Obesvarad kärlek, att inte kunna nå eller vara med någon man älskar.
Vad ska man göra? När det gör för ont, man känner sig lost, inte hel, på fel plats i världen.
Nummer ett kom från hästintresset. Ridklubbarna här i Japan, iallafall de jag känner till, är väldigt annorlunda än i Sverige. Och jag är visst alltid för naiv. Mår så piss idag, och så tog jag in reklamen som samlats i brevlådan, sonen sprider ut den på golvet, och så ser man annonsen från ridklubben som jag inte kommer tillbaka till. Bland skönhetssalonger och nagelputsning. Rubriken lyder skönhet och hälsa. De kör med favvo-fotot, jag har sett det förrut, hur någon young lad står och ser upp på en lady till häst. Young laden bär ju klubbuniformen då ra. Förstår ni det här? Jag tror ni fattar. Men det gjorde inte jag, inte riktigt iallafall.
Bott på en håla utan stall och hästar på mils avstånd flera år. Å sa var det flytt som gällde, visst visst, bara det finns hästar där. Och det gjorde det, så ok. Medans vi fortfarande bodde på hotell, leta bostad med ovisshet om utgången. Lyckades komma till stallet. Oh, så det kan vara såhär också med en ridklubb. "Finns det hästar någon mer stans härikring?" -" ja ungefär två timmars resa norrut".
Ja, ja. Mycket hände sen.
Behöver väl inte säga att jag älskar dedär fyrtio hästarna? Antar att det redan är förstått.
Men en av de anställda. Det är värre.
Och han är gift, med en kvinna, fyrtio hästar och 16 kollegor. Sen har han väl sisådär 37 tanter också, lite svart vid sidan av.
Det går säkert att missförstå detta som jag skriver, men tror att det går att förstå det med.
Har försökt att dumpa honom från mitt hjärta. Hur många gånger som helst tror jag. Har kunnat få hem två ponnys till här där jag bor. Så är inte desperat att åka dit för att få chans att snacka lite hästspråk längre. Och att inte kunna hjälpa eller träffa hästar man fäst sig vid har kag varit med om förrut. På något vis brukar det kunna flöda vidare och lösa sig med dem saken, känns som det är så även nu.
Men denna mannen alltså, vad ska jag göra? Sen är det inte bara det. Har mer trubbel.
Om det är någon som följt här, så var det ca en månad sedan kag insåg att jag har otroligt starka känslor kvar för en ungdomsförälskelse. Det bara kom över mig. Försökt undvika honom men nu är det kört med den taktiken. Så, har försökt nå honom, men han går inte att nå. Eller, det är nästan ännu värre. Jag vet inte om jag nått honom eller inte. Fast man kan ju tycka att det är rätt åt mig, karma. Jag tycker det med. Bara det att livet inte alls funkar. Att jag mår så extremt dåligt av allt dethär. Att det känns väldigt destruktivt, och resulterar i självdestruktiva idéer hos mig, som känns ganska otäcka.
Ibland är det helt ok, jag mår bra, har hopp, känns som en ljus framtid kommer. Men ibland känns det bara som jag är helt galen, litar på sådant man inte kan lita på, ser goda tecken där inget finns. Lever i fantasier om en god framtid, dag efter dag, efter dag efter dag. Idag är en sådan dag...
ja, så det ju mer också, men det får väl räcka såhär för just nu.
Tack för ni läst.
Vad ska man göra? När det gör för ont, man känner sig lost, inte hel, på fel plats i världen.
Nummer ett kom från hästintresset. Ridklubbarna här i Japan, iallafall de jag känner till, är väldigt annorlunda än i Sverige. Och jag är visst alltid för naiv. Mår så piss idag, och så tog jag in reklamen som samlats i brevlådan, sonen sprider ut den på golvet, och så ser man annonsen från ridklubben som jag inte kommer tillbaka till. Bland skönhetssalonger och nagelputsning. Rubriken lyder skönhet och hälsa. De kör med favvo-fotot, jag har sett det förrut, hur någon young lad står och ser upp på en lady till häst. Young laden bär ju klubbuniformen då ra. Förstår ni det här? Jag tror ni fattar. Men det gjorde inte jag, inte riktigt iallafall.
Bott på en håla utan stall och hästar på mils avstånd flera år. Å sa var det flytt som gällde, visst visst, bara det finns hästar där. Och det gjorde det, så ok. Medans vi fortfarande bodde på hotell, leta bostad med ovisshet om utgången. Lyckades komma till stallet. Oh, så det kan vara såhär också med en ridklubb. "Finns det hästar någon mer stans härikring?" -" ja ungefär två timmars resa norrut".
Ja, ja. Mycket hände sen.
Behöver väl inte säga att jag älskar dedär fyrtio hästarna? Antar att det redan är förstått.
Men en av de anställda. Det är värre.
Och han är gift, med en kvinna, fyrtio hästar och 16 kollegor. Sen har han väl sisådär 37 tanter också, lite svart vid sidan av.
Det går säkert att missförstå detta som jag skriver, men tror att det går att förstå det med.
Har försökt att dumpa honom från mitt hjärta. Hur många gånger som helst tror jag. Har kunnat få hem två ponnys till här där jag bor. Så är inte desperat att åka dit för att få chans att snacka lite hästspråk längre. Och att inte kunna hjälpa eller träffa hästar man fäst sig vid har kag varit med om förrut. På något vis brukar det kunna flöda vidare och lösa sig med dem saken, känns som det är så även nu.
Men denna mannen alltså, vad ska jag göra? Sen är det inte bara det. Har mer trubbel.
Om det är någon som följt här, så var det ca en månad sedan kag insåg att jag har otroligt starka känslor kvar för en ungdomsförälskelse. Det bara kom över mig. Försökt undvika honom men nu är det kört med den taktiken. Så, har försökt nå honom, men han går inte att nå. Eller, det är nästan ännu värre. Jag vet inte om jag nått honom eller inte. Fast man kan ju tycka att det är rätt åt mig, karma. Jag tycker det med. Bara det att livet inte alls funkar. Att jag mår så extremt dåligt av allt dethär. Att det känns väldigt destruktivt, och resulterar i självdestruktiva idéer hos mig, som känns ganska otäcka.
Ibland är det helt ok, jag mår bra, har hopp, känns som en ljus framtid kommer. Men ibland känns det bara som jag är helt galen, litar på sådant man inte kan lita på, ser goda tecken där inget finns. Lever i fantasier om en god framtid, dag efter dag, efter dag efter dag. Idag är en sådan dag...
ja, så det ju mer också, men det får väl räcka såhär för just nu.
Tack för ni läst.
Senast ändrad:
