Kloka bukefalister, några råd för jag behöver hjälp och börjar förlora tron på att psyk kan hjälpa .

[Cinora]

Nu har jag tröttnat på att jag aldrig får i ordning på mitt huvud och får jag inte iordning på det så lär jag aldrig kunna ta körkort..
Problem i vardagen
Lätt att bli orolig/få ångest
Ofokuserad/Lyssnar inte/avbryter:
Koncentrationssvårigheter:
Stressar upp mig jättelätt/stegrad till ångest:
Aggressiva tendenser/lätt irriterad
Pendlar mellan upp och ner
Impulsiv
Klarar inte av plötsliga och höga ljud
Kasst tålamod
Kan inte ha det lugnt/rastlös/allt ska gå snabbt:
Intensiv,.0-100
Kontrollbehov
Kan inte avbrytas mitt i nåt för då blir det fel
Löften är till för att hållas, ex: ska vi åka kl 10 då måste vi åka kl 10 annars blir det fel i huvudet.
Problem med måendet:
Panikångest/Ångest
Sömnsvårigheter
Deprimerad i perioder
Humörsvängningar deluxe
Ätstörningar
Självmordstankar & försök de senaste 6 åren ( både allvarliga och andra som rop på hjälp/komma undan från ångesten..)
Fysiska problem
Värk i handleder,rygg
Magont
Stel i nacke och huvudvärk ofta
Diagnoser:
ADD (Utredd men vi är säker på att jag har H med inklusive min samtalskontakt)
Asperger Syndrom (Utredd)
Medelsvåra depressiva episoder
Blandade ångest och depressionstillstånd
Dissociativt syndrom, osp
Emotionellt instabil (ej kodad) (utredd)
Anorexi (Utredd) sedan nuvarande: Ätstörning uns typ 4 (utredd)

Kan någon hjälpa mig reda ut detta?
Jag har kämpat nu så länge på att försöka få ordning på mitt liv men pga trauman i form av olika slags övergrepp både psykiska och sexuella , alkoholistföräldrar till uppväxt, misslyckad skolgång m.m så verkar det som att psykiatrin inte vet vad jag behöver för hjälp..
Jag är 24 år och jag står fortfarande stilla.på vägen att få ett liv som fungerar..
Jag kan inte ens ge mig på att skaffa körkort för huvudet är så oförutsägbart och stressat så ibland vet jag knappt vad jag heter känns det som..

 

[Squie]

En tanke bara. Har du träffat och fått någon hjälp av sjukgymnast och/eller arbetsterapeut? Tänker att de har kompetenser och kunskaper som kan hjälpa dig i din vardag.

 

[Elo]

samtalskontakt, KBT, arbetsterapeut (gärna med inriktning mot npf), boendestöd.

Det finns en del saker som kan hjälpa, men det är svårt när man inte vet vad för hjälp som finns att få. Jag har en massa problem med öppenvården själv då de kräver att man själv (som inte har nån koll på vad som finns eller vad man har rätt till) vet vad man vill ha. Vilket är skitsvårt. Dock fick jag, tillslut, en mkt kompetent samtalskontakt som hjälpte mig med vad jag skulle be om.

 

[Vallmo]

Är du uppknuten till någon mottagning eller öppenvård inom psykiatrin?
Om inte, så tror jag det är en förutsättning för att då ordning på ditt liv.

Med tanke på dina besvär och att din bild ser ganska komplex ut, tycker i alla fall jag att du borde ha konternuelig läkarkontakt för mediciner och uppföljning av effekten, om du inte redan har det.
Den läkaren ska helst vara samma varje gång och överläkare inom psykiatri.
Jag tror att det är jätteviktigt att läkaren har rätt kompetens.

Vårdcentralen får totalt underkänt. Du behöver mer specialiserad hjälp (om du nu inte redan har det).

Jag tycker även att du borde ha ett team runt dig, ex sjuksköterska, arbetsterapeut, kurator, terapeut eller liknande.
Vad personens inriktning är tror jag inte är så viktigt, utan det viktigaste tror jag är att du har en återkommande kontakt och att du även har samma läkare som känner dig.

Just när det gäller självmordstankar och självmordsplaner är varje patient unik.
Och för att teamet ska kunna avgöra vilka insatser som behövs så underlättar det oerhört om man känner patienten väl.
Beroende på patient så kan man uttrycka sig väldigt olika och ändå mena samma sak, så därför är kontinuiteten viktig.

