M
Magdalena
Jag håller på att bli tokig! Mina barn är verkligen olika i temperamentet. Lucas är lugn och snäll (ehm, allt är ju relativt, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar) och Nathalie är ljudlig och säger ifrån när något inte passar. Det var skillnad redan på BB.
Jag får kommentarer från olika folk, mest släkt faktiskt, som tycker N är så "jobbig". Senast idag så fick jag frågan om jag pratat med BVC om att hon skriker så mycket... Men hallå! Hon skriker för att hon kommunicerar på det viset, hon har kort tålamod och vill att saker ska hända NU (precis som mor sin
). Dessutom vet jag nästan alltid varför hon skriker, och skulle jag inte veta det så kommer jag på det lite senare (när det är uppenbart, som t.ex röd i rumpan och får sitta i bilstol med kissig blöja).
JAG lider inte av att hon skriker när hon kommunicerar, jag får väl se till att vara snabbare på att tolka henne i så fall. Men andra verkar tycka att hon ska lära sig att man inte får allt genom att skrika, dvs strunta i henne och låta henne skrika sig hes ungefär. Döva henne så hon inte tycker det är nån mening att skrika. Är det bara jag som kopplar detta till knäpptysta barnhusbarn som slutat gråta och skrika för ingen bryr sig?
Dessutom görs dessa kommentarer av folk som träffar mina barn i typ några timmar då och då, och dessutom oftast i ny miljö. De har ju ingen aning om hur hon är annars. Samma personer har också lyckats förtränga hur Lucas skrek första sommaren när jag försvann med hästen en timma eller så och ingen verkade förstå vad han behövde.
DESSUTOM så kommer det kommentarer om amningen! GAAAAH vad störd jag blir på det. INGEN utom jag och Nathalie har väl att göra med om jag ammar och hur länge vi tänkt hålla på med det. Värst är faktiskt min mamma som senast idag sa att "hon håller väl på att tröttna" när jag kommenterade dagens matintag, vilket var litet oavsett vad jag provade. Observera att det inte var "vanlig mat" hon tröttnat på, utan bara amningen kommenterades med det.
Det hjälper inte ens att jag upprepar varje gång att "ni ser ju bara några timmar av vårt liv, hon är inte så som ni ser henne jämt". Det är lite som att tycka att en bekant är ett fyllo för att h*n alltid är dyngrak när man träffas. Sen att de gånger man träffas enbart är på fyllefester är tydligen ointressant, för SÅ ÄR DET.
Behövde bara vräka ur mig lite...
Visst kan jag tycka det är jobbigt när hon gastar och jag är helt slutkörd, men jag känner ändå tacksamhet över att ha en unge som vågar säga ifrån och göra sin röst hörd! Hoppas verkligen hon får behålla det.
Jag får kommentarer från olika folk, mest släkt faktiskt, som tycker N är så "jobbig". Senast idag så fick jag frågan om jag pratat med BVC om att hon skriker så mycket... Men hallå! Hon skriker för att hon kommunicerar på det viset, hon har kort tålamod och vill att saker ska hända NU (precis som mor sin
). Dessutom vet jag nästan alltid varför hon skriker, och skulle jag inte veta det så kommer jag på det lite senare (när det är uppenbart, som t.ex röd i rumpan och får sitta i bilstol med kissig blöja).JAG lider inte av att hon skriker när hon kommunicerar, jag får väl se till att vara snabbare på att tolka henne i så fall. Men andra verkar tycka att hon ska lära sig att man inte får allt genom att skrika, dvs strunta i henne och låta henne skrika sig hes ungefär. Döva henne så hon inte tycker det är nån mening att skrika. Är det bara jag som kopplar detta till knäpptysta barnhusbarn som slutat gråta och skrika för ingen bryr sig?
Dessutom görs dessa kommentarer av folk som träffar mina barn i typ några timmar då och då, och dessutom oftast i ny miljö. De har ju ingen aning om hur hon är annars. Samma personer har också lyckats förtränga hur Lucas skrek första sommaren när jag försvann med hästen en timma eller så och ingen verkade förstå vad han behövde.
DESSUTOM så kommer det kommentarer om amningen! GAAAAH vad störd jag blir på det. INGEN utom jag och Nathalie har väl att göra med om jag ammar och hur länge vi tänkt hålla på med det. Värst är faktiskt min mamma som senast idag sa att "hon håller väl på att tröttna" när jag kommenterade dagens matintag, vilket var litet oavsett vad jag provade. Observera att det inte var "vanlig mat" hon tröttnat på, utan bara amningen kommenterades med det.
Det hjälper inte ens att jag upprepar varje gång att "ni ser ju bara några timmar av vårt liv, hon är inte så som ni ser henne jämt". Det är lite som att tycka att en bekant är ett fyllo för att h*n alltid är dyngrak när man träffas. Sen att de gånger man träffas enbart är på fyllefester är tydligen ointressant, för SÅ ÄR DET.
Behövde bara vräka ur mig lite...
Visst kan jag tycka det är jobbigt när hon gastar och jag är helt slutkörd, men jag känner ändå tacksamhet över att ha en unge som vågar säga ifrån och göra sin röst hörd! Hoppas verkligen hon får behålla det.
