Komma över jobbig händelse...

[Alindra2000]

För ett tag sedan fick jag ett samtal som man bävar för att få från förskolan. Sonen hade satt (mat) i halsen och de hade haft riktigt svårt att få upp det. Han hade hunnit bli blå och hade tydliga märken på ryggen efter att de slagit för att få upp det (nu menar jag INTE att de inte skulle slagit så hårt att det blev blåmärke, jag är givetvis bara glad att de räddad honom oavsett vad som krävdes). Barnakuten ville ha in honom för kontroll så vi var där några timmar (men allt var ok). Fröken som hjälpt honom mådde så pass dåligt att hon inte jobbade dagen efter.

Han är väldigt matglad och oförsiktig när han äter, även efter detta.

Nu har jag blivit lite traumatiserad och kan inte släppa att det hände. Jag har stenkoll på vilken tid de äter på förskolan, plus att jag memorerar hela veckans matsedel så jag vet vilka dagar de äter sådant jag blir nervös över. Jag skär allt i minibitar och undviker allt som har skinn. Jag fattar ju själv att det är helt ohållbart. Jag är ingen nervös eller hönsig person annars. Men vad tusan gör man när hela kroppen säger nej? (jag får en rejäl klump i magen varje gång jag försöker ge honom mer normalstora bitar och sen slutar det med att jag skär dem till minibitar).

Han är bara 2 år så tänker att det blir lättare när man kan förklara för honom (och när han faktiskt minns det man sagt). Men just nu är det ju helt hemskt att vara så orolig varje gång han äter. Vet inte ens vad jag vill ha för svar på detta inlägg, kanske mest bolla tankar hur man kommer ur den värsta oron när det hänt ngt jobbigt?

 

[lundsbo]

Jag har inga råd att ge dig men jag förstår dig helt och fullt! Så, så, så nära att det blev en katastrofal utgång... Åh vad skönt att det gick bra! Vilken toppen fröken som gjorde vad hon lärt sig, det är det inte alla som klarar det i skarpt läge!

 

[lil-sis]

För ett tag sedan fick jag ett samtal som man bävar för att få från förskolan. Sonen hade satt (mat) i halsen och de hade haft riktigt svårt att få upp det. Han hade hunnit bli blå och hade tydliga märken på ryggen efter att de slagit för att få upp det (nu menar jag INTE att de inte skulle slagit så hårt att det blev blåmärke, jag är givetvis bara glad att de räddad honom oavsett vad som krävdes). Barnakuten ville ha in honom för kontroll så vi var där några timmar (men allt var ok). Fröken som hjälpt honom mådde så pass dåligt att hon inte jobbade dagen efter.

Han är väldigt matglad och oförsiktig när han äter, även efter detta.

Nu har jag blivit lite traumatiserad och kan inte släppa att det hände. Jag har stenkoll på vilken tid de äter på förskolan, plus att jag memorerar hela veckans matsedel så jag vet vilka dagar de äter sådant jag blir nervös över. Jag skär allt i minibitar och undviker allt som har skinn. Jag fattar ju själv att det är helt ohållbart. Jag är ingen nervös eller hönsig person annars. Men vad tusan gör man när hela kroppen säger nej? (jag får en rejäl klump i magen varje gång jag försöker ge honom mer normalstora bitar och sen slutar det med att jag skär dem till minibitar).

Han är bara 2 år så tänker att det blir lättare när man kan förklara för honom (och när han faktiskt minns det man sagt). Men just nu är det ju helt hemskt att vara så orolig varje gång han äter. Vet inte ens vad jag vill ha för svar på detta inlägg, kanske mest bolla tankar hur man kommer ur den värsta oron när det hänt ngt jobbigt?

Jag tror att du kanske kan behöva proffesionell hjälp att bearbeta? Kan ju räcka med ett samtal. Har förskolan tillgång till någon kurator kanske?

 

[Kamomilla]

En liten kurs i hur man gör när ett barn sätter i halsen, med praktiska övningar på docka. Då blir du betydligt tryggare i hur du gör OM det skulle hända igen.