En dietist vore bra också och då en som är specialiserad på ätstörningar.
Det kan nog vara svårt att få, men det kan ju vara värt att kolla upp.

Sen borde du också ha en stödkontakt som du kan ringa till och som kan återkomma till dig relativt fort (några timmar-2-3 dagar)

KBT tror jag inte är något för dig, inte nu i alla fall.
Det är bra när man har ett avgränsat och tydligt problem men i ditt fall är det ju väldigt många saker som inte funkar. Så KBT tror jag inte på.
Snarare att personen du får möta har en psykodynamisk inriktning eller att personen bara är ett samtalsstöd i sin profession, så att säga.

Om man benar ut det hela lite så verkar du ju ha ett antal diagnoser,
neuropsykiatriska funktionshinder (ASD, AD(h)D
Medelsvår depression
Anorexi/ätstörning
Smärttillstånd
Emotionell instabilitet (inte helt säkert vad jag förstod)
PTSD, dissociation PTSD inte helt säkert heller, vad jag förstod.

När det gäller neuropsykiatriska funktionshinder kan man inte medicinera "bort" dem.
Däremot finns det medicin mot hyperaktivitet, ångest mm som symtomlindring.
Antidepressiva kan också hjälpa vid ASD beroende på vilka problem man har.

Depression finns det medicin för, antidepressiva och det kanske du redan är insatt på?

Ätstörning finns det behandling för.
Exakt vad är jag väldigt dålig på eftersom jag inte kommit i kontakt med det, men jag tror det finns behandlingshem och kliniker som specialiserar sig på det.
En dietist borde du åtminstone kunna få.

Smärtstillande mediciner finns och det borde du kunna få recept på.

Emotionell instabilitet kan man inte bota, däremot finns mediciner som är symtomlindrande, ex mot ångest, sömnbesvär.
Det finns också terapi, MBT och DBT, men det är ganska tuffa och långa behandlingar så det kräver att man är hyggligt stabil för att klara aven sån.

PTSD finns det terapi för, eller åtminstone borde finnas och där kan man också ge symtomlindrande mot ångest, sömnbesvär.

Vad jag har märkt tenderar många till att blanda ihop PTSD och emotionell instabil personlighetsstörning eftersom dom uttrycker sig ganska likartat.
Där tycker jag, om du orkar, att du ska stå på dig och få göra test för båda.
Man behandlar dom även lite olika så det är ju bra att veta vad det är man behandlar.

Resten av det du beskriver är ju problem som uppkommer pga dom diagnoser du har.
Att du är oflexibel, blir lätt stressad, tål ej höga ljud, får och får ångest av det relaterar jag till din ASD (Aspergers).
Svårt att koncentrera sig, rastlös, svårt att ta till sig information förekommer vid både ASD och adhd.
Det är oftast något man måste träna på.
Mår man dåligt så går det sämre att göra det naturligtvis.

Ångest, självmordstankar och sömnsvårigheter förekommer vid depression.

Risken för depression ökar avsevärt om man har andra diagnoser också, som till exempel neuropsykiatriskt funktionshinder, emotionell instabilitet, PTSD mm som du har.

Din smärtproblematik kan till viss del även vara sekundärt för dom psykiska symtom som du beskriver.

Pendlande humör, aggressivitet, impulsivitet kan man ha vid emotionell instabilitet och PTSD (-impulsivitet). Likaså ångest, självmordstankar, självmordsförsök och sömnstörningar.

Men oavsett vad, så är ju du just du, trots en massa olika diagnoser.
Och det är du som upplever dom besvär som du beskriver och som du behöver hjälp med.

Och du har ju väldigt mycket, så jag förstår verkligen att du måste ha det jättejobbigt.
Jag visste inte ens vilken ände jag skulle börja i när jag skrev detta inlägg.
Hoppas det var till någon hjälp i alla fall.

//Vallmo som själv har återkommande depressioner, ångest, sömnbesvär, emotionell i stabil personlighetsstörning.
Har också en son som har ASD samt tics och tourettes

....också jobbar jag inom psykiatrin också.

 

[Cinora]

Kontakt med psykiatrin, hade en läkare som slutade, ny läkare som var BRA men tillfälig så ingen.läkare,nu, ska börja någon ny.

Har en samtalskontakt psykiatrisköterska mest mot npf som är BRA

Psykologen gav ingenting så avslutade och gick tbx till sköterskan.

Väntar på behandling på Örebro ätstörningsenhet då jag fått plats där.

