beteendet låter som att hon är manisk.
Vore jag dig skulle jag hålla mig i kulisserna tills hon lugnat sig lite. Försvinn inte ur hennes liv. Det spär bara på det ännu mer. Skicka ett sms om att hon kan återkomma när hon är sig själv igen.
Jag har gjort likadant och är tacksam för dom som hängde kvar. Men dom visste hur jag var och hur dom skulle hantera det. Men försöker hon göra dig illa fysiskt på något sätt så bryt direkt!
Maniska personer har ingen koll på sig själv och hon låter extrem.

 

[Hedinn]

Sv: Kompis med borderline/bipolär sjukdom? LÅNGT

Fy vad tråkigt att läsa! Jag har själv haft en mycket nära vän som var bipolär och jag känner igen en del av de beteenden du beskriver. Jag blev visserligen aldrig anklagad för något men från att ha varit bästa vänner och umgåtts konstant till att hon aldrig hade tid/ork till att ses när hon skaffade pojkvän. Det trots fortsatta förslag och frågor om att ses från min sida. Det var först när det tog slut som jag var det viktigaste hon hade igen. Då för att kunna bo hos mig, ha mitt stöd och själv kunna sitta och vara helt förstörd och inte vilja leva mer. Något som blir ganska påfrestande efter en vecka sådär och jag kände mig dessutom helt hjälplös (jag hade bott hos henne vid tidigare tillfällen i perioder hon haft det jobbigt, men då hade jag åtminstone möjligheten att gå hem korta stunder ibland och få en "paus".

I alla fall var jag tillslut tvungen att förklara läget för henne (kan tilläggas att vi inte umgåtts alls under det gångna året) och jag hjälpte henne att få ordning i sin lägenhet så hon kunde flytta in dit. Vi träffades enstaka gånger efter det, sen skaffade hon pojkvän igen. Samma visa igen, hon hade aldrig tid eller ork att ses, så efter lite "tjat" sa jag (snällt!) att hon fick höra av sig när hon ville och orkade. Hörde inte av henne alls, förrän det tog slut med killen...

Nog för att jag har överseende med att en diagnos kan påverka mycket, men vissa krav har jag på mina vänner, oavsett diagnos. Och en person som bara hör av sig när livet skiter sig och bara ska ha mig som stöd utan att tillföra glädje i mitt liv, den kan jag vara utan.

Jag vet väl inte riktigt vad jag vill säga med det här, men även om det såklart kan vara diagnosen som "spökar" hos din vän ska du ju inte acceptera det om det får dig att må dåligt! Då får h*n faktiskt ta lite ansvar och bli utredd och kunna få hjälp för sina problem. Som jag ser det: en diagnos kan göra det svårare att bete sig som en bra vän, men det är ingen ursäkt till att inte göra det.