I
IrishDraft
är det bara att acceptera att hunden har blivit klen? Jag har haft min vovve i över fyra år nu och förra vintern är första året som jag känt att han har varit klen. Han fyller sju till våren, så direkt gammal är han ju inte. Ända sen jag skaffade honom så har han varit med ute i stall och på långa promenader. Första året hade jag inte ens täcke när det var kallt och jag märkte aldrig av att han blev frusen. Han är ju flatte så han har ju päls. Sen dess har han haft tjockt täcke på vintern om han ska vara stilla när det är kallt, ex om han ska vänta i stallet eller om han vandrar omkring på gården långa stunder.
Förra året hade jag då "problem" ett par gånger när hunden kom in efter att ha rullat runt som en galning i snön i några timmar på promenaden (framförallt utan täcke, men även någon gång med). Det droppade ur munnen på honom, stora pölar på golvet (eller sängen om han var där) och det tog mellan en halvtimme och en timme innan det slutade. Han verkade inte särskilt bekymrad själv och visade inga andra symptom så jag valde att vänta ut det och eftersom det försvann första gången så väntade jag ut det i fortsättningen också. Eftersom det var kallt så funderade jag på om han frös och upptäckte ganska snabbt att om jag bäddade ner vovven under filt när vi kom hem kunde jag näst intill bli av med problemet helt och hållet. Fick input från mitt hundproffs att det kanske var så att han förfrös sina bukspottkörtlar så att han inte kunde kontrollera sin salivering. Och problemet verkade löst.
Redan innan det blev kallt (jag bor dessutom i söder så med kallt menar jag under 0 grader) kom "problemet" för första gången i år. Den dagen var det bara regnigt, jag hade tagit på regntäcke och vi var inte ute en timme än sin gång, så jag tänkte inte på att han kunde behöva filt när vi kom hem. Sen dess har han varit gnällig i stallet. Trots tjockt vintertäcke och hästtäcke att ligga på uppförde han sig som om han var frusen redan vid fem plus grader, det har aldrig hänt förut. Och trots att jag bäddade ner honom när vi kom hem så började det droppa saliv, och det höll på länge. Idag är det någon minusgrad så jag slog till med tjockt täcke, hästtäcke att ligga på och även hästtäcke över hunden ända upp över öronen (våffelfilt så stor att den vikts fyra gånger) han verkade inte frusen när vi kom hem, men när han la sig tillrätta bädda jag ner honom för säkerhets skull, lite saliv har det dock droppat idag också, men inte alls lika mycket. Däremot har det blivit tydligare att det är frusen han är för nu ynkar han om han är kall. Inte pratar, utan mer att jag märker att han är orolig på ett speciellt sätt (han är väldigt sällan orolig annars) och han lugnar sig och lägger sig och sover bara han får filt.
Ska vovven verkligen vara såhär klen? Varför tycks han bli klenare med åren? Är det normalt? Ska jag verkligen behöva ta på ulltäcket under vintertäcket fastän jag bäddar in hunden i täcken när han är i stallet? Ska man behöva benvärmare och mössa på vovven? Det hela känns absurt. Jag är inte typen som gillar att klema med min hund, men tydligen behövs det? Eller? Det känns som om jag äger en kinesisk nakenhund...
Förra året hade jag då "problem" ett par gånger när hunden kom in efter att ha rullat runt som en galning i snön i några timmar på promenaden (framförallt utan täcke, men även någon gång med). Det droppade ur munnen på honom, stora pölar på golvet (eller sängen om han var där) och det tog mellan en halvtimme och en timme innan det slutade. Han verkade inte särskilt bekymrad själv och visade inga andra symptom så jag valde att vänta ut det och eftersom det försvann första gången så väntade jag ut det i fortsättningen också. Eftersom det var kallt så funderade jag på om han frös och upptäckte ganska snabbt att om jag bäddade ner vovven under filt när vi kom hem kunde jag näst intill bli av med problemet helt och hållet. Fick input från mitt hundproffs att det kanske var så att han förfrös sina bukspottkörtlar så att han inte kunde kontrollera sin salivering. Och problemet verkade löst.
Redan innan det blev kallt (jag bor dessutom i söder så med kallt menar jag under 0 grader) kom "problemet" för första gången i år. Den dagen var det bara regnigt, jag hade tagit på regntäcke och vi var inte ute en timme än sin gång, så jag tänkte inte på att han kunde behöva filt när vi kom hem. Sen dess har han varit gnällig i stallet. Trots tjockt vintertäcke och hästtäcke att ligga på uppförde han sig som om han var frusen redan vid fem plus grader, det har aldrig hänt förut. Och trots att jag bäddade ner honom när vi kom hem så började det droppa saliv, och det höll på länge. Idag är det någon minusgrad så jag slog till med tjockt täcke, hästtäcke att ligga på och även hästtäcke över hunden ända upp över öronen (våffelfilt så stor att den vikts fyra gånger) han verkade inte frusen när vi kom hem, men när han la sig tillrätta bädda jag ner honom för säkerhets skull, lite saliv har det dock droppat idag också, men inte alls lika mycket. Däremot har det blivit tydligare att det är frusen han är för nu ynkar han om han är kall. Inte pratar, utan mer att jag märker att han är orolig på ett speciellt sätt (han är väldigt sällan orolig annars) och han lugnar sig och lägger sig och sover bara han får filt.
Ska vovven verkligen vara såhär klen? Varför tycks han bli klenare med åren? Är det normalt? Ska jag verkligen behöva ta på ulltäcket under vintertäcket fastän jag bäddar in hunden i täcken när han är i stallet? Ska man behöva benvärmare och mössa på vovven? Det hela känns absurt. Jag är inte typen som gillar att klema med min hund, men tydligen behövs det? Eller? Det känns som om jag äger en kinesisk nakenhund...