Jag har testat många olika mediciner och i dagsläget äter jag bara melatonin
Ritalin 10 mg funkar mot min hyperaktivitet och adhd problematik.. kapslar funkar inte alls, concertan tog bort all aptit så den äter jag ej längre. Strattera aldrig mera.

PTSD har ingen nämnt, jag har fått dissociativt syndrom ospecificerat på papper och där har jag inte heller fått någon bra förklaring.

 

[Cinora]

Jag har haft kontakt med arbetsterapeut, har tyngdtäcken både boll och kedjetäcken. Fick någon app men ger inget direkt..

Det är.den hjälpen jag fått av arbetsterapeut

 

[Elo]

Jag har haft kontakt med arbetsterapeut, har tyngdtäcken både boll och kedjetäcken. Fick någon app men ger inget direkt..

Det är.den hjälpen jag fått av arbetsterapeut

Jag fick också väldigt kass hjälp av arbetsterapeuten i början. Först när min samtalskontakt på öppenvården berättat vad man kan få funkade det. Dvs, när jag kunde komma dit med ett specifikt krav.

Angånde körkort: jag har ASD, när jag blev utredd (som 28 åring) visade det sig att jag hade ganska grav Asperger, väldigt nära autism. Psykologen som gjorde utredningen frågade snabbt hur jag tagit mig till mottagningen och när jag svarade med bil blev hon ganska förvånad, då det tydligen är ovanligt att man klarar av att körkort med ASD diagnos. (eller... med grav asperger, kan ha missuppfattat henne där).

Så, det är helt säkert så att du kommer få jobba för ditt körkort. Men jobba, det är du nog ganska van vid. Det handlar, som alltid, om att hitta fungerande strategier. Med det i åtanke, om körkort är något du verkligen vill ha, låt det ta den tid det tar. Det kommer att lösa sig, så småningom. Jag vet hur svårt det kan vara, men också hur befriande det är att lyckas.*

*Okey... så ja. Första gången jag körde bil själv, samma dag jag fick klarade uppkörningen, fick jag panik på en parkeringsplats för att jag inte kunde välja ruta. Det fanns ju ingen annan i bilen som kunde tala om för mig vilken ruta som var bäst/ingen annan man kunde diskutera och resonera med för att ta reda på vilken ruta som var bäst.

 

[Vallmo]

Kontakt med psykiatrin, hade en läkare som slutade, ny läkare som var BRA men tillfälig så ingen.läkare,nu, ska börja någon ny.

Har en samtalskontakt psykiatrisköterska mest mot npf som är BRA

Psykologen gav ingenting så avslutade och gick tbx till sköterskan.

Väntar på behandling på Örebro ätstörningsenhet då jag fått plats där.

Jag har testat många olika mediciner och i dagsläget äter jag bara melatonin
Ritalin 10 mg funkar mot min hyperaktivitet och adhd problematik.. kapslar funkar inte alls, concertan tog bort all aptit så den äter jag ej längre. Strattera aldrig mera.

PTSD har ingen nämnt, jag har fått dissociativt syndrom ospecificerat på papper och där har jag inte heller fått någon bra förklaring.

Tråkigt med läkarsituationen.
Tyvärr är det så vanligt nu för tiden att inga fasta läkare finns.
Jag tror att på mitt eget jobb har vi inte haft en enda fast på 5-6 år nu.

Bra att du har en fast kontakt, psyksköterskan, som du tycker fungerar bra.

Låter bra också att du står på kö till ätstörningsenheten.
Det är bra för dom är specialiserade på ätstörningar, så det kommer förhoppningsvis ge dig något i alla fall.

Tänkte på PTSD eftersom du nämde övergrepp och trauma.
Dissociation är också vanligt vid PTSD.

Har du fått prova någon antidepressiv medicin?
Sertralin är bra och funkar också om man har relaterade besvär till ASD.
Min son står på en låg dos och det märks en otrolig skillnad.
Hans depressiva symtom försvann nästan direkt och ticsen har minskat betydligt.
Min son får också Melantonin och det fungerar förvånansvärt bra.
Tidigare hade vi bara Lergigan till honom, men den tar för lång tid att verka och sitter i för mycket dagen därpå.
Han är tio år gammal.

Sen undrar jag om du inte får någon annan sömnmedicin?
Det är ju otroligt viktigt att man får sömn när man är så skör som du är med hela din problematik. Det och tyngdtäckena brukar funka bra enligt min erfarenhet.