 

[Alindra2000]

Jag har inga råd att ge dig men jag förstår dig helt och fullt! Så, så, så nära att det blev en katastrofal utgång... Åh vad skönt att det gick bra! Vilken toppen fröken som gjorde vad hon lärt sig, det är det inte alla som klarar det i skarpt läge!

Ja! Jag är så tacksam att var så duktig i en hemsk situation.

 

[Alindra2000]

Jag tror att du kanske kan behöva proffesionell hjälp att bearbeta? Kan ju räcka med ett samtal. Har förskolan tillgång till någon kurator kanske?

Vet inte.. Jag tror inte det. Men det var ett bra tips. Jag får fundera på det och kolla upp lite.

 

[Lena Furberg]

Kan de göra heimlich manouver på förskolan? Den kan vara bättre än att dunka i ryggen.

Jag förstår din rädsla, även om det inte är så sannolikt att scenariot upprepas. Jag tror man måste hitta ett sätt att leva med sin oro över sina barn, men vet inte om det är möjligt att helt bli av med den..... Jag vet känslan!

 

[lil-sis]

Kan de göra heimlich manouver på förskolan? Den kan vara bättre än att dunka i ryggen.

Jag förstår din rädsla, även om det inte är så sannolikt att scenariot upprepas. Jag tror man måste hitta ett sätt att leva med sin oro över sina barn, men vet inte om det är möjligt att helt bli av med den..... Jag vet känslan!

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Behandlingar/Nar-barn-satter-i-halsen/

 

[lil-sis]

Vet inte.. Jag tror inte det. Men det var ett bra tips. Jag får fundera på det och kolla upp lite.

Ibland behöver man proffshjälp för att komma vidare, ibland kan man ta sig vidare genom att lufta med andra.

 

[Alindra2000]

En liten kurs i hur man gör när ett barn sätter i halsen, med praktiska övningar på docka. Då blir du betydligt tryggare i hur du gör OM det skulle hända igen.

Jag har gått en sån kurs för barn och några kurser i HLR för vuxna. Innan detta hände kände jag mig relativt lugn gällande sånt . Men så hände det där och nu är jag livrädd. Jag förstår ju att man blir orolig när det hänt ngt med ens barn, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle få sånna "men" av det.

 

[Monkie]

För ett tag sedan fick jag ett samtal som man bävar för att få från förskolan. Sonen hade satt (mat) i halsen och de hade haft riktigt svårt att få upp det. Han hade hunnit bli blå och hade tydliga märken på ryggen efter att de slagit för att få upp det (nu menar jag INTE att de inte skulle slagit så hårt att det blev blåmärke, jag är givetvis bara glad att de räddad honom oavsett vad som krävdes). Barnakuten ville ha in honom för kontroll så vi var där några timmar (men allt var ok). Fröken som hjälpt honom mådde så pass dåligt att hon inte jobbade dagen efter.

Han är väldigt matglad och oförsiktig när han äter, även efter detta.

Nu har jag blivit lite traumatiserad och kan inte släppa att det hände. Jag har stenkoll på vilken tid de äter på förskolan, plus att jag memorerar hela veckans matsedel så jag vet vilka dagar de äter sådant jag blir nervös över. Jag skär allt i minibitar och undviker allt som har skinn. Jag fattar ju själv att det är helt ohållbart. Jag är ingen nervös eller hönsig person annars. Men vad tusan gör man när hela kroppen säger nej? (jag får en rejäl klump i magen varje gång jag försöker ge honom mer normalstora bitar och sen slutar det med att jag skär dem till minibitar).

Han är bara 2 år så tänker att det blir lättare när man kan förklara för honom (och när han faktiskt minns det man sagt). Men just nu är det ju helt hemskt att vara så orolig varje gång han äter. Vet inte ens vad jag vill ha för svar på detta inlägg, kanske mest bolla tankar hur man kommer ur den värsta oron när det hänt ngt jobbigt?

Fy vad obehagligt. Vilken fruktansvärd tur att fröken klarade av situationen.

Jag tänker spontant att det nog ÄR klokt att dela smått om små barn äter fort och slarvigt, ta bort skinn osv.( Min son fick exempelvis en halv köttbulle och en annan gång godis i halsen när han var liten, för att jag inte tänkte på det, fruktansvärt otäckt)

Skulle det hjälpa dig att se till att veta att alla fröknar har kompetens i sådana situationer?

