Jag blev faktiskt tårögd då jag läste er berättelse. Härligt att hästen nu har det så bra!
KL
Jag blir inte det minsta stött om någon talar om för mig att min ponny är snudd på vanskapt, har dålig ridexteriör, svagt psyke, är galen etc. Han är inte snygg i modellen. Han är utdömd för lynnesfel för hundra år sedan. Så om någon påtalar det blir jag inte det minsta stött.
Det beror helt på hur man lägger fram det.
Mina tränare har alltid sagt att jag har gjort det så svårt som det går för mig med min ponny. Rida dressyr på 4-gångare(och femtioelva orena mixar på dessa gångarter) med misshandelsproblematik i bagaget=lättstressad, felriden och eeenvis. Men de har alltid sagt att nu har du den här hästen, du älskar den. Då får vi göra det bästa av situationen, för både dig och häst.
Efter den hästen har jag dock valt att inte köpa några hästar som jag trodde skulle bli svårt att hitta sadel till tex. En var nära 180 som 4-åring. De kunde då knappt hitta sadel åt honom. En apgammal hopp hittade de i gömmorna hemma. Den låg som en liten våffla högst upp på honom. Inget annat gick han in i. Knabstrupper/lusitano är han och alltså redan breeed trots unga år. Han är supersnäll, jag vet att han levt bra liv iom att jag följt honom sen föl, han är trevligt inriden, lättriden etc. Men nej, jag vill kunna hitta nåååågon sadel iaf. Och gärna täcken, träns etc.
Men även jag tar ofta på mig de som andra tycker är hopplösa fall. Och jag blir glad då någon gör det. Och lyckas med det.