Och lugnande, ibland behöver man det om man har svår ångest och självmordstankar.
Min erfarenhet är att man inte blir beroende som alla verkar vara så rädda för så länge man har ångest och tar dom för just ångest.
Det är annorlunda om man får en "kick" av dom och tar dom när det inte behövs. Alla får inte det heller. Jag får inte det.

Jag tar själv lugnande tillsammans med sömnmedicin på kvällen och jag tycker det funkar bra tillsammans. Bara sömnmedicin funkar inte. Inte just nu i alla fall.

OBS, det viktigaste; Du behöver naturligtvis inte svara på frågorna här om du inte vill.
Jag frågar mest för att göra dig uppmärksam på olika alternativ och dina "rättigheter", eller vad man ska säga.
Och ibland kan det vara bra att få veta vad som funkar för andra, så det är därför jag delar med mig av mina egna erfarenheter.

Hoppas det kan vara till någon hjälp!

 

[Araminta]

Hur fungerar du med vardagssysslor (tvätt, mat, städ)? Autismspektrum ger rätt till stöd via LSS och du bör kunna få hjälp med tex boendestöd genom vuxenhabiliteringen. De kan också samordna med övriga vårdkontakter.

 

[Lipperta]

Det känns som om det är mig du beskriver
Just nu försöker jag hålla huvuted över ytan, går sådär.

Jag fick boendestöd, trivdes så himla bra. På ett år gick jag från att knappt våga/orka till affären själv till att åka till england helt själv.
Tyvärr fick jag inget mer stöd, så jag var tvungen att flytta därifrån då de inte såg någon förbättring hos mig, otroligt. Mamma sa att det var som en helt ny och glad dotter hon fick efter ett år, men nä ingen förbättring va?

Mitt liv jag byggt upp på en ny ort krossades totalt på en vecka sen mådde jag värre än aldrig förr.
Men som sagt jag trivdes väääldigt bra och skulle gärna bott kvar om jag hade fått. Om du är intresserad berättar jag mer om min upplevelse på ett stödboende.

 

[Elo]

Det känns som om det är mig du beskriver
Just nu försöker jag hålla huvuted över ytan, går sådär.

Jag fick boendestöd, trivdes så himla bra. På ett år gick jag från att knappt våga/orka till affären själv till att åka till england helt själv.
Tyvärr fick jag inget mer stöd, så jag var tvungen att flytta därifrån då de inte såg någon förbättring hos mig, otroligt. Mamma sa att det var som en helt ny och glad dotter hon fick efter ett år, men nä ingen förbättring va?

Mitt liv jag byggt upp på en ny ort krossades totalt på en vecka sen mådde jag värre än aldrig förr.
Men som sagt jag trivdes väääldigt bra och skulle gärna bott kvar om jag hade fått. Om du är intresserad berättar jag mer om min upplevelse på ett stödboende.

Stödboende?

Mitt boendestöd består av personal som kommer till mig varje vecka och hjälper till med sådana saker som jag har problem med (ni vet, det vanliga... typ alla vuxengrejer) och det har funkat ganska bra. Fick en stödjare i början som jag inte riktigt klickade med, och när jag sa det så fick jag en annan (som funkat bättre). Men jag bor i en vanlig hyresrätt, inget speciellt boende eller nåt.

 

[Lipperta]

Stödboende?

Mitt boendestöd består av personal som kommer till mig varje vecka och hjälper till med sådana saker som jag har problem med (ni vet, det vanliga... typ alla vuxengrejer) och det har funkat ganska bra. Fick en stödjare i början som jag inte riktigt klickade med, och när jag sa det så fick jag en annan (som funkat bättre). Men jag bor i en vanlig hyresrätt, inget speciellt boende eller nåt.

Det stödboende jag bodde på eller i eller vad det nu är bestod av en hel lägenhetsbyggnad, endast folk med ''våra'' problem där, fanns personal i en av lägenheterna 24/7 som man kunde ropa på om man behövde.
Men man kunde också bara sköta sitt och inte ha någon kontakt med personal. Vet inte riktigt hur jag ska förklara så det inte låter som ett psykhus.

Nästa steg som var för mig var att flytta ut i en ''riktig'' lägenhet som du har det nu precis som du beskriver, jag behövde dock den här extra hjälpen i början när jag mådde som värst, typ handla, diska, äta osv. Det var hur bra som helst och kändes aldrig som ett fängelse som jag trodde det skulle vara i början. Saknar den tiden mycket.

Jag var dock 17 tror jag när jag började stödboendet, så att ha egen lägenhet var uteslutet av mor min.

 

[Elo]

Jag visste inte ens att sånt fanns. Men bra är det

Jag är ju så himla efter eftersom jag fick diagnosen så sent.

 

[Cinora]

Tråkigt med läkarsituationen.
Tyvärr är det så vanligt nu för tiden att inga fasta läkare finns.
Jag tror att på mitt eget jobb har vi inte haft en enda fast på 5-6 år nu.

Bra att du har en fast kontakt, psyksköterskan, som du tycker fungerar bra.

Låter bra också att du står på kö till ätstörningsenheten.
Det är bra för dom är specialiserade på ätstörningar, så det kommer förhoppningsvis ge dig något i alla fall.

Tänkte på PTSD eftersom du nämde övergrepp och trauma.
Dissociation är också vanligt vid PTSD.

Har du fått prova någon antidepressiv medicin?
Sertralin är bra och funkar också om man har relaterade besvär till ASD.
Min son står på en låg dos och det märks en otrolig skillnad.
Hans depressiva symtom försvann nästan direkt och ticsen har minskat betydligt.
Min son får också Melantonin och det fungerar förvånansvärt bra.
Tidigare hade vi bara Lergigan till honom, men den tar för lång tid att verka och sitter i för mycket dagen därpå.
Han är tio år gammal.

Sen undrar jag om du inte får någon annan sömnmedicin?
Det är ju otroligt viktigt att man får sömn när man är så skör som du är med hela din problematik. Det och tyngdtäckena brukar funka bra enligt min erfarenhet.

Och lugnande, ibland behöver man det om man har svår ångest och självmordstankar.
Min erfarenhet är att man inte blir beroende som alla verkar vara så rädda för så länge man har ångest och tar dom för just ångest.
Det är annorlunda om man får en "kick" av dom och tar dom när det inte behövs. Alla får inte det heller. Jag får inte det.

Jag tar själv lugnande tillsammans med sömnmedicin på kvällen och jag tycker det funkar bra tillsammans. Bara sömnmedicin funkar inte. Inte just nu i alla fall.

OBS, det viktigaste; Du behöver naturligtvis inte svara på frågorna här om du inte vill.
Jag frågar mest för att göra dig uppmärksam på olika alternativ och dina "rättigheter", eller vad man ska säga.
Och ibland kan det vara bra att få veta vad som funkar för andra, så det är därför jag delar med mig av mina egna erfarenheter.

Hoppas det kan vara till någon hjälp!

Jo jag åt en hel del olika mediciner innan det blev total knas..

Antidepressiva sertralin funkade någorlunda faktiskt, innan har jag testat andra antidepressiva som ej funkat.
Stämingsstabiliserande: olanzapin/zyprexa (har haft den mot allt möjligt)
Ångestdämpande: oxascand/sobril, stesolid senast jag fick ut, gjorde tyvärr att kroppen kunde inte äta utan att jag tagit dem före maten. Andra lugnande jag haft är theralen/alimezamin, lergigan m.m även pregabalin mot ångesten som verkade kunna fungera men kan ju inte bedöma det själv eftersom jag åt en coctail av olika mediciner då.
Sömnen: åt jag imovane emot, har alltid fungerat bra men gått över till melatonin igen och funkar bra plus naturligt.

 

[Cinora]

Hur fungerar du med vardagssysslor (tvätt, mat, städ)? Autismspektrum ger rätt till stöd via LSS och du bör kunna få hjälp med tex boendestöd genom vuxenhabiliteringen. De kan också samordna med övriga vårdkontakter.

Bor hemma med familjen för vågar inte säka eget boende via lss ännu, har lss beviljat och har just nu en kp via lss fast det ger inget direkt.. habiliteringen har jag aldrig haft kontakt med av någon anledning..

Vardagliga saker som tvätt,mat och städ m.m är väl sisådär med. Någon maträtt kan jag göra typ koka pasta.och steka köttbullar m.m , städa brukar sluta med att det är mer kaos innan än efter och jag tar slut på energi.. tvätta går väl okej.

 

[Elo]

Bor hemma med familjen för vågar inte säka eget boende via lss ännu, har lss beviljat och har just nu en kp via lss fast det ger inget direkt.. habiliteringen har jag aldrig haft kontakt med av någon anledning..

Vardagliga saker som tvätt,mat och städ m.m är väl sisådär med. Någon maträtt kan jag göra typ koka pasta.och steka köttbullar m.m , städa brukar sluta med att det är mer kaos innan än efter och jag tar slut på energi.. tvätta går väl okej.