 

[Alindra2000]

Kan de göra heimlich manouver på förskolan? Den kan vara bättre än att dunka i ryggen.

Jag förstår din rädsla, även om det inte är så sannolikt att scenariot upprepas. Jag tror man måste hitta ett sätt att leva med sin oro över sina barn, men vet inte om det är möjligt att helt bli av med den..... Jag vet känslan!

Jag vet inte exakt vad de har för utbildning. Sen har det just börjat två nya på hans avdelning (tyvärr har hon som hjälpte honom just slutat). Jag ska prata med förskolechefen och kolla om alla gått HLR för barn.

Tack för omtanken.

 

[Alindra2000]

Skulle det hjälpa dig att se till att veta att alla fröknar har kompetens i sådana situationer?

Kanske. Jag ska prata med dem om det. Men samtidigt vet man ju aldrig hur ngn klarar "skarpt läge".

 

[Alindra2000]

Ibland behöver man proffshjälp för att komma vidare, ibland kan man ta sig vidare genom att lufta med andra.

Det är säkert sant. Jag har aldrig känt ett sådant behov innan så tanken känns väldigt främmande och lite konstig. Men jag borde nog seriöst överväga det. Jag vill ju inte må dåligt varje gång de äter.

 

[Philosophia]

Kanske. Jag ska prata med dem om det. Men samtidigt vet man ju aldrig hur ngn klarar "skarpt läge".

En sådan otroligt hemsk upplevelse. Jag kan förstå känslan av rädsla efteråt. Att prata med en kurator tror jag kan vara otroligt nyttigt så att du inte blir kvar i känslan att du måste kontrollera och försäkra dig om barnets säkerhet i matsituationer.

Angående skarpt läge. I viss mening så vet du ju nu ändå att de klarar det. De fick upp det som hade fastnat i luftvägarna. Jag tycker att du ska ta fasta på det. Sedan vore det konstigt om det dessutom inte skulle leda till personalen och stämmer av riktlinjer och ger dem det stöd som krävs. Först och främst vad som kan göras för att det ska kunna bli säkrare (om möjligt) och hur personalen ska agera när olyckan är framme. Både för att stämma av säkerheten men också för att personalen som hjälpte honom mådde så dåligt efteråt. Det är en väldigt skakande upplevelse att genomföra livräddande åtgärder på en annan människa - och säkert än mer skakande när det är ett litet barn. Jag gav hjärt- och lungräddning till en okänd person på tunnelbanan för två år sedan och polisen som kom till platsen samtidigt som ambulansen berättade att man ofta behövde prata med någon efteråt. Jag kände inget behov först, men en kvart efter så började jag skaka och gråta och fick ringa min sambo.

Så en kombination av kurator och sedan ett möte med förskolan tror jag skulle vara bra för dig. Både för din egen skull, men också så att du inte begränsar ditt barn i onödan i framtida matsituationer.

 

[Lena Furberg]

Jag förstår, som sagt, att du känner dig traumatiserad. För en månad sedan blev jag passerad av ambulans och räddningstjänst när jag körde hem från ICA. Minuten senare ringde min dotters kompis och berättade att dottern blivit påkörd av en bil, med sin moped, och var illa skadad. Det var de fordonen som rusat förbi mig med blåljus och sirener.
När jag kom fram till platsen i skogen lyftes hon precis in i ambulansen. Hon låg sedan på intensiven med stor blödning i levern bl.a. och det var fruktansvärt jobbigt för oss alla.
Idag, en månad senare, har hon ny moped och kör igen....... Jag är ohyggligt orolig och det är en ångest som är svår att hantera, men jag måste. Jag tror att som förälder kommer man alltid att leva med ett visst mått av oro, för somliga är den starkare, kanske pga av händelser som din och min. Man måste acceptera att livet är sådant, riskerna finns, alla möjliga och omöjliga, men rent statistiskt KOMMER det att gå bra för våra barn och det får man hålla fast vid. Det finns bara så mycket vi kan göra för att beskydda. Vi måste släppa taget, även om det känns omöjligt. Annars blir livet outhärdligt.
Lycka till!! Jag tror din pojke kommer att klara sig jättefint!