Angående städ... jag köpte en (dyr) dammsugare som är supertyst + att den inte blåser uppåt. Det blev hemskt mkt lättare att använda den än andra. Boendestödjarna har hjälpt massor, mycket med att hjälpa mig lätta på pressen för 'hur ofta' man måste städa. (min bonusmamma dammsuger ett par gånger om dagen, jag skämtar inte. ett par gånger om dagen!) och sånt funkar inte för mig. Jag har nu hittat ett 'schema' där dammsugning sker typ varannan vecka, vilket är tillräckligt för att hålla det rent, men också tillräckligt för att att jag skall orka.

Min boendestödjare tycker att jag är lite rolig, jag har nämligen jobbat som städerska så jag vet hur man gör, vilken ordning man gör det i, och hur man fuskar för att det skall se städat ut. Så 'planeringsfasen' är inte huvudproblemet för mig, utan mina svårigheter är att starta, samt att hålla fokus (när man typ vaknar till och inser att man dammtorkar bladen i persiennerna ett och ett...)

 

[Araminta]

Bor hemma med familjen för vågar inte säka eget boende via lss ännu, har lss beviljat och har just nu en kp via lss fast det ger inget direkt.. habiliteringen har jag aldrig haft kontakt med av någon anledning..

Vardagliga saker som tvätt,mat och städ m.m är väl sisådär med. Någon maträtt kan jag göra typ koka pasta.och steka köttbullar m.m , städa brukar sluta med att det är mer kaos innan än efter och jag tar slut på energi.. tvätta går väl okej.

Det kan ju vara så att du skulle må bra av att få stå på egna ben fast med hjälp tillgängligt. Som lipperta skriver så finns det stödhem/serviceboende som ger stöd dygnet runt.

Annars så ta kontakt med hab! De kan hjälpa att få ordning på alla vårdkontakter så att du slipper dra i det själv.

 

[Cinora]

Angående städ... jag köpte en (dyr) dammsugare som är supertyst + att den inte blåser uppåt. Det blev hemskt mkt lättare att använda den än andra. Boendestödjarna har hjälpt massor, mycket med att hjälpa mig lätta på pressen för 'hur ofta' man måste städa. (min bonusmamma dammsuger ett par gånger om dagen, jag skämtar inte. ett par gånger om dagen!) och sånt funkar inte för mig. Jag har nu hittat ett 'schema' där dammsugning sker typ varannan vecka, vilket är tillräckligt för att hålla det rent, men också tillräckligt för att att jag skall orka.

Min boendestödjare tycker att jag är lite rolig, jag har nämligen jobbat som städerska så jag vet hur man gör, vilken ordning man gör det i, och hur man fuskar för att det skall se städat ut. Så 'planeringsfasen' är inte huvudproblemet för mig, utan mina svårigheter är att starta, samt att hålla fokus (när man typ vaknar till och inser att man dammtorkar bladen i persiennerna ett och ett...)

Hahha xD Förlåt men min mamma är försäljare av städmaskiner,såna där sk dyra dammsugare xD
Så städningen har blivit enkel och rolig då vill man abra fräscha upp så sätter man bara igång luftrenaren och lite eterisk olja så är det fräscht, det går fort och städa och det blir rent ^^men just det du menar komma igång, och göra saker i rätt ordning m.m och inte slarva.

 

[Viva]

Vill bara tillägga att boendestöd inte behöver hjälpa till med städning utan de kan stötta i precis det man känner att man behöver hjälp med. För mig har mitt boendestöd betytt massor och vi har fortfarande kontakt trots att jag inte har boendestöd längre. Hon var främst mitt stöd när det gällde kontakt med sjukvård, myndigheter och alla dessa papper som ska överallt. Min moster brukar säga att man ska vara frisk för att orka vara sjuk, ibland känner man sig ensam som om ingen står på ens sida och då var det ett stort stöd att ha någon som faktiskt gjorde det. Sen kanske det inte passar dig ändå, men nämner det som ett alternativ.

 

[Cinora]

Jaha då var det dags igen då, sen jag började kunna sköta maten igen medicinfri så gott som så har måendet lekt jojo igen. Nu sitter jag här totalt mörker, mår skit. Ångesten är skyhög och tankarna är förbjudna. Jag föll igen, för max en timme sen satt jag och skrattade och mådde jättebra. Varför kan jag bara inte få vara stabil ?!?